You are currently browsing the tag archive for the ‘Blå sommar och Röda segel’ tag.

Ännu ett kapitel till Blå sommar och Röda segel.

När vi låg förtöjda vid torrfiskemuséet i Å såg vi rätt ut på Vesterfjorden, den låg stilla i morgon ljuset när vi vaknade. Muséet var tidigare fiskemottak, här landades förr en stor del av den skrei, den torsk, som är basnäringen för hela Lofoten. Traditionsenligt är fjorden fylld av fiskebåtar från hela Nordnorge mellan januari och april. Den 4 mars 1941 stävade en engelsk flotta helt överraskande in i Vesterfjorden, fem jagare och två trupptransportfartyg kom i tjugo knops fart genom fiskebåtarna och ett av dem, HMS Queen Emma, stannade till och en man lutade sig över relingen och frågade:

”Får dokker noe fisk”

Då förstod fiskarna att det fanns norrmän med ombord och såg att fartygen var engelska. Inom minuter visste hela fiskeflottan besked att de var vänner inte tyskar och snart hade alla båtar plockat fram sina undanstoppade, förbjudna norska flaggor. Operation Claymore hade börjat, den var definierad som en commandoraid som skulle förstöra industrin som gav tyskarna fiskolja och glycerin och dessutom visa att Festung Europa inte var oövervinnerlig. Man skulle undvika strid, ta fångar och quislingar och dessutom rekrytera ”goda norrmän” till de fria styrkorna. Det var en brittisk operation men femtio norrmän deltog som sambandsmän och tolkar. Kapten Linge förde befälet över dessa och han skapade senare Norwegian Independent Company 1 baserat bland annat på denna raid. Man landsteg i fyra hamnar, Brettesnäs, Henningsvaer, Stamsund och Svolvaer.

Major Dunford-Slater var först iland i Stamsund och beskriver att när han tagit sig upp på bryggan så snubblade han och föll raklång över en hög frusna torskhuvuden men att de inte mötte annat motstånd, det fanns inga tyska trupper i byn. Den tyske civile ”Vischeinkaufer” togs tillfånga men quislingarna hann rymma till fjälls. Engelsmännen öppnade förrådsbyggnaderna och befolkningen fick plocka för sig innan hela anläggningen sattes i brand. I buss for man sedan till Kabelvåg där man först tog den tyska garnisonen till fånga och sedan förstörde flera fartyg, bland annat frysfartyget Hamburg. Ögonvittnen berättar att de såg hur den ifångatagna besättningen kom marscherande med kapten Linge efter sig i en bil, han hängde ut genom bilfönstret med en pistol i handen. En av tyskarna hade en väska med skeppspappren och när de gick över en bro kastade han väskan ner i vattnet. Linge tvingade mannen att hoppa i vattnet och hämta upp väskan. Det visade sig sedan att väskan innehöll delar till den superhemliga tyska chiffreringsmaskinen Enigma vilket lär ha snabbat upp engelsmännens forcering av koden.

Man delade ut stencilerade flygblad till befolkningen med följande lydelse: ” Till alle norske kvinner och menn! Kampen for Norges frigjöring fra Nazi-Tysklands voldsherradömme gaar videre. For hver dag og time kommer friheten naermare. Med beundring ser hele den siviliserte verden paa den viljestyrke og fasthet som det norske folket viser mot sine fremmede undertrykkere. Mot denne steile og ubrytelige front vil Hitler og hans horder knuse pannen. Striden er hard og den kan trekkes ut. Men dens resultat er gitt. Det skall bli slutt med terroren, utplyndringen., voldtekten og slaveriet i Norge och andre nazi-okkuperte land. Forraederne vil få sin lönn og höysinnede bli belönnet. Norge skal reises fritt og sjölstendig på ny, med  arbeide og meningsfrihet for alle nordmenn. Vi vil mötes på ny om ikke lenge. Leve det frie Norge! Leve Kong Haakon!”

Martin Linges barnbarn berättar om en värmande episod från commandoraiden. En norsk officer gick in i bokhandeln och köpte några poesiböcker och frågade om bokhandlare Rödsand hade några kontakter söderut. Jo, fru Rödsand brukade hälsa på sin familj i Drammen vart år. Kunde hon ta med sig ett paket? Jo, det gick nog bra. Den våren fick Martin Linges barn, Jan och Kari, ett brev med femtusen kronor med en hälsning från ”Eldare Jensen”. Martin Linges mellannamn var Jensen.

Facit från Lofotenraiden rent siffermässigt var att 18 industrianläggningar förstördes. 19000 ton i skeppstonnage sänktes, de viktigaste skeppen var den armerade trålaren Krebs och frysfartyget Hamburg. Av misstag sänktes även Hurtigrutens Mira. Man tog 225 krigsfångar och 314 norrmän följde med skeppen till England. Fartygen lämnade Lofoten efter blixtraiden utan egna förluster.

Många sa efteråt att kriget kom till Lofoten den 4 mars 1941, nazisterna brände ner hus som tillhörde dem som följt med till England och förtrycket blev värre. Rikskommissarie Terboven kom personligen till Lofoten för att leda terrorn och sköt för egen hand ihjäl en ung fiskare som skrattade åt honom. Svolvaer befästes och var vid krigets slut den kraftigast försvarade staden i Norge. Under våren växte den tyska truppstyrkan i Lofoten till 50 000 man. Hitler betraktade Norwegen som ett Schiksalsgebiet –ett ödesområde.

Repressalierna ledde fram till en dikt som under våren 1941 spreds i motståndsrörelsen, många lärde sig den utantill.

De brente våra gårdar.

De drepte våre menn.

La våre hjerter hamre

det om og om igen.

La våre hjerta hugge

med hårde, vonde slag.

De brente våre gårder.

De gjorde det idag

De brennte våre gårder

De drepte våre men.

Bak hver som gikk i döden

Står tusener igen.

Står tusen andre samlet

i steil og naken tross.

Å, döde kamerater

de kuer aldri oss.

Ännu ett kapitel till Blå sommar och Röda segel.

Ketch Siri ligger över vid inloppet till Trondheimsfjorden, nu är det ljus sommarnatt,  i slutet av oktober 1942  gjorde Shetlandgjenget här ännu en fantastisk operation.

Vid Agdenes fästning utanför Trondheimsfjorden girade fiskeskutan Arthur undan för de tyska minfälten och  Shetland-Larsen styrde rätt mot kontrollfartyget för att visa upp pass, besättningslista och övriga tillstånd som krävdes för att komma in i den förbjudna zonen. Torpederna som var avsedda för att sänka slagskeppet Tirpitz hängde under båten. Larsen undrade om tyskarna skulle kunna se dem. En ung besättningsman tycktes upptäcka något men Kalve kastade en tross som lade sig runt pojkens hals så att de andra tyskarna skrattade ut pojken. Han smet undan och kontrollofficeren klev ombord och gick ner i den aktre kajutan.

”Ihre Papier bitte!”

”Varsågod.” Larsen lämnade över de väl tummade dokumenten.

”Ah, dere har varit i Kristiansund sehe ich. Känner dere hamnkaptenen Ormann? Han är en god vän till mig, vi är båda från Hamburg.” Den lille knubbige tysken blev mer mänsklig och tittade upp mot Larsen.

”Visst, det är en trevlig karl”, svarade Larsen.

”Ja, vad har ni för last?” frågade tysken

”Torv till försäljning i Trondheim”, svarade Larsen.

”Torv, was ist das?”

”Man gräver upp det ur en mosse och eldar med det, ”Larsen var på vippen att svara peat, det engelska ordet men avstod.

”Ach so,wir nennen das Torf eller Plage hemma i Tyskland.”

Samtalet fortsatte i vänlig ton och efter ett långt samtal önskade den tyske officeren Larsen lycklig resa. Väl på däck igen återtog han sin viktiga min och kontrollerade för forms skull en torvsäck innan han återvände till kontrollfartyget. Så snart tysken lämnat fartyget satte maskinchefen Björnöy full fart och Larsen andades ut.

