You are currently browsing the tag archive for the ‘Sjöfärder’ tag.

De sista tappra långseglarna strävar hemåt. En holländsk ketch som vi sett flera gånger i sommar kom in i hamn igår. Roar, Annlaug och hunden Samson ligger förtöjda utanför oss i Bavarian ”Bonden”. De har en gård, därav båtnamnet. De har seglat utmed kusten hela sommaren och är nu på hemväg till Tönsberg.

De hårda vindarna ligger på rad ute på Atlanten/Nordsjön och sveper sen in över Skagerack. Vi ligger iallafall på rätt sida om Norge men fortfarande på fel sida om Skagerack. Tidigt i morse hade både DMI och SMHI kulingvarning för våra vatten så vi flyttade avseglingen till tisdag.

Vilka är de sista tappra? Vilka sticker ut först på våren? Vilka är de verkliga entusiasterna, aficionados?

Vi möter inte längre några nöjesbåtar till sjöss, vi ses i hamnarna framåt kvällen, pigga pensionärer på utflykt. Inte i buss eller på charter med vädergaranti. Nej vi är några få  tappra eller knäppa som seglar, på havets villkor.

Annonser

Vi ligger i Risör, det är 170 sjömil hem till Torekov, vi skulle klara det på ett långt dygn med nordliga vindar. Nu blåser det hårda vindar från sydväst, jag hoppas kunna gå i morgon. Det är bara 55 sjömil över till Väderöbod, det gör vi på en dag, det blir mörkt tidigt nu.

Sensommarkuling,

inväntar väderfönster.

Hemlängtan?

Meteorologerna hotar med nytt oväder på torsdag, det vore skönt att vara på Västkusten före dess. Vi seglar på havets villkor…

Vi beundrade Snorre IV redan i Nusfjord, här i Henningsvaer förtöjde de utanpå oss och vi fick höra historien. Skeppare Helge Klüver har själv tecknat och byggt henne, ett konstverk.

Båten är byggd i mahogny och epoxi, den är 44 fot lång, 3, 92 bred, 2,5 m djup. Mastens höjd 19,5 meter, storsegel 45 kvm, genua 70 kvm. Motor 40 hk Yanmar.

Helge själv är av bästa årgång, född 1941, spänstig, gråhårig, brunbränd och fårad. Ljusa byxor, sandaler, grön jacka och grön sportmössa, inget snobberi, bara funktion. Fast handslag, en fingertopp är borta.

Helge seglade Drake och OK-jolle på elitnivå, VM och EM 68-78 när han bestämde sig att bygga drömbåten. Han ritade båten påverkade av både Fastnet-katastrofen och sin jollebakgrund, liten nedgång till kajutan och bred häck. Han byggde båten 83 – 88 hjälpt av sitt kunnande i såväl aero som hydrodynamik, en kompetent ingenjör.

Han seglade först i hemmavatten och korsade  Atlanten ensam 1994 till Karibien, hem med besättning. 2005  gjorde han om seglatsen, denna gång med sambon Ann

” Vad är din drömseglats?”

” Givet god hälsa tror jag att vi kommer att segla tio år till. Jag vill utforska Norges alla fjordar, kanske hinner vi med en tredjedel?”

Deras hemmahamn är i Yttre Oslofjorden, Ketch Siri börjar segla hemåt i augusti, Snorre IV kommer nog segla om oss, 8-9 knop i ytterfil!

Torrfisk är osaltad, rensad och torkad torsk, klippfisk är saltad, uppsprättad och torkad torsk. De torkas utomhus på ställningar i två-tre månader.

Det finns sexton eller sjutton kvalitetsgrader. Norge förser Italien, Portugal och Brasilien med fisk, Island levererar till Spanien. Den sämsta fisken går till Nigeria.

Vi låg förtöjda vid museet i Å, vädret var fint, bryggan spektakulär och lite osäker. Åt lunch i Nusfjord, Norges best bevarade fiskevaer, pittoreskt. Mycket turister på bägge ställena. Vi seglare tycker oss ju vara lite förmer än turister men vari ligger skillnaden, egentligen? Vi var fem seglare där, en norrman, två tyskar, en holländare och så vi.

Vi har nu legat över natt i Ballstad. Hamnavgifterna börjar bli oacceptabla, här vill man ha 300 kronor, vi kom undan med 150, duschen kostade 30 kr extra. Det är näst dyrast i Norge, Akers brygge i Oslo är värre. Vi kommer inte tillbaka hit till Ballstad.

Jag kallades Kulingkungen när vi seglade hem från Irland för två år sedan. Ray och hans seglarkompisar, Lars-Åke och Björn, tyckte att jag var lite FÖR försiktig som inte gick ut när det var kulingar i antågande. Ray visste ju hur en kuling till havs känns . När även gubbarna upplevt Nordsjön med stormbyar och grov sjö så förstod de bättre min försiktighet. Ray påminde mig om mitt smeknamn när vi även denna sommar väntade på väder i Torekov. Han stack ett dygn före oss och svepte ända till Farsund på Norges västkust, vi lyckades ta oss till Lilla Varholmen utanför Göteborg. Sen kom kulingvarningarna.

