Lars Lindblad kommenterade förra inlägget, uppskattat. I det här inlägget berättar även Lisa om sjöfärden och vi turas om i texten. Gärna fler kommentarer !

Nästa del från manuskriptet till Blå sommar och Röda segel

Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,

stucko de åter till sjöss mot akajernas rymliga läger,

medan en förlig vind fjärrskjutande guden dem sände.

Masten de reste då upp och hissade skinande seglet.

Vinden i seglet for smattrande in, och böljan kring stäven

svallande hävdes och brusade starkt för det gående skeppet,

och i ilande fart på böljorna lopp det sin bana

Iliaden, första sången.

Per : Vi vaknade utan väckarklocka klockan tre på morgonen, kanske somnade vi inte hårt, väderutsikterna var positiva, vi skulle över Skagerack. Försommarnatten var ljus, fåglarna sjöng vid Håkanssons förtrollade brygga. Vid första försöket att lämna bryggan fastnade vi lätt i sanden, vid andra försöket skrapade kölen mot grynnan, den sträckte sig längre mot nord än jag trodde. Ute i farleden stack en säl upp sitt huvud vid Björkö. Vi kom ut till havs vid Stora Pölsan vid femtiden. I norr låg Hättebergets fyr, namnet välkänt sedan navigationsutbildningen och in över land såg vi Carlstens fästning, Marstrand.

Lisa gick och la sig, jag tog första vakten. Fin morgon, några tunna moln, svag vind från ost men inte tillräckligt för att segla, motorgång rakt västerut med Skagen som delmål. Jag hade ännu inget förtroende för den nya motorn, lyssnade efter främmande ljud. Registrerade varje möjlig avvikelse. Lisa låg i sjökojen och jag såg att hon inte kunna somna.

– Jag får inte ro, Per, prova om du kan koppla av. Jag vill se om autopiloten fungerar.

– OK, jag kan ju försöka vila. Men jag kommer att undra hur det går med autopiloten.

Lisa kom upp i sittbrunnen. I sjökojen lyssnade jag till Lisas pyssel med autopiloten, hon är tekniskt modigare än jag. Varje impuls på knapparna piper till för att man skall veta att signalen är mottagen.  Den består av roderlägesgivare, dator, kompass och display. På displayen ställde Lisa in 280 grader, datorn och roderlägesgivaren styr hydraliken till rodret. Kompassen sitter högt i mesanmasten för att inte på verkas av stålskrovets magnetism. Allt fungerade, jag somnade.

Lisa: En fantastisk morgon, sakta försvinner Bohuslän i kölvattnet. Några trålande fiskebåtar och enstaka lastfartyg syns långt borta. Det är svalt och jag har klätt på mig rejält för att inte frysa. Jag korrigerar autopiloten för den starka nordgående strömmen.

Ett dygn till havs utan avbrott ligger framför oss. Hoppas, hoppas att det inte blåser upp mer än att det är behagligt. Oron kniper i magen. Det är långt till land om ovädret kommer men enligt väderutsikterna ska vi komma över till Mandal på den norska kusten utan problem.

Jag har inte fått ”sjöben” ännu och långa sugande dyningar med gropig sjö gör mig lite däven trots att jag tagit en Postafen mot sjösjuka.  Klockan 9 avlöser Per mig och jag kryper in i den grönrandiga sjökojen. Efter en timme vaknar jag, korrigerar återigen autopilotens kurs men somnar snart om.

Per: Nästa vakt satt jag med händerna i kors och upplevde den ökade friheten, jag kunde lämna sittbrunnen. Samtidigt var vi så nära kusten att jag två gånger fick ta över och styra undan för fiskeredskap.  Det var inga andra nöjesseglare till havs. När vi närmade oss Skagen såg jag hela tiden yrkessjöfarten nere i söder, det lär passera 400 fartyg per dygn. De har trafiksepareringszoner för ost- och väst-gående skepp, vi låg väl norr om dessa.

Den första stormfågeln kom på besök. De är helt havslevande, pelagiska, måsfåglar som bara besöker land för att ruva och föda upp sina ungar. De är den ensamme rorsmannens bästa sällskap, kaffetermosen undantagen. Längre ut till havs såg vi dem i flockar om fem-tio stycken, när vi seglar hör de oss inte och flaxar skrämda upp i bogvattnet. De verkar gilla att leka i termodynamiken runt ketch Siri och sveper i vågdalarna bara decimeter över vattenytan. De äter små kräftdjur och har en körtel vid näbbroten för att skilja ut saltet från vattnet. Prästen Stewart på Fair Isle räknar dem till albatrosserna men det gör inte the Svensson, vår fågelbok. Jag kände deras första besök som ett välkomnande åter till havs.

Lisa kollade Navtexen när hon vaknade. På Navtex, en automatisk långvågsradio, får vi in väderförutsägelser och navigationsvarningar. Och den första kulingvarningen. Runt Lindesnäs till natten, liten till styv kuling, det är norska för 12 till 15 m/ sek. Det var ännu 90 sjömil bort så lunchen tog över. Lisa serverade vår favoritsoppa, Felix gulaschsoppa, med hårdkokta ägg och ostmacka. Vi dubblerade Skagen 1130.

Lisa: Per har siktat Skagen, jag tittar ut över vattnet och långt, långt bort syns fyrtornen och vindmöllorna. Det känns trevligt att se land.

