You are currently browsing the tag archive for the ‘Sommarskepp’ tag.

Vänliga vänner hyllade födelsen av boken Lycka är ett Sommarskepp på S:t Erik igår. Carina intervjuade, Gabriella höll tal, Alandia bjöd på strömming, Esbjörn och Åsa spelade nyckelharpa, Norstedts bjöd på böcker, frukt och godis, Magnus och SMM bjöd på S:t Erik. Anders var ordningsman. En härlig fest. Ett stort tack till alla!

Loggboken går ner på lägre varv, jag kommer att fortsätta skriva men med längre intervall. Nu skall jag skriva nästa bok, arbetsnamnet är Blå sommar och Röda segel…

Annonser

Statens maritima museer har ställt museifartyget S:t Erik till disposition för födelsefesten för boken ”Lycka är ett Sommarskepp”.

På tisdag 15 sept samlas de inbjudna till detta marinkulturella evenemang.

Alandia Båtförsäkring bjuder på strömmingsmackor, Esbjörn Hogmark spelar nyckelharpa, Norstedts bjuder på frukt, godis och böcker. Carin Lernhagen Matz intervjuar Lisa och mig, Anders F Håkansson är ceremonimästare.

Vilket härligt stöd, författaren är tacksam…

Vi seglade upp på grynnan Spättan utanför Lysekil. Vi backade av och fortsatte vår seglats. Bra med stålbåt. Vi var på rätt sida om pricken men för nära. Mitt fel.

Jag har skämtat om att vi inte seglar inomskärs, navigation och manövrering av Ketch Siri är tillräckligt svårt för mig, segelsättning och hantering bland kobbar och skär blir för mycket. Det visade sig igår att jag hade rätt.

Vi seglade ut efter Christer från Norra hamnen i Lysekil, han rullade ut sin genua på södra fjärden, jag ville vara lika duktig. Under segelmanövern kom vi för nära den utmärkta (sic) grynnan Spättan och smällde på. Vi rullade in focken och backade av. Inga skador annat än på skepparns självbild. Det var trettio år sedan jag senast gick på grund. Hoppas det dröjer lika länge till nästa gång.

Christer visade oss sedan farlederna innanför Orust. Gröna saltängar, vassvikar, betande kor, vaksamma hägrar; idyll! Och sjölä för kulingen som i går kom från NO.

Vi ligger nu förtöjda utanför Lady Ellen, en tremastad bramsegelskonare, i Slussen, Orust. Kulingen bytte riktning under natten och kommer idag från SV. Håller oss nog undan från havet idag. Måseskär rapporterar 15 till 20 m/s och Vinga 17 -22 m/s nu på morgonen. Säsongen lider mot sitt slut och vi vill  till Torekov…

Vi förtöjde utanpå en vacker liten träskuta i hamnen på Leka, jag beundrade hantverket ombord. Allt var traditionsenligt och väl genomfört. Förtöjningsgods i hampa med sydda taglingar, tjärade jungfrur vid vanten, nagelbänkar och focken snyggt rullad, prydligt sjömanskap. Skepparen hjälpte oss med förtöjningen, vi behövde all hjälp vi kunde få, han verkade kunna slå ett pålstek i sömnen, lugn och kompetent. Vi samarbetade med spring och förtöjningar. De hade massa folk ombord och även vi väntade gäster så vi pratade inte så mycket.

Nästa dag gick de om oss på fjorden, skutan gick lite snabbare i regndiset och jag kunde beundra hennes linjer. Stäven var rak och tvär, klyvarbommen stack aggressivt framåt, häcken var rundad med överhäng, hennes linjer hade engelskt ursprung. Bordläggningen var fernissad furu och de översta friborden var vitmålade. Mast och toppstång i furu, hon var gaffelriggad. Det enda avsteget från traditionen jag kunde se var att de hade rullfock där klyvaren skulle sitta, men rullbeslaget var av koppar och skoten var splitsade i skothornet och rullfock är funktionellt. Styrhuset traditionellt med stora rutor.