När de kom ut på fjorden släppte de ut de engelska soldaterna som de gömt bakom det hemliga skottet i lastrummet. Nu var vägen öppen in mot slagskeppet Tirpitz. Där skulle engelsmännen i skydd av mörkret styra torpederna genom ubåtsnätet och spränga Tirpitz.

Hela expeditionen hade börjat månader tidigare. Engelsmännen visste att slagskeppet Tirpitz låg gömd i Trondheimsfjorden, skyddad av befästningar och oåtkomlig för flyganfall.  När hennes systerfartyg slagskeppet Bismarck var sänkt var hon det största enskilda hotet mot den engelska flottan. Fartyget band därmed upp de allierades flottstyrkor för hon kunde närsomhelst dyka upp i Nordatlanten och anfalla konvojer och örlogsmanövrer. Engelska flottan hade konstruerat en sorts bemannade torpeder som med två ryttare kunde manövreras och styras in mot ett önskat mål. Dessa skulle nu användas mot Tirpitz.

Löjtnant Howarth och Leif Larsen invigdes i de topphemliga planerna och de valde ut fiskebåten Arthur som det mest lämpliga fartyget för operationen, den var dels av en typ vanlig i Tröndelag, dels tillräckligt stor för att transportera torpeder och deras besättning. Larsen valde ut sin besättning, Björnöy blev maskinchef och Kalve och Strand var med som sjömän. Sex engelsmän skulle med, två man till varje torped och två tekniker för de sista förberedelserna vid iordningställandet av minifarkosterna. Ett extra skott, en vägg, byggdes till i lastrummet bakom vilken engelsmännen kunde uppehålla sig vid tyska kontroller. De utrustade fartyget för sin nya uppgift med stora bultar i kölen så att de skulle kunna släpa torpederna under vattnet när de väl kommit över Nordsjön och byggde vaggor på däck för havsöverfarten.

Tillsammans med den brittiska flottan övade de i veckor för sin stora uppgift i Hebriderna. Engelsmännen ställde sitt slagskepp Nelson till förfogande som övningsmål och skyddade det med ubåtsnät och vakter för att göra förberedelserna så realistiska som möjligt. Övningarna besöktes av höga officerare och den högste chefen för ubåtsvapnet, amiral Horton inspekterade Arthur och underströk viktigheten av operationen.

Överfärden var blåsig och besvärlig och engelsmännen blev sjösjuka men Arthur stördes inte av tyskarna och de kunde angöra norska kusten söder om Smöla. De fick problem med maskin och maskinchefen Björnöy var tvungen att ha större verktyg för att reparera kolven som spruckit. Larsen rodde iland och sökte upp handlaren Ström som de visste var en ”god norrman”.

”Vill du ha torv?” frågade Larsen, det var det uppgjorda lösenordet.

”Visst behöver jag torv.” svarade Ström, men det var inte det svar som var bestämt att Larsen skulle få.

”Det är egentligen Sörli som skall ha torven så du kan bara få lite av lasten.” sa Larsen för att ge Ström en ledtråd.

”Menar du Andreas Sörli på Orkanger?” Ström tittar forskande på Larsen, han var tydligen på sin vakt.

”Nej, jag menar Odd Sörli i Trondheim”, Larsen gav namnet på deras gemensamma kontaktman.

”Så dum jag är, du är den man som Sörli sa skulle komma västerifrån. Behöver du hjälp?”

Larsen förklarade vad han behövde och de gick tillsammans till smeden som lånade Björnöy de verktyg som krävdes. På natten reparerade de maskinen och när de dagades styrde de ut på Trondheimsleden, nu med torpederna på släp.

När de efter kontrollen kom in på Trondheimsfjorden hade Shetlandsgjenget nu fritt farvatten ända fram till slagskeppet Tirpitz och engelsmännen kom upp på däck och stämningen var hög ombord. Men de mötte sämre väder och Larsen var tvungen att dra ner på farten i den krabba sjön. Arthur stampade tungt i de mötande vågorna och plötsligt ryckte fartyget till och något slog till roder och propeller. Bägge torpederna hade lossnat från vajrarna och var spårlöst försvunna ner i fjorden.

Larsen beslutade sänka fartyget, men innan dess undersökte en av dykarna vad som hänt. Konerna på torpederna hade brutits av, vajrarna och bitar av konerna satt kvar i Arthurs köl. De var nu långt från de tidigare planerade platserna för flykt men gränsen till Sverige var några dagsmarscher bort och de hade mat, kartor, vapen och ryggsäckar. I skydd av mörkret lossade de sin torvlast så att fartyget skulle sjunka snabbt. De var nu tio man som skulle iland och sex rymdes i livbåten. Dessa rodde iland medan de kvarvarande borrade hål ovanför vattenlinjen. När livbåten kom tillbaka öppnade Björnöy bottenventilerna och de återstående männen övergav det sjunkande fartyget. Arthur drev in på grundare vatten och masttopparna stack upp så tyskarna skulle få syn på vraket  när det ljusnade och kunna dra sina slutsatser. De gav sig därför snabbt iväg in mot land för att inte förknippas med det sänkta fartyget. Det första dygnet höll de sig undan i skogsmarkerna. Engelsmännen hade uniform och skulle därmed behandlas som krigsfångar medan norrmännen med all säkerhet skulle skjutas direkt som förrädare om de togs till fånga.

Efter något dygn delade de sig i två grupper, tio personer var en för stor grupp, Larsen och Kalve ledde den ena gruppen medan Strand och Björnöy gick med den andra gruppen så att de skulle ha norrmän i bägge grupperna. Larsens grupp kom den 1 november fram till en enslig gård och männen smög in mot logen för att övernatta. Bonden hörde dem och bjöd in dem till stugan för att få lite mat och värme. De kom in i köket, fint sandskurat golv och varmt och ljust. Gammelfar stoppade sin pipa med några gröna löv. Billy, en av engelsmännen, hämtade ett paket Navy Cut från sin ryggsäck och gav till den gamle som tacksamt tog mot tobaken.  Larsen berättade en uppdiktad historia och Billy illustrerade flyghaveriet med armar och händer och allt väckte stor munterhet.

De kommande dagarna smög de nattetid i skogarna fram mot gränsen, på dagarna låg de stilla för att inte bli upptäckta. Den 4 november bröt de sig in i en säterhytte men de städade ordentligt efter sig. De sökte sig upp mot fjället där de mötte snö och där var de tvungna att byta anförare för kolonnen i korta intervall eftersom snödjupet tröttade ut dem. Bara Larsen hade erfarenhet från fjäll och skog, sjömännen led av skavsår och alla var uttröttade. När även Larsen kände att alla krafter tröt sökte de sig ner mot bebyggelsen. De blev förvägrade att ligga på logen både av en ilsken gubbe och några timmar senare av en ännu argare gumma. De hittade några käppar i skogen som de kunde stödja sig på och stapplade fram längs vägen. Det var fortfarande flera kilometer kvar till gränsen.

”Halt, wer da?” hördes från två män i uniform som klev upp på vägen. Den ene hade gevär, den andre höll en pistol i handen.

”Vem frågar?” svarade Larsen.

”Vi frågar, ni svarar. Släng käpparna.” sa tysken och osäkrade geväret, Larsen kunde se hans uniform och hörde hans nervositet och han kastade sig fram mot mannen, samtidigt sköt Billy ned mannen med pistolen.  Bob Evans blev skadad av ett gevärsskott i benet under den följande skottlossningen. Den ene tysken lyckades fly men Evans var så svårt skadad att fick de lov att lämna honom kvar på vägen tillsammans med den döde tysken.

På morgonen den 5 november gick de fyra över gränsen in till Sverige vid Skalstugan. De förhördes av de svenska soldaterna och fördes senare ner med tåg till det uppsamlingslägret på Kjesäter i Sörmland som var uppsamlingsplats för alla norska krigsflyktingar. Där mötte de även Strand från den andra gruppen och fick veta att även de klarat flykten. Björnöy hade förfrusit sina fötter på fjället och de dröjde tio månader innan han kunde återvända. Den 16 november var Larsen tillbaka på Shetland.

