Nästa avsnitt ur manuskriptet till Blå sommar och Röda segel. Kommentarer??

 

Varje säsong lägger jag till med Ketch Siri minst hundra gånger och lägger ut lika många gånger.  Nittionio gånger går det utan problem. Men inte på Lilla Varholmen vid Håkanssons förtrollade brygga. Förra året var bryggan ny och precis när jag då närmade mig bryggan grep en vindkörare förskeppet och jag var tvungen att sätta stäven i trädäcket för att inte trycka till den vackra segelbåten som redan låg där.

När vi senare la ut fick Ketch Siri roderhaveri med mycken dramatik. Jag kunde inte styra, höll på att dels driva in i grannbåtar, dels gå på grund. Jag räddades av Anders och Bettans sjömanskap och egen förmåga och en massa tur.

Denna gång gick vi på grund. Det ligger en grynna utmärkt av en boj söder om bryggan. Jag smög utmed grynnan söderifrån för att ligga med stäven mot norr och den förvarnade kulingen. Lisa stod på fördäck och hade kastat förtöjningslinan till Anders på bryggan och vi gled inåt på frigång då framfarten upphörde. Jag gav försiktigt mer gas, jag ville ju inte skutta upp på bryggan och ge trädäcket ett nytt jack. Vi satt fast. Vi gjorde några fåfänga försök med linor i land men skeppet rörde sig inte. Vi har en ny propeller, 17×17, den gav kraft. Eftersom vi omärkligt smugit på grund satt vi inte hårt, vi kunde backa oss loss. Vi låg inte uppe på grundhällen utan var fastsugna i sanden. Vi kom loss och la till från norr utan problem men också utan elegans.

När vi tidigare på morgonen gick från Buas hamn såg jag på kortet grynnan ”Saligheten”, jag undrade vad som gett grynnan dess vackra hamn. Förmodligen ett skeppsbrott? Väderutsikterna hade lovat nordlig bris och Kungsbackafjorden mötte med skvalpig otrevlig sjö, en blandning av dyning från gårdagen sydvind och dagens nordan. Vi gick för motor och stötte oss fram.  Vi passerade Ledskär, ett sälskyddsområde, och jag räknade till tjugotvå sälar, som låg uppe på de svartspolade kobbarna.

Fyrplatsen Nidingen har tvillingtorn för att segelfartygen skulle kunna särskilja dem från Skagens fyr, femtio sjömil åt nordväst. Tornen uppfördes med sten från Varbergs fästning i början på 1800talet. Nu vill myndigheterna släcka fyrarna eftersom vi sjöfarare har GPS. Kallas det utveckling? Vi på Siri visste i alla fall att vi befann oss i Halland och inte vid Jylland.

Jag vågade inte testa autopiloten. Ville inte utsätta mig för besvikelse utan satt mina timmar till rors. Solen sken men brisen var kylig och jag hade mitt gula seglarställ.  När vi bytte vakt vid lunchen satte Lisa på autopiloten.  Hon var mindre sentimental och just nu handlingskraftigare än jag . Autopiloten fungerade. Äntligen! Lisa satte sig nöjd i solen uppe på akterhyttan och jag la mig och vilade middag i sjökojen.

När vi gick in i skärgården öster om Vrångö var vi bägge på däck och jag stod till rors medan Lisa navigerade och räknade fyrar och pinnar. Vid Rivös nordspets, alldeles vid farleden in mot Göteborg, har det alltid legat en boj med en skylt som varnade för en undervattensten. Jag spanade efter den och upptäckte den därför att jag kände till dess existens. Skylten hade fallit bort och betongbojen låg svårupptäckt och blåmålad i vattenytan. Tur att jag sett den förut.

På Lilla Varholmen bor Anders och Bettan. Härliga gästfria barndomsvänner.  Vid deras förtrollade brygga får vi tillfälle att samtala och invänta väder för att korsa Skagerack. Enligt väderprofeterna kuling och regn det närmaste dygnet.

”The perfect storm” och ”The hungry ocean” är två mycket bra böcker som handlar om svärdfiskebåtars äventyr till havs utanför USA: östkust. En av båtarna försvinner för alltid, den andra klarar sig. Båtarna hade sin bas i Gloucester utanför Boston och jag vallfärdade dit i våras. Jag köpte där kokboken ”The Taste of Gloucester, a fisherman’s wife cooks”. Lisa lagade chowder, fisksoppa efter recept från boken. Kolja, musslor, potatis, lök, bacon, selleri, mjölk, vatten. Serveras med vitlöksbröd.

Anders och Bettan var på middag ombord och vi åt och pratade i sex timmar, tur vi startade tidigt. Vinden tjöt och regnet vräkte ner på skylightet, det doftade fisksoppa och vitlök i kajutan . Chowder och ostbricka med fikonmarmelad var helt rätt i ruskvädret vid Håkanssons förtrollade brygga. Detta är det goda livet …