Vi såg dem senare på Folla, de valde en yttre väg, när jag kom upp på däck efter min middagslur sa Lisa

– Träskutan seglar därute, de vinner på oss!

Jag fick upp kikaren och konstaterade att även skutan gick för maskin men med stödsegel. Vi var före dem i Sätervika och hjälpte dem med tilläggningen, nu var det min tur att verka lugn och kompetent medan skutans skeppare flängde runt så som jag gjort på Leka. Kajaken som låg tvärs akterskeppet beredde honom besvär och åskådarna glädje. När väl skutan var förtöjd fick vi lite mer tid att prata…

Skutan heter Tvende Bröder och byggdes 1916 på Hemnesberget i Nordland och har använts som fiskebåt, skyddsbåt till fiskeflottan och till att skörda tång. Två entusiaster, Pål Ödegård och Bernt Heggseth, köpte henne år 1983, då var hon mest ett nedgånget skrov. Redan 1985 var hon tillräckligt klar för att dra på tur. Hennes långfärder har fört henne till Fair Isle, Shetland, Danmark, Holland och Lofoten, hemmahamnen är Kristiansund.

Nu seglar Pål och Lene med sonen Sondre skutan söderut. Pål har stor kalufs, fleecetröja, slidkniv i bältet och snus under överläppen. Lene har eleganta korta tights, svart linne, solglasögon, rosa läppstift. Sondre ser ut som reklam för norsk livsstil; en blond, leende, blåögd femåring. Och han är duktig på att ro dingen.

Tvende Bröder är 43 fot lång, 4,30 bred, 2,20 djup, 16 m hög. Byggd i gran och furu. Vikt 20 ton. Gaffelriggad med c:a 110 kvm. Volvo 100 hk.  Under däck har hon kajuta, pentry och våningskojer. Taket är fint vitmålat. Förbundet Kysten som värnar norsk kustkultur och gamla båtar gav i juli Tvende Bröder en plakett för bästa hantverk!

Ellen från Backafall drömmer om Briggen Tre Bröder i Gabriel Jönssons visa. Man har hittat namnet i ett arkiv i Landskrona, Tre Bröder har funnits i verkligheten, den också.

Vi sitter på däck en augustikväll och pratar, Pål längtar inte till havs utan till utskärgårdar och fiskevaer, Lene är kanske lite mer dragen till fjället. Nu har de köpt en fjällhytte, det blir nog en balansgång. Gemensamt är deras strävan att ge Sondre en uppväxt med mycket fjord och fjäll.

Solen går fortfarande ner sent men vi fick tända belysningen när vi gick ner i Siri kajuta. Vi går söderut, vi går mot hösten.

Vi seglar hemåt och passerade Polcirkeln söderut klockan 1018 igår. Vi har tagit två jättekliv och nått de förstenade systrarna på Alsten. Vi lämnar nu jättarnas land och kommer åter till en natur som har mer mänskliga proportioner.Det var ljummet och torrt i vår natthamn, Heröysundet, och vi fick snabbt på oss shorts.

Våra förväntningar på Nordland/Lofoten har överträffats, allt där är GIGANTISKT. Jag  har sakta anpassat mig men är fortfarande väldigt observant, lite småskraj, jag vill inte ha hårt väder i dessa stora vatten, med dessa väldiga öar. Tycker det känns tryggt att ligga vid en brygga över natten.

Vi pratar, som vi brukar på hemseglingen, om nästa års segling, vad vill vi göra. Lisa vill tillbaka till Lofoten. Kanske skall vi låta Ketch Siri övervintra? Det skulle undvika transportseglandet. Jag har så lätt att fastna i långa etapper.

Idag skall vi till Vega, bara 25 sjömil. Och därefter till Leka, även  det en kort  etapp. Vi skall stoppa till på en”skalle” och se om vi kan få torsk. Vi åt den sista biten sej till middag igår. Blåbär från Enid till dessert! Seglarens liv är gott…

En sann norrman tar av sig skjortan när han går ombord och står sedan bronsbrun vid ratten. Även Siris skeppare seglade med bar, vit, överkropp, jag tog på mig skjortan när vi gick in till kaj. Det är sommar i Bergen.