(Efter kriget fick man veta att tyskarna bärgat Arthur och räknat ut planerna. Bob Evans hade vårdats på sjukhus och sedan avrättats. Detta blev en av de allvarligaste anklagelsepunkterna vid krigsrättegångarna mot amiral Dönitz i Nuremberg. Tirpitz skadades 1943 av tre engelska miniubåtar som tagit sig fram till slagskeppet och sänktes slutligt av ett flyganfall vid Tromsö i november 1944.)

Jag skriver nu klart Blå sommar och Röda segel . Här ett nytt kapitel. Redaktören på Norstedts vill ha manuskriptet i november :

I Bergens hamn förtöjer vi vid Bryggen, det är ett av UNESCOs minnesmärken med välbevarade byggnader från Hansatiden. En bit bort på kajen står en staty till minnet av Shetland Larsen. Mörk och mäktig avbildar den Andra Världskrigets mest dekorerade marinofficer, Leif Larsen. Han står där i sydväst med ratten i sina kraftiga händer, han är en hjälte. Statyn påminner oss om de stordåd han gjorde i Shetland Gjengen eller på engelska The Shetland Bus. De transporterade under Andra Världskriget vapen och agenter från Shetland till motståndsrörelsen i det ockuperade Norge och medförde på återvägen flyktingar och information om nazisterna.

En av båtarna var Igland en 50 fots fiskebåt som fördes av Ole Grötle. Här är ett loggboksutdrag från 1941:

Sept 5  1800 Seglade från Lunna mot Norge

1900 Passerade Out Skerries, satte loggen kurs NNO

2400 Logg 34 sjömil. Lätt nordlig bris, molnigt

Sept 6     0400  Logg 65 sjömil. Ökande vind, allt väl.

0915  Flygplan passerar med nordlig kurs, vi tror att det är britiskt. Vinden ökar och sjön bygger upp. Mulet och regn.

1130  Logg 121 sjömil. Ligger bi för att surra oljefat i lastrummet.

1200 Vi går full fart igen

1600 Logg 147 sjömil.

1650 Land i sikte. Siktar Alden i öster. Ny kurs mot Olderveggen. Nordostlig vind och sjön ligger rätt emot.

Sept 7        0100 Vi går in i Bremangerfjorden. Månsken med enstaka regnbyar. Vi avser segla mitt i fjorden. Jag avser gå iland med livbåten. Jag måste få tag i min far och se om agenten har kontaktat honom.

0130 Vi ser en båt som kommer ut ur fjorden och vi styr mot Grotlevik för att undvika att bli sedda.

1530 Jag har varit hemma och fått veta att agenten har kontaktat min far. Min far och bror att åkt till Vetvik och vi är på väg dit nu. Vädret är förfärligt- storm och regn. Fått höra att tre personer har observerat oss. De rodde förbi båten när jag var hemma men lovade att inte berätta att de sett oss. Man kan inte vara säker, vissa människor kan inte hålla tungan i styr. Gud hjälpe dem om någonting händer min familj något genom att de har kontakt med mig. Om de förråder oss kommer det att vara det sista de gör.

1700 Vi har anlänt till Vetvik. Kastat ankar men låter maskinen gå för det blåser hårt och vi riskerar att kastas upp på land. Vi har våra vapen klara. Aalen och jag vilar medan Igland och Anfinn håller vakt

1900 Agenten och min bror är ombord. Vi kommer överens att vänta till kvällen med att gå till havs. Jag går iland för att träffa far som är på en av gårdarna.

1930 Tillbaks ombord. Vi tar ombord fler passagerare, fyra män, två flickor.

2000 Satte loggen vid Olderveggen och går mot Shetland. Vi lämnade två fat smörjolja iland vid Vetvik. Alla passagerare är ombord. Allt väl.

Sept 8            0530 Logg 70 sjömil. Nordosten blåser och vi rullar som helvete. Passagerarna sjösjuka, särskilt damerna. Alla segel är satta.

1200 Logg 121 sjömil. Lätt NO bris nu, solsken.

1600 Land i sikte.

2000 Vi angör vid Unst, Shetland nordligaste ö och följer kusten söderut.

Sept 9              Åter i hamn vid Lunna.

Norge ockuperades 9 april 1940 och på hösten började fiskebåtar söka sig över till Shetland på flykt från nazisterna. Båtarna var vanliga Nordsjötrålare på 50 fot som drevs av encylindriga semidieslar med tändkula som stånkade med rökringar från skorstenarna på traditionellt sätt. De kunde även seglas och hade storsegel och mesan.  Under vintern 1940 skickades båtarna ofta tillbaka med meddelanden och agenter till den växande motståndsrörelsen.

Major Mitchell från den brittiska armén fick i uppdrag att organisera verksamheten och löjtnanten Howarth från flottan blev hans förste medarbetare. Under sommaren 1941 skapade de denna moderna motsvarighet till de gamla kaparflottorna. Båtarna hade rekvirerats av engelsmännen, besättningarna var norska fiskare och sjömän som frivilligt anmälde sig, de var civilanställda. Befälet utövades av Mitchell och Howart. Norska flottan försökte senare överta befälet och införa en sorts disciplin men fick återlämna kommandot till Storbritannien efter att besättningarna krävt det.

Idén bakom Shetland Bus var att fiskarna var väl förtrogna med sin skärgård och kunde hitta skyddade hamnar och fartygen såg ut som alla de vanliga fiskebåtarna som låg ute vid kusten i sitt vanliga fredliga värv. De smälte alltså in i vardagslivet och kunde transportera vapen och ammunition till de olika motståndsgrupper som växte fram. Den svåra passagen var färden över Nordsjön, sommarnätterna var för ljusa så överseglingarna kunde bara äga rum under den mörka årstiden. Nordsjön plågas av kulingar redan under sommaren och i september börjar stormarna runt höstdagjämningen. Vi har på ketch Siri korsat Nordsjön sommartid och trots modern meteorologi och sommar mött kulingar sex gånger av tio. Vi på Siri är semesterseglande amatörer i fredstid, dessa frivilliga norrmän seglade över Nordsjön vintertid i storm och snö, blev de upptäckta av tyskt flyg blev de anfallna och sänkta. Minfält och bevakningen i land försvårade angöringen till kusten.

Måndagen den 10 november 1941 bröt en osedvanligt hård storm ut över Shetland, flera fartyg i Lerwicks hamn kastades upp på land, lastbilar blåstes av vägen, temporära förläggningar, så kallade Nissenhyddor, försvann. På tisdagen den 11:e november var det full orkan och vinden tjöt enligt Howarth ” vansinnigt, hysteriskt och demoniskt” Man kunde knappt gå utomhus för risken att bli sandblästrad eller träffad av flygande föremål. Skutan Arthur hade seglat till Norge den 8 november Shetland Larsen var skeppare och de hade en besättning på ytterligare sex man och de hade nått fram till kusten före ovädret och satt iland agenten Jonsen vid Bueland. Vid den tidigare överfarten hade bröderna Kinn följt med till Shetland, de fick nu tillfälle att besöka sina föräldrar och berätta att de inte tagits av tyskarna. De lossade sin last av vapen och sprängmedel, lämnade över kaffe, tobak och en flaska rom och gick till havs i gott väder.

60 sjömil ut på återfärden fångades de i stormen. Larsen beslöt att försöka komma i sjölä norr om Shetland och vid sextiden på tisdagen visade den döda räkningen att de var i närheten av Unst, den nordligaste ön på Shetland. Larsen beslöt att de skulle ligga bi med aktern mot sjön och invänta dagsljuset. Men mesanen satt fortfarande upp och den unge fiskaren Sigholt gick akterut för att ta in den. Två monstervågor dränkte plötsligt fartyget, delar av relingen krossades och vatten strömmade in i maskinrummet och stoppade maskinen. Båten beräknas ha haft två meter vatten över däck och vågorna svepte däcket rent på all utrustning som var fastbultad och surrad. Båten vräktes med bredsidan mot sjön och sjöarna dränkte upprepat fartyget. Den stora länspumpen drevs av motorn, det var därför livsviktigt att få motorrummet torrt så att maskinen kunde startas. Med hinkar och handpumpar fick man efter en timme åter fart på motorn och länspumpen.