Pers mage säger osvikligt ifrån när det är lunchdags och årets första gulaschsoppa serveras. Jag tror inte den skulle vara lika god om vi åt den även vintertid.

Det är nu min tur att ta en törn vid rodret. Innan Per går till kojs handstyr jag Siri medan Per tar ner vädret på internet. Fantastiskt att så här många sjömil från land får kontakt med ”nätet”. Så snart jag ”fått” tillbaka autopiloten, satt kursen på nytt, tar jag fram den bok jag just nu läser. Tänk en så’n lyx att luta sig bekvämt tillbaka, men med ett vakande öga över havet runt båten, och fördriva tiden med det som då faller på, två lediga händer att t ex hålla en bok eller sticka och autopiloten håller kursen. Jag läste ut min bok.

Under nästa ”frivakt” hissade jag den norska gästflaggan men fortfarande är det 33 sjömil till gränsen, ca 6-7 timmar. Middagen var gårdagens korvgryta som tillagats för att räcka även idag.

När jag sedan avlöste Per igen började jag på nästa bok ”Dietrich Eckharts onda öga”. Fortfarande var det behagligt läsljus.

Per: När jag vaknade på eftermiddagen kollade jag vädret på internet. Vi har Ice.net som är det gamla NMT- nätet som yrkesfiskarna använde till sjöss parallellt med VHF. Antennen sitter bredvid kompassen till autopiloten och vi kopplade ur kompass och autopilot tillfälligt. Vi fick in nätet mitt ute till havs! Jag kollade vädret och såväl DMI, danskarna, som Yr.no, norrmännen förutsade kuling vid Näset. Sen kollade jag i upphetsning mailen och Facebook. Det mediacelibat vi tidigare haft ombord verkar ha upphört med denna nya tillgänglighet. Och vår säkerhet har också ökat. I varje fall har jag mer att oroa mig över.

Efter Skagen blev sjön tyngre och dyningarna längre, vi satte kutterfocken för att öka stabiliteten. Vi fick medström och ökade farten från fem till sex knop. Översatt till vanligt språk började vi springa lite fortare . Vi mötte två fartyg som fick mig att koppla ur autopiloten. Jag såg att Lisa satt och läste till rors på sin vakt, jag kan inte det, jag satt och funderade ut haiku, japanska kortdikter. Treradingar, gärna fem+sju+fem stavelser:

Lofoten lockar.

Seglar in i evigheten,

vårt försommarskepp

Lisa serverade middag vid vaktskiftet. Korvgryta, hon gjorde en extra stor tidigare iland. Grytor blir godare dagen efter och vi satt nu gemensamt i sittbrunnen tack vare autopiloten. Nästa besök på vädersiterna bekräftade de tidigare vädervarningarna, det kommer att blåsa kuling runt Lindesnäs. Vi gick med kurs på Mandal, det finns billig diesel där. Kanske vore det klokt att korta av benet och gå in till Kristiansand? Vinden vred mot sydväst och ökade, inte otäckt men med ett annat bett än de växlande godvädersvindarna. Jag grubblade.

Lisa: Per kollar internetvädret och vi beslutar efter samråd att gå till Kristiansand istället och sova några timmar. Sjön hade blivit än mer gropig och vinden hade vridit. I mörkret ser ett upprört hav hotfullt ut. Att jag har svårt med avståndsbedömningen i mörkret gör det ännu mer hotfullt. Beslutet att gå till Kristiansand lugnar.

Jag gör te och smörgåsar för timmarna innan vi når land. Matlagning i sjögång är ett äventyr. När båten rullar och stampar far smörgåsar, smör, pålägg, ja allt omkring på bänken. Det är mer jakt på mat än matlagning. Det lyckas för det mesta till slut. Men en gång fick jag en gryta spagetti med köttfärssås över mig, spisen och durken, kall tack och lov!

Per: Klockan tio på kvällen fick vi land i sikte. Solen går ner senare här långt i väster än hemmavid. Solen gick ner halv elva, det blev aldrig mörkt. Vi är tryggare till havs än med en kust i lä, likafullt kändes det bra att vi närmade oss vårt mål. Den ökande vinden mitt i näbbet fick mig att besluta oss för att korta av sjöfärden med några timmar och gå in till Kristiansand. Vi ändrade kurs och styrde mot land.

Angöringen av Norge var spännande, Lisa jämförde blinket från fyrarna med sjökortet och identifierade Grönningen utanför Kristiansand. Vi saknade en fyr som skulle stå på norra sidan om inloppet, men GPS och sjökort gjorde oss säkra. Månen gick upp akter om oss och fick Lisa att ropa ut:” Det är ett stort segel akter om oss!”. Det såg verkligen ut som ett stort belyst, brandgult försegel. Det ljusnade och Lisa såg siluetten av den mörka fyren på ön norr om oss, den var ur funktion. Staden lyste välkomnande och vi visste vägen till marinan.

På sommaren har man extra pirar utlagda utanför den ordinarie hamnen och vi la till längst ute på nocken. El och vatten var framdraget så vi kopplade in oss och satte på värmefläkten. Det var skitkallt de sista timmarna. Jag tittade på klockan, exakt 24 timmar sedan vi lättade från Håkanssons förtrollade brygga. Te och mörgås, sedan kojade vi.

Tre timmar senare, klockan åtta åt vi frukost, fyllde på vatten och stack ut, inomskärs, mot Mandal…