Tre stora kryssningsfartyg har fyllt staden med  italienare och tyskar. Vi ligger som en sevärdhet vid Bryggen. Den är kulturminnesmärkt av UNESCO, vår utmärkelse ligger for approval på marinministeriet.

John bjöd på  jättefest på Rövaer , grillad sej och en stor låda med nykokta, ljumma havskräftor. Carina på Lova hade bakat jordgubbstårta!

I natt låg vi i Kolbeinhavn c:a 20 sjömil söderut,lugnt och stilla. Gick tidigt i sol med snöklädda fjäll i fonden hit till Bergen. Vi övernattar här.

I morgon Straumene norrut. Då går vi in i Mare & Terra Incognita, vi har aldrig varit norr om Bergen. Ja vi har sjökort och pilotbooks! På upptäcksfärd i sommaren!!

Att leva enligt Zen är att vara totalt närvarande. Äta när jag äter, skriva när jag skriver, måla när jag målar. Robert Pirsig skrev en kultbok på sjuttiotalet; Zen och konsten att sköta en motorcykel. Jag tänkte på den boken idag då vi lagade hjärtstocken.

Hjärtstocken är den axel där rodret sitter fastsatt. På Siri har den två delar som sitter hopsatta med en dysa, fastklämd, svetsad och bultad. Den skall inte kunna dela sig. Det hade den inte, men en svets hade gått upp och det blev ett glapp som kändes i styrningen. Det är ett stort vridmoment i rodret och ett haveri till havs skulle vara ödesdigert. Vi skulle inte ens kunna använda nödstyrningen.

Siri stod på slipvagnen och hade rodret fritt ur vattnet. Henrik och Viktor hade identifierat felet och gemensamt beslutade vi om åtgärder. Originalsvetsen skulle förstärkas och pojkarna skulle därefter svetsa på vinkeljärn som förband de båda delarna. Pojkarna bar upp svets, strålkastare och extra eldsläckare och kröp in under akterdäck. Jag var brandvakt och såg det blå skenet från svetslågan spegla sig i mahognyns fernissa.  När det jobbet var fixat bytte Viktor smörjnippel på hjärtstockens genomföring vid däcket och tryckte dosan full med färskt konsistensfett. Jag tog hand om städning och målning av insidan av skrovet.

Pirsig berättar i sin bok hur han har glädje av att underhålla sin motorcykel och hur han varje dag gör tillsyn på sin hoj. Jag går likartat över Siri men gör det av självdisciplin och ansvarskänsla. Vi har målat skrov och undervattenkropp, Lisa tog hand om finliret och jag rollade de stora ytorna. Jag gläds åt att vårt lilla skepp blir prydligt och sjövärdigt. Lisa har sytt om överdragen till dynorna, jag tycker de ser likadana ut men Lisa vet nu att sömmarna är maskinsydda och hållbarare. Hon gillar det.

Pirsigs första bok handlade om hur han med sin son gjorde en långfärd på motorcykel. Den innehåller spännande funderingar om kvalitet och värderingar. Han skrev ännu en bok, Lila. Den handlar på ytan om en segling nedför Hudsonfloden och har långa utläggningar om metafysik och filosofi. Jag föredrar den första boken som snarare visar än föreläser. Pirsig seglar med hustru och dotter i vattnen runt Atlanten och har på egen köl besökt Sverige och Norge. Han säger att när man skrivit en bok om kvalitet och underhåll är segling och ett liv ombord det verkliga testet på om man lever som man lär. Det är större att underhålla ett skepp än en motorcykel. Jag har skrivit en bok om sjöfärder och det goda livet ombord. Jag kommer inte ge råd om båtars underhåll! Men berätta hur jag kämpar.

När jag hämtade det första råmanuskriptet på Norstedts sjöng bokbindaren Lennart Svahn för mig:

Två solröda segel

styr rakt mot varann

Sån’t händer som regel

ej sjömän som kan.

Därefter brast han ut i slagdängan ”Halsa dom därhemma”

Jag kände mig hedrad. Och Povel Ramels texter lever !