Besättningen samlades i styrhytten och då först saknade man Sigholt, mesanseglet satt fortfarande uppe, tydligen hade monstervågorna fört med sig den unge fiskaren utan att någon uppmärksammat detta. Backslaget, växeln, hade dränkts i saltvatten och först efter tio timmar kunde fartyget göra fart genom vattnet igen. Med motorn och växeln i funktion kunde man åter styra upp mot sjön och den omedelbara faran för fartyget var förbi. De mötande sjöarna vräkte sig över skeppet och hindrade männen att nå skansen, de samsades om det trånga motorrummet och genomlevde de följande fyra dygnen genomvåta, frusna och utsvultna. Stormen, mörkret och snön begränsade sikten till några hundra meter. En kväll kom ett stort flygplan in över dem, det vände om och öppnade eld för att sänka dem. Norrmännen fick fram en kulspruta för att besvara elden men fick inte upp styrhyttens dörrar förrän planet var försvunnet.

Den fjärde dagen mojnade vinden något och sjöarna slog inte längre över däck, och i gryningen den 15 november förbättrades och de kände identifierade ön Fetlar på Shetland, de sökte sig in till basen vid Lunna. På basen brukade man fira återkomsten av ett fartyg från ett uppdrag med en ankerdram och Howarth berättar att just denna gång drack de billig champagne. Tre av besättningen somnade i sina stolar innan de druckit ur sina glas.

Samma storm sänkte Blia på Nordsjön. Båten var 55 fot lång och fördes av sina tidigare ägare, bröderna Leröy med ytterligare fyra man ombord som besättning. Snickaren Kvalheim hade hjälpt till att montera en luftvärnspjäs på fördäck och i sista stund gav löjnant Howart honom tillstånd att följa med på seglatsen. De nådde ön Stord och mötte agenten från Haugesund. Denne berättade att nazisterna och Gestapo sökte efter en motståndscell och att dessa män och deras familjer var i omedelbar fara för att arresteras. Bröderna Leröy beslöt att ta dem med till Shetland. Det var en farofylld expedition att samla så många personer ut till skärgården, totalt var de drygt fyrtio personer. Förhållandena ombord var förfärliga med så mycket folk ombord även vid en lugn passage, när stormen drabbade dem mitt på Nordsjön fick man aldrig veta hur förlisningen gick till. Snickaren Kvalheim som följde med på ett spännande äventyr kom aldrig åter till basen på Shetland.

Basen för Shetland Bus låg de första åren i Lunna men flyttades senare till Scalloway på västra sidan av Mainland. Där byggde Howart och hans män med stor uppfinnesrikedom en egen slip och fick ett eget reparationsvarv. För oss som älskar Fair Isle är det kul att själva maskineriet hämtades från just den ön. Kronprins Olav besökte basen under kriget och slipen heter fortfarande CrownPrince Olav’s slipway.

När vi låg med Siri i Scalloway för några år sedan såg vi statyn över The Shetland bus, drottning Sonja hade nyligt invigt den. Det är en fiskebåt i silver som stångar sig fram över en stormig Nordsjö på ett fundament av stenar från just de norska fjordar som båtarna besökte.  Detta minnesmärke och statyn i Bergens hamn visar de hågkomster Norge har av kriget och den högaktning norrmännen känner för dessa hjältar.

Lisa har kommit hem från sjukhuset, hon hostar och har fortfarande feber. Hon skall på återbesök på lungkliniken på Karolinska i mitten av juli. Antagande att Lisa då är frisk hoppas vi segla ut i början av augusti. OCH vi behöver ju inte komma hem så vi kan segla och vandra på Vestlandet under både augusti och september. Det blåser alltid hårdare runt höstdagjämningen men det finns bra hamnar att vänta ut vädret.

Dessa tankar skänker lite optimism åt oss när vi pratar under Lisa lunginflammation.

Kronprinsessan gifte sig igår. Lisa och jag tittade på TV i sjukrummet på Karolinska Sjukhuset. Läkarna får inte bukt på lunginflammationen. Ray ringde från Kvitsöy norr om Stavanger, där skulle vi ochså ha varit nu.Här en text från förra sommaren.

När jag fixat sudbandet vid Fanöy tog jag hand om krabbtinorna.  Jag hade betat med makrillrenset, men fick bara några småkrabbor. Vi har två hopfällbara tinor med ombord, varje tina har en rejäl järntacka som sänke och jag har lagt i en från fören och en från aktern men ännu har jag inte lyckats få några större fångster. Vi drack förmiddagskaffe och gick sen in till Florö för att köpa lampolja. Lisa gav sig upp i stan medan jag började undersöka Hurtigruttens tidtabell på nätet. Dotter Annas svärföräldrar Lasse och Inga åkte på fartyget Finnmarken för att fira Ingas 75-årsdag. Vi hade mött dem till sjöss tidigare under deras resa men inte fått kontakt, vi borde lyckas nu. Hemsidan gav besked, de skulle passera Florö under den kommande morgonen. Vi beslöt att gå vidare och lägga oss i Haerland som låg bara 25 sjömil söderut. Jag drevs söderut, ville vara runt Lindesnäs före septemberkulingarna.

Haerland är en yrkesfiskehamn. Två snygga moderna trålare, den gula Sjöglans och den blå Skjonholm låg vid kajen till fiskemottaket. En rutschbana för barn och lekfulla vuxna stod längst inne vid en liten badstrand, hela byn andades välstånd. Vi hade en fin plats för oss själva vid småbåtskajen med el och vatten, välhållet. På kajerna var det stora staplar med krabbtinor, här måste vi kunna köpa krabbor.

Jag pratade med en man som redde sina tinor men han skickade oss bort till fiskemottaket med uppmaningen att prata med Elisabeth; ”Hon snakker norsk och det är hon som bestämmer.” Vi gickförbi den nedlagda butiken och letade oss in och hittade en estländare som hämtade chefen. Elisabeth var en kraftig lång kvinna i blå overall med stora röda händer. Jo visst kunde vi få köpa krabbor, visste vi hur man kokade krabbor? Jo det visste vi. Hon kunde inte växla vår stora sedel. Jag log mitt vänligaste leende och lovade sjunga ”Ja vi elsker” till Haerlands och Elisabeths ära. Hon ruskade på huvudet och skrattade och sa till oss att ta krabborna och önskade oss smaklig måltid. Vi kokade och kylde krabborna till en stillsam supé.

Hurtigrutten skulle passera utanför Haerland nästa morgon, den är en mer än hundraårig institution längs Nordlandskusten. Det började 1891 då inrikesministeriet uppmanade rederierna att öppna en förbindelse som skulle fungera även vintertid och i mörker. Sjökapten With och mästerlotsen Holte upprättade en ledbeskrivning med kurser och tidangivelser och Vesteraalens Dampskibsselskap antog uppmaningen. Den första turen gick 2 juli 1893 från Trondheim och kom fram till Hammerfest tre dygn senare och man kunde med bibehållen punktlighet upprätthålla förbindelsen under vinterhalvåret. Tidigare tog det tre veckor för ett brev att sommartid nå Hammerfest från Trondheim, vintertid tog det fem månader. Turtätheten ökade och före 2:a världskriget var förbindelsen daglig och man startade från olika hamnar. Fem turer gick från Bergen, en från Stavanger och en från Trondheim. Kriget halverade skeppsflottan och det dröjde till 1953 innan det åter fanns en daglig förbindelse.

Nu är skeppen moderna och vi har mött dem dagligen under vår sjöfärd längs kusten. Vi fick kontakt på mobilen med Lasse och Inga och berättade att vi skulle ligga vid fyren Tussnakken och vinka. Så fort vi gått ut från hamnen tog Lisa över ratten och jag släppte ut dörjen för att ordna makrill till middagen. Det var lågt i tak med grå regnstinna molnmassor men ingen vind och jag fick upp sju småmakrillar som räckte till en måltid. När tiden för fartygspassagen hade passerat kallade jag upp Finnmarken på VHF och frågade var de tagit vägen. En vänlig kapten förklarade att han såg oss på radarn men han hade valt en annan led denna dag på grund av det dåliga vädret. Han lovade att söka upp Lasse och Inga och framföra vår hälsning. Senare i Stockholm fick vi veta att han uppfyllt sitt löfte.

Vi hade uppfyllt mina ambitioner att hylla Inga om än på avstånd och dessutom hade vi fått makrill till kvällen och vi följde Hurtigruttens exempel och drog oss inomskärs.

På fjärden mötte vi en örn som höll på att flyga rätt in i riggen, den flög med halvslutna ögon i den lätta motvinden och hade näbben öppen, var den kanske andfådd? I sista stund höjde den sig och passerade masttoppen med någon meter till godo och återtog därefter sin flykt bara någon meter över havsytan.

Vi fann en övergiven betongkaj vid Dingja söder om Sognesjön. Kajen var väl underhållen med gummidäck och fina pollare men det fanns ingen landförbindelse, det gick ingen väg till bryggan. Varför har man byggt en brygga utan väg? En omlastningsplats? Vi hade en underbar utsikt mot väster och solnedgången i havet. När tidvattnet sjönk upptäckte jag att det växte musslor i massor på betongpelarna nedanför däcken. Lisa höll en pyts under klasarna och jag stötte med båtshaken, ett fiffigt sätt att fixa middag. Skalen var kraftigt bevuxna med havstulpaner och vi tillbringade en bra stund med att skrapa dem rena så vi kunde ångkoka musslorna. Inget vatten i kastrullen bara värme. Nybakt baguette och Cajundressing, allt enligt Lisas recept.

Cajundressing

2 msk dijonsenap

1-2 pressade vitlöksklyftor

2-3 msk äppelcidervinäger

1,5 msk flytande honung

1,5 dl olja

Svartpeppar och salt

Blanda alla ingredienserna utom oljan som tillsätts litet i taget, precis som när man gör majonäs. Jag tar den mindre mängden vinäger och väljer rapsolja eftersom den är neutral i smaken. Serveras gärna till sallad.

Matbröd

Ugn 260⁰C, 15 minuter

½ pkt jäst

2 tsk salt

(1 msk honung)

6 dl vatten

2,5 dl fiberhavregryn

10-10,5 dl vetemjöl

Blanda alla ingredienser och låt jäsa till dubbel storlek i 1-2 timmar. Häll ut degen direkt på plåten, dela degen på längden i 3-4 delar. Vrid degen till baguetter, INTE knåda. Strö lite mjöl över och grädda direkt 15 minuter i 260⁰C.

Och efteråt serverade Lisa rökta makrillar. Jag vet inte hur maten är ombord på Hurtigrutten? Knappast bättre!

Nu i juni 2010 är vi fortfarande kvar i Täby, vi skulle ha utrustat Siri och seglat ut men planer blir sällan vad vi avsett. Lisa fick en rejäl dubbelsidig lunginflammation som till sist krävde sjukhusvård. Hon kom hem i onsdags och skall nu vila och återhämta sig. Vi hoppas kunna åka ner till Torekov nästa vecka och jag skall då vara ”a hardworking husband” och Lisa ”a patient wife”. Vi kommer sen semestersegla, inga strapatser; Fair Isle får vänta till nästa sommar. Här ett avsnitt ur manuskriptet till ” Blå sommar och Röda segel.

Ut på Stadthavet

havhäst och kryckjor möter.

Välkomnande!

Natthamnen i Ålesund var pittoresk med eget litet fågelberg för kryckjorna, en husgrund av natursten rätt ner i vattnet, där hade fåglarna en fristad, skyddad av gula bojar. Det svenska namnet tretåig mås låter så byråkratiskt, som om man skulle behöva fånga den och räkna tårna, då är norrmännens och färöingarnas namn vackrare; kryckja De kallar stormfågeln för havhäst, härligt romantiskt. Engelskans ord för kryckja är kittiwake och för stormfågel fulmar. Hamnen ligger mitt i stan med gångavstånd till allt. Vi fick en plats längs kajen, sommarens trängsel var över. Bills vänner hade sin lokal bara fem minuter från Ketch Siri och det var möte just denna kväll, en härlig blandning av nykomlingar och gamla rävar. De berättade att förr fanns ett riktigt fågelberg vid hamnen, det sprängdes bort för att ge plats åt den moderna världen.

Stadlandet står som en knytnäve ut mot havet. Norsk Los skriver:” Mange framhever Stadhavet som ett meget vaerhardt och farligt område.

Vi gick tidigt mot Stad. Vädertjänsten har en särskild prognos för området, vi förväntades ha skiftende bris, kanske från nordväst och våghöjden var prognostiserad till runt en meter. Det lät idealiskt. Akterut belyste solen berg och fjäll, det låg fortfarande snöfält runt topparna. Havet var blankt. Havssulor och lunnefåglar från fågelön Runde fiskade runt Ketch Siri. Allt såg positivt ut för att dubblera Stad. Sjön blev grövre när vi närmade oss och slog över förskeppet men fortfarande ingen vind, vågorna var dyning och strömsjö. Vi följde vädret både på nätet och på VHF, vid elvatiden fick vi helt nya väderutsikter: frisk sydlig bris 10 m/s vid Stad. Mitt in die Nase som Ingrid Pfeiffer säger. Jag tittade på Lisa och hon nickade, vi fortsatte.

Två norska segelbåtar stångade sig fram närmare land och hissade försegel när vinden kom och vi följde deras exempel. Strömsjön och dyningarna jämnade ut sig när vinden byggde upp ny sjö och vi dubblerade Stad vid 12-tiden. Vi fick vind och sjö från styrbord när vi girade in mot Silde och norrmännen hissade fullt och seglade snabbare än vi. Stadt är den mest respektingivande och hotfulla passagen på hela sjöfärden utmed kusten, Lisa log med hela ansiktet och jag kände hur mina axlar sänkte sig och hur jag andades mycket lättare

En naturtrogen sjöjungfru sitter på en järnten vid inloppet till hamnen på Silda och välkomnade oss. Vi har seglat 450 sjömil från Svolvaer i Lofoten och det är 250 sjömil till Farsund, vårt sensommarparadis. Sträckan runt Stad är c:a 24 sjömil, själva yttersta knogen är 8 sjömil. Alla har stor respekt för farvattnet, vikingarna släpade sina skepp över udden för att undvika farligheterna. Det finns idag ett allvarligt projekt att borra en tunnel genom berget så att yrkestrafiken skulle kunna passera genom den. Kystverket förordar en så stor tunnel att Hurtigrutens båtar skall kunna passera därigenom.

På Silda blommade ljungen och rönnbären rodnade, jag såg de första flyttsträck och vi längtade söderut.  Vi belönade oss med en vilodag och vandrade runt ön och mötte en fiskare som jag frågade:

– Hur många bofasta finns det på Silda nu?

– På vintern är det nog bara fyra – fem som bor kvar, jag bor och jobbar i Malöy, det går inte att försörja sig härute. Men sommartid har vi ju till och med restaurant i södra hamnen

– Var kan jag enklast dra upp lite torsk?

– Här har makrillen tagit över! Du skall vara heldig hvis du får en sej!

Nästa dag gick vi i lugn och ro över fjärden för inköp och bunkring i Målöy. På vägen dit dörjade jag upp sex makrillar. Det blev inkokt makrill till middag. Där fick vi det bästa priset på diesel. Mot kontant betalning!! Strömmen löpte söderut vid bryggan för mat och norrut vid macken, det blev inga lyckade tilläggningar.

På väg in i Skatestraumen såg vi en gubbe stå och hugga ved, han fick en väldig fart in i sjöboden när vi passerade. När han kom ut viftade han med en väldig svensk flagga, jag försökte gira in mot hans vik men strömmen var för stark, vi fick nöja oss med att vifta tillbaka. Hade han släktingar i Sverige eller var det en landsförvisad landsman?

Vi la till för natten vid Fanöy. Ett kulturminnesmärke över silloljetillverkningen, här kokade man olja och kajerna för de levererande fiskebåtarna finns fortfarande kvar. De flesta var förfallna men en var förstärkt med betong och såg hyfsad ut. Silloljan gick till livsmedelsindustrin och holländska Unilever var största kunden. Numera har de vegetabiliska oljorna konkurrerat ut såväl valolja som sillolja.

Vi spelade Alfapet. Lisa är mästare i Alfapet eller Scrabble, spelet där man lägger bokstavsbrickor för att skapa ord och få poäng. Vi tände fotogenlampan, Lisa kröp upp i soffan och jag satte mig tillrätta fåtöljen. Vårt Alfapetspel är kantstött men vi har alla bokstavsbitar. Och vi har mysigt trivsamt. Lisa löser korsord och kan alla tvåbokstavsord som OR och AR och ÖR och är överlägsen på att se kombinationer. Hon sopade banan med mig och bjöd sedan på inkokt makrill för att lägga plåster på mina sår.

Inkokt makrill

Alt 1

4-5 rensade makrillar skurna i bitar

Vatten så det täcker fisken

1 msk salt

10 vitpepparkorn

1 lagerblad

Dillfrö

Fiskfond

Alt 2

4-5 rensade makrillar skurna i bitar

0,5 dl vitvinsvinäger

0,5 dl socker

3 dl vatten

1 msk salt

1 rödlök skuren i skivor

1 skalad skivad morot

10 st vitpepparkorn

1 lagerblad

Dillkvistar (dillfrö)

Alt 1 och 2

Blanda alla ingredienser i en stor kastrull. Koka upp och låt sjuda några minuter. Lägg i fiskbitarna och låt koka 2-3 minuter. Tag kastrullen av värmen och låt fisken svalna i lagen.

Vi fick ett vindskifte på morgonen och väcktes av att vi skavde mot kajen. Sudbandet är av tryckimpregnerad furu, det hade skavts kraftigt innan jag vaknade, men lite träolja med grönt färgstoff maskerade skadan. Furu är mycket billigare än teak, jag har knäckt relingen mot en förtöjningsstolpe och bytte ut den skadade biten med en ny från brädgården för en hundring. Det är inte mycket man kan laga på Siri för en hundring!

Lisa har lunginflammation och vi stannar i Täby och skjuter på båtjobb i Torekov tills hon är frisk. Vi har ju inte bråttom. Vi pratar nu om att segla till Jotunheimen och vandra några dagar.  Härligt att inte ha fasta planer! Texten kommer från manuskriptet till Blå sommar och Röda segel.

Vi korsade Hustadvika igår, det är 25 sjömil med dåligt rykte mellan Kristiansund och Ålesund. Pilotboken Norsk Los varnar för den: Hustadvika är ett av de mest farefulle og omtalte farvann langs norskekusten.

Vi hade lätt och växlande bris och ingen sjögång, Våra norska seglarvänner var respektfulla inför kuststräckan och jag var spänd och höll utkik åt alla håll. Kuststräckan är vild och vacker med stora, höga, gröna berg med hus och vikar längs stranden. Bergskedjorna bakom kustlinjen ligger skuggade som på en kinesisk tuschteckning, längst in såg vi fjällen ligga snöklädda i rosa kvällssol. Lisa räknade kobbar och sjömärken, farleden går mellan låga grå skär och är helt öppen i väster mot havet. Vi halkade över på en räkmacka, tacksamma.

Vi andades ut när vi hade Bud om babord, vi märkte värmen i skymningen och njöt av den begynnande höstens mörker. När vi passerade Ona fyr såg vi dess blixtar och fartygen hade lanternorna tända i skymningen. Vi har inte använt lanternor eller sett tända fyrar under vår tid i Nordland.

Seglande norrmän har krabbetinor med sig, fyrkantiga och hopfällbara, vid kvällningen sticker de ut i sina gummibåtar och sätter sina tinor och vittjar dem sedan på morgonen. Vi fick krabbor i Kristiansund av en båtgranne som fångat dem på fyrplatsen Ona. Vi har nu tagit hamn på Finnöya, granne med Ona och ätit upp krabborna, skalen vilar nu på havsbottnen nära stenarna där barn de lekt.

Vi pratade med vår båtgranne, Carmen, hon bar sitt namn med heder, en vacker kvinna med stort svart hår och blixtrande ögon, hon satt på en Huntley 36:a. Lisa stod vid mesanmasten och lyssnade då hon berättade om förra sommarens seglats över Hustadvika och då förstod vi än mer varför kuststräckan Hustadsvika är så fruktad

– Vi låg utanför Kristiansund och ville hem till Molde, jazzfestivalen skulle börja på kvällen. Väderutsikterna sa att vinden skulle öka från 4 m/s till 14m/s under de sista timmarna in till Bud men det skulle vi klara. Hustadvika var lika fantastsikt flott som vanligt, vi gick för motor, vi såg till och med lunnefågel. Det är trångt mellan skären, sjön bröt vit mot stenarna och vi hade ju bara en liten bit kvar till Bud. Då stillnade det, onormalt och skrämmande och då såg vi stormen, en vit skummande front som kastade sig över oss med ett tjut. Sjön reste sig och vågorna blev tre fyra meter höga, det enda sättet att möta dom var att ta dom förifrån. Förskeppet klättrade mot skyn och daskade ner i vågdalarna.

– Blev du inte rädd? frågade Lisa

– Rädd, jag var panikslagen men ville inte visa min man hur rädd jag var. Skummet skar i ansiktet och jag stod bara och höll i mig i sprayhooden. Jag hade överlevnadsdräkt men blev alldeles genomvåt, detta var allvar. Hade motorn stoppat hade vi gått under.

– Hur länge tog det innan ni nådde Bud?

– Två och en halv timme, vi gjorde bara någon knop när det var som värst.

– Såg ni några andra båtar?

– När vi kom till Bud träffade vi två familjer som gått med cabin-cruiser lite längre ut till havs, vågorna hade varit tio meter höga därute.

– Vet du hur mycket det blåste den dagen?

– På Björnsund fyr mätte de upp 32 m/s

– Men detta var förra sommaren, du seglar i alla fall i år igen?

– Vi har ett norskt uttryck ”seilsprengt kjerring”, det är en dame som inte längre vill segla med, dit har jag inte nått. Jag litar på min man och på vår båt.

Finnöy har en konstgjord, sprängd hamn som man kommer in igenom en smal kanal. Väl därinne är det modernt och välskött. Uppe på land ligger en utställning över Finnöymotorn och dess märkliga historia. Nils Nilsen Finnöy föddes 1865 på Sandöy och blev smedlärling, han skapade bland annat ett spel för att bärga fiskegarn som var så genialiskt att han fick visa upp det på världsutställningen i Paris 1900. Efter sekelskiftet kom de först danska motorerna  av märket Rap till Sunnmöre. Niels förbättrade denna motor och startade egen produktion på Finnöy år 1905. Den vanligaste motorn var en tvåtakt glödkulemotor, en semidiesel. Denna verkstad blev en plantskola för mekaniker som sedan startade egna tillverkningar på de kringliggande öarna. Nils dog 1939. Den sista motorn byggdes på Finnöy år 1975. Finnöy Gear and Propeller AS är den nutida efterföljaren i moderna lokaler. På ön finns också ett elegant konferenshotell. Sunnmöringar har ett rykte om att vara företagsamma och affärssinnade, det är en välmående bygd.

Vi tog en kort tur på ön, fullständigt fantastisk historia, en mekanik verkstad och ett lyxhotell mitt i havet. När jag nästa morgon backade ut från kajen stod ett gäng motorbåtsgubbar och undrade lite skämtsamt hur det skulle gå att manövrera Ketch Siri i den trånga hamnen. Jag förklarade att bogpropeller, gubbvisp, inte fanns på båtar av den här årsmodellen och styrde lite småstöddigt ut i kanalen. En av dem stod senare vid valfångarkanonen vid utloppet och siktade skämtsamt på oss. Det var trivsamt och koseligt på Finnöy.


Från manuskriptet till Blå sommar och Röda segel.

Vi förtöjde utanpå en vacker liten träskuta i hamnen på Leka, jag beundrade hantverket ombord. Allt var traditionsenligt och väl genomfört. Förtöjningsgods i hampa med sydda taglingar, tjärade jungfrur vid vanten, nagelbänkar, focken snyggt rullad, allt visade på prydligt sjömanskap. Skepparen hjälpte oss med förtöjningen, vi behövde all hjälp vi kunde få, han verkade kunna slå ett pålstek i sömnen, lugn och kompetent. Vi samarbetade med spring och förtöjningar. De hade massa folk ombord och även vi väntade gäster så vi pratade inte så mycket.

Nästa dag gick de om oss på fjorden, skutan gick lite snabbare i regndiset och jag kunde beundra hennes linjer. Stäven var rak och tvär, klyvarbommen stack aggressivt framåt, häcken var rundad med överhäng, hennes linjer hade engelskt ursprung. Bordläggningen var fernissad furu och de översta friborden var vitmålade. Mast och toppstång i furu, hon var gaffelriggad. Det enda avsteget från traditionen jag kunde se var att de hade rullfock där klyvaren skulle sitta, men rullbeslaget var av koppar och skoten var splitsade i skothornet och rullfock är funktionellt. Styrhuset traditionellt med stora rutor.

Vi såg dem senare på Folla, de valde en yttre väg, när jag kom upp på däck efter min middagslur sa Lisa

– Träskutan seglar därute, de vinner på oss!

Jag fick upp kikaren och konstaterade att även skutan gick för maskin men med stödsegel. Vi var före dem i Sätervika och hjälpte dem med tilläggningen, nu var det min tur att verka lugn och kompetent medan skutans skeppare flängde runt så som jag gjort på Leka. Kajaken som låg tvärs akterskeppet beredde honom besvär och åskådarna glädje. När väl skutan var förtöjd fick vi lite mer tid att prata…

Skutan heter Tvende Bröder och byggdes 1916 på Hemnesberget i Nordland och har använts som fiskebåt, skyddsbåt till fiskeflottan och till att skörda tång. Två entusiaster, Pål Ödegård och Bernt Heggseth, köpte henne år 1983, då var hon mest ett nedgånget skrov. Redan 1985 var hon tillräckligt klar för att dra på tur. Hennes långfärder har fört henne till Fair Isle, Shetland, Danmark, Holland och Lofoten, hemmahamnen är Kristiansund.

Nu seglar Pål och Lene med sonen Sondre skutan söderut. Pål har stor kalufs, fleecetröja, slidkniv i bältet och snus under överläppen. Lene har eleganta korta tights, svart linne, solglasögon, rosa läppstift. Sondre ser ut som reklam för norsk livsstil; en blond, leende, blåögd femåring. Och han är duktig på att ro dingen.

Tvende Bröder är 43 fot lång, 4,30 bred, 2,20 djup, 16 m hög. Byggd i gran och furu. Vikt 20 ton. Gaffelriggad med c:a 110 kvm. Volvo 100 hk.  Under däck har hon kajuta, pentry med en Taylor dieselspis och våningskojer. Taket är fint vitmålat. Förbundet Kysten som värnar norsk kustkultur och gamla båtar gav i juli Tvende Bröder en plakett för bästa hantverk!

Ellen från Backafall drömmer i Gabriel Jönssons visa om Briggen Tre Bröder. Man har hittat namnet i ett arkiv i Landskrona, den har funnits i verkligheten, den också.

Vi sitter på däck i augustikvällen och pratar, Pål med en ölburk, Lisa och Lene dricker rödvin, jag har min vanliga kaffemugg. Pål längtar inte till havs utan till utskärgårdar och fiskevaer, Lene är kanske lite mer dragen till fjället. Nu har de köpt en fjällhytte, det blir nog en balansgång. Gemensamt är deras strävan att ge Sondre en uppväxt med mycket fjord och fjäll.

Solen går fortfarande ner sent men vi fick tända fotogenlampan när vi gick ner i Siri kajuta. Vi går söderut, vi går mot hösten.

Vi har varit nere i Torekov och tittat till Ketch Siri, allt väl ombord. Lisa börjar med snickerier i veckan, jag jobbar i Bergen. Här en text från manuskriptet till Blå sommar och Röda segel.

– Farvattnen vid Folla kan ha fruktlige bölger, när älven Namsen rinner ut med full kraft från öster och möter västlig sjö, gärna med flo, då blir det otäcka vågor, säger JanLeo och tillägger – Det skall vara rejäl vind, halv eller full storm. Blåser det bara styv eller lätt kuling så är det otrevligt men inte farligt.

JanLeo är trovärdig, han har varit skeppare på Hurtigruten i sju år, nu är han skeppare på färjan mellan Leka och fastlandet. Lite rödlätt ansikte, vältränad, vänlig, ett ödmjukt sätt och med semesterskäggstubb äter han middag ombord på Ketch Siri. Hans fru Kristin sitter på andra sidan bordet, hon är snygg, turkos urringad klänning och blå leggings.

De hade förning med sig; röd färskpotatis som stora rädisor eller små äpplen och solvarma jordgubbar. Vi är på Leka, det är första ön i Nordtröndelag när man kommer norrifrån. Och Tröndelag är världsberömd i hela Norge för sin frukt och grönsaker. Det kyliga klimatet och ljuset dygnet runt skall ge en särskild smak. Vi är bortskämda med Bjärepotatis men jag har aldrig ätit godare färskpotatis. Kristin instruerade – Lägg dem i tio minuter i kokande vatten, grovt salt och smör, det är tillsträkkeligt.

Vi möttes först när vi seglade norrut. JanLeo kom från färjan ner till Ketch Siri och hälsade oss välkomna till Leka och småpratade. Han och hustru Kristin tog sedan med oss på en biltur runt ön. Västsidan av ön är helt annorlunda, rena bergsöknen, gula klippor och ingen växtlighet. Den har unika bergarter från ett möte mellan kontinenterna i geologisk tidsålder. Det är ett stycke Amerika som blev kvar efter krocken, ön är ett paradis för geologer.

Vi stannade vid ett hus och Kristin berättade – Här togs en treårig flicka av en örn som flög med henne upp till en hylla på berget där borta. Min morfar var med i uppbådet, det var 5 juni 1932. Det hade varit barndop på ön och föräldrarna sov middag. När de kom ut på gårdsplanen var dottern Svanfrid borta. De hittade henne på en bergshylla där uppe. Ser du den vita fläcken? Där satt hon, hennes klänning och sjal bar spår av örnklor, hennes lackskor var rena och fina. Hon drömde sen om ”jättemåsen” i flera år. Ja, ornitologer har försökt hitta andra förklaringar men vi Lekavaeringar, vi vet ju att det inte finns någon annan förklaring.

Vi åkte förbi Solsemhula där människor bott från år 1800 till 200 före Kristus och lämnat grottmålningar efter sig. Grottmålningar finns ju annars runt Pyrenéerna, där är de dessutom tiotusen år äldre. Man tror att denna grotta dels varit boplats dels varit offerplats.

Nu satt vi åter ombord på Ketch Siri, vi berättade om våra funderingar att återkomma nästa sommar och då låta Siri övervintra i Bodö. JanLeo varnade för att Bodö är utsatt för hårt väder och föreslog att vi skulle lägga Siri vid boj i en skyddad fjord på Leka. Det tål att tänka på. JanLeo och Kristin bjöd oss att komma på middag hemma hos dem – Nu är de vår tur att bjuda, dokker får komma hjem til oss när dokker seglar förbi neste sommer.

Vi seglade iväg nästa morgon och lämnade Jättarnas Kungarike, vi seglade ur Nordland in i Tröndelag. Sagan om Hestemannen som försökte fånga den åtråvärda Lekamöya och som försökte döda henne med ett pilskott börjar i Lofoten och slutar här. Torghatten som genomborrades av pilen ligger synlig i norr. Hålet i berget är 160 meter långt, 35 meter högt och 12 meter brett.  ”En fullrigget Nordlandsjakt kan sejle igenom det”. Och Lekamöya står förstenad av solen på södra ön. JanLeo berättade att hennes ena bröst blivit skadat av frosten.

Jag har varit överväldigad av det gigantiska i Nordland, fjordarna är så stora, bergen så höga. Jag har hela tiden oroat mig för väder och vind, jag har velat ligga fast förtöjd i en brygga om natten. Vestfjorden som ligger mellan fastlandet och Lofoten betecknas som ett av världens farligaste vatten.  Hugo från Svolvaer, Lofoten berättade att ett besökande hangarfartyg fick halva besättningen utslagen av sjösjuka i en höststorm.

Nu i Tröndelag kände jag mig mera hemma, bergen var mera lagom. Det beryktade Folla gick vi över i stiltje, en äkta seglare skulle väl sakna vinden men jag tyckte det var helt OK. Dyningen var två, tre meter och det var otrevlig strömsjö, Lisa kände av sjön, själv sov jag lugnt min vanliga middagslur. JanLeo hade tipsat om Saetervika och när vi tagit oss till kaj innanför Buholmsråsa, gav Lisa mig sockerkaka med vispgrädde och hjortronsylt . Trevlig namnsdagspresent på Perdagen.

En text från manuskriptet till Blå sommar och Röda segel. Igår sände jag in manuskript och bilder till Norstedts. Vi hade kommit överens om dead-line 1/5. Nu till Torekov och ketch Siri

Vi seglar hemåt och passerade Polcirkeln söderut onsdagen 29 juli  klockan 1018 . Just då svepte en havsörn över oss och två tumlare dök upp och lekte i vårt bogsvall, jag tog det som en avskedshälsning från midnattssolens vatten och som en uppmaning att återvända.

Motvind och motström,

vi strävar envist vidare!

Sjöfararns signum

Vi tog två långa kliv och nådde de förstenade systrarna på Alsten. Vi lämnade Jättarnas Rike och kom åter till en natur som har mer mänskliga proportioner. Det var ljummet och torrt i vår natthamn, Heröysundet, och vi fick snabbt på oss shorts. Vi åt den sista biten sej från Bodö till middag med blåbär från Enid till dessert!

Våra förväntningar på Nordland/Lofoten har överträffats, allt där är GIGANTISKT. Jag har sakta anpassat mig men är fortfarande väldigt observant, lite småskraj, jag vill inte ha hårt väder i dessa stora vatten, med dessa väldiga öar. Tycker det känns tryggt att ligga vid en brygga över natten. En äkta vildmarksseglare skall ÄLSKA att ligga i naturhamn och efteråt kunna bravera:”Vi låg i naturhamn på Längstutskär, lite riskfullt, dålig ankarbotten, men det var det värt– att vakna upp omgiven av mås och hav!” Det är ingenting för mig, jag vill ha trygg natthamn

Jag gillar att ha en stadig förtöjning för natten och vill inte pyjamassegla. Jag gillar att träffa folk och småprata om båtar, väder och vind och att få lokala tips. Jag gillar att ha elektricitet, Ketch Siri klarar sig gott utan landström men det gör livet ombord bekvämt. Jag gillar att ligga vid en flytbrygga i tidvattenområden. Norrut längs kusten är det fullt med småhamnar som har denna service, under juli delar vi den kanske med en motorbåt med småbarnsfamilj men aldrig hittills med ett gäng stökiga ungdomar. Under för och eftersäsong är vi ofta långseglare vid bryggan.

Vi väljer lugna hamnar, i Svolvaer kunde man ligga mitt i smeten men vi låg i den lugna Marinepollen och satt sedan inne i byen på kajkanten och på vänners båtar och beskådade spektaklet i stekarhamnen.

Visst ligger vi i naturhamn och njuter av tystnad och ensamhet, man kontaktar inte en annan båt i paradiset. Men på bryggan i gästhamnen träffar vi andra långseglare, aficionados och kufar, vi ser spännande båtar. Vi upplever gemenskap och hjälpsamhet. Även Tuppeware- och Bavariabåtar har trevligt folk ombord…

Vi pratar, som vi brukar på hemseglingen, om nästa års segling, vad vill vi göra? Lisa vill tillbaka till Lofoten. Kanske skall vi låta Ketch Siri övervintra? Det skulle undvika transportseglandet. Jag har så lätt att ta för långa etapper. Men nästa sommar skall vi nog segla lika länge men inte så långt. Vi pratar också om att lämna båten någon vecka inne i fjordarna och vandra på fjället.

Idag gick vi till Vega, bara 25 sjömil. Vi vek av från leden in mellan Sandö och Vardeön. Röda, låga kobbar med rönn och enbuskar, en flock med tärnor hängde över en grynna och fiskade och vi stoppade till på en skalle för att pilka för att få torsk till middagen. Lisa stod till rors och jag tog harpan upp på fördäck. Jag känner mig som fjorton år i kortbyxor och hjärtat bankar när reven tuggar mot fingrarna och fisken hugger. Här fick jag fyra bruna, vackra bergstorskar, det räckte gott till middag, harpan och Stingsilden fungerar. Jag har hört sägas att här uppe skall man sätta på potatisen innan man börjar pilka. Jag har inte blivit så stöddig än men kastar tillbaka alltför små fiskar.

Vi gick in i den östra hamnen på Vega, det låg fullt med motorbåtar vid bryggan men de flyttade snabbt och gästfritt om båtarna så att vi fick plats. Familjerna satt på bryggan och ungarna sprang runt och fiskade krabbor och småfisk. Motorbåtsfolket sitter gärna på bryggan i medförda hopvikbara stolar, på dagarna solar de, på kvällarna dricker de vin och hemkört, jag har aldrig sett seglare som sitter på bryggan och umgås med sina vänner..

På vägen in till Vega passerade vi två fiskare som satt och turades om att pumpa med ett fiskespö. Jag tittade på dem i kikaren och sa till Lisa att jag trodde de höll på att drilla och trötta ut en stor fisk. Fram på kvällen kom de in i hamnen. Det var två tyska sportfiskare som fångat en jättelik hälleflundra, en kveite på 110 kg. Det hade tagit dem 6, 5 timme att ta upp den. Jag mötte en av dem med fiskhuvudet i famnen, stort som ett hästhuvud. Vilken bjässe. Tyskarna firade med mycket öl den kvällen. Vi åt kokt torsk med hollandaise.

Hollandaise

Ca 1 hg smör

3 råa äggulor

2 msk citronsaft (alt 1 msk vitvinsvinäger)

(Timjan)

Skär smöret i tunna skivor och lägg i kastrullen med äggulor och citronsaft (och timjan). Låt stå i 30 minuter.  Strax före servering sätts kastrullen i vattenbad och såsen sjudes under kraftig vispning. Smaksätt eventuellt.

Vega är UNESCO World Heritage. Kvinnorna har här en tusenårig tradition att hålla ejder som husdjur. De bygger små hus åt fåglarna och förbereder redet med tång. När ruvning och kläckning är klar tar kvinnorna hand om dunet. Hög kvalitet, högt pris.

Leka är nästa hamn och vi lämnar därmed Nordland och går i Nordtröndelag. Lisa och jag träffades för tio år sedan på Storerikvollen i Tröndelag, vi är på hemmaplan och på väg söderut, det blir lite varmare och lite vänligare natur. Trivsamt!