Vi gick från Torekov när det slutade regna, jag stuvade undan trossarna som förtöjt oss över vintern. Det molade i magen, skulle grejerna hålla i sommar. Lisa hade installerat den nya pumpen till toaletten när jag varit i Stockholm och firat dotter Annas 40-årsdag. Min oro gällde dock inte muggen utan rigg, segel, skrov och maskin, hade vi kollat och gett alla detaljer den uppmärksamhet och det underhåll som krävs

Lisa hade sin röda seglarjacka och blå tjocka fleece -fodrade byxor, själv försökte jag några timmar klara mig utan jacka. När vi rundade kardinalmärket vid hamninloppet vände jag mig om och tänkte att nu dröjer det nästan tre månade innan vi kommer tillbaka igen, jag gissade att Lisa tänkte något liknande när hon tittade upp mot höjden där hennes föräldrar bor. Tre månader kändes långt nu.

Johan fiskaren

Norr om Väderön hissade vi segel, fallet kinkade sig runt ett maststeg och vi fick hala ner och svinga fallet fritt från steget. Vid nästa försök gick allt perfekt. Travarna gled lätt i den såväl tvättade som smorda mastrännan, det har Lisa fixat. Vi rullade ut genuan och slörade norrut. Jag ropade upp fiskebåten Malou på VHF

– Malou, Malou! Här kallar Siri, här kallar Siri.

– Siri, Siri, Malou är här, kom över på kanal 68.

– Hej Johan, vill bara säga hej och på återseende till hösten

– Hej Per, jag hade tänkt ge er några piggvarar som färdkost.

– Du får spara dem i frysen till september, vi ses då igen.

– Då önskar jag dig och Lisa god resa och välkomna tillbaka.

– Och vi önska dig en god sommar och gott fiske.

Johan och jag var skolkamrater en gång uppe i Stockholm, han valde att leva sitt liv som yrkesfiskare i Torekov, vi småpratar trivsamt i vår vinterhamn.  Jag köpte två stora piggvarar av honom och ugnstekte till familjen tidigare i vår. I, 5 kg piggvar, 100 grader i en timme i ugnen, smält smör och pepparrot. Helt OK och uppskattat.

Vi såg inga seglare förrän långt upp på Hallandskusten, sjön var skumpigare än jag trott och jag fick laga lunch. Lisa hade inte fått sjöben riktigt än. Kycklingwok från kvällen innan. Men Lisa åt när jag väl fixat käk.

Mot Bua

Vinden vred mer mot sydväst och vi gippade och styrde ut till havs för att komma undan kustens grundflak, härligt att segla rätt ut till havs, mot obruten horisont. Ett sträck med svartvita gudingar styr ut mot Anholt.

– Lisa, skall vi gå in till Varberg i stället för Bua?

– Nej vi kämpar på, vi har igen det imorgon

– Ja, vi har syd nu, det skall bli nordligt imorgon.

Efter tolv timmar gick vi in i Bua, vi fick en plats på pirnocken. Lisa lagade middag, färska rödbetor med smör, färskpotatis, sallad och kycklinglår. Regnet kom igen och det var varmt och gott i kajutan. Fotogenlyktan värmde…

När maskinen startar drar jag en tyst suck av lättnad. Kylvattnet som pumpar ut genom avgasröret är grönt, uppblandat med glykol. Motorljudet är musik i mina öron, avgaserna som parfym i min näsa. Siri har sovit hela vintern, hon har legat i Torekovs inre hamn. Motorn har varit konserverad och vi har haft glykol i alla skrovgenomföringar. Varvsgrabbarna Henrik och Viktor är med när vi startar motorn, vi skall till sjöss för att kolla autopiloten. Förra året, när vi skulle ut, skar motorn, den tvärdog. Inga trick fick igång maskinen, den var död. Det har kostat mycket pengar, svett och tid att ersätta den. Vår nya Solé 74:a startar utan problem i år, säsongen börjar bra.

Henrik gör loss i land, knoparna sitter hårt åtdragna efter vintern, han står på knä i sina grå arbetsbyxor, hans skyddskor har skavts över stålhättan som speglar solskenet. Jag testar att vi har driv i propellern och vi flyttar oss ett snäpp såväl förut som akterut.

– Loss i fören, ropar Henrik

– Vi går ut på akterspring, Viktor, säger jag. Håll fast i häcken så länge.

Henrik skjuter ut fören när jag backar mot springet. Lisa bär av med en fender. Viktor hoppar snabbt ombord innan jag styr ut från kajen. Grabbarna är smidiga och sjövana, Kungl. Flottan har trimmat dem, de är med i Sjöräddningen och jobbar dagligen med båtar och de är fyrtio år yngre än jag. Lisa står på fördäck i sin röda vindjacka, jag tror hon njuter av att grabbarna kutar runt. Det är trångt i hamnen och jag känner hennes granskande blickar när jag får backa några gånger för att komma runt. Det är ingen vind och vi styr ut. Johan, fiskaren, står vid sin båt Malou och granskar vänligt vår manöver.

– Vi har med oss kaffebröd, säger Henrik

– Tor inte vi har kaffe ombord, säger Lisa. Men kanske tepåsar

Vi är lite vinterrostiga men Lisa får fart på spisen och snart sitter vi alla fyra i cockpit och smaskar te och wienerbröd, flätade läckerheter med nötter och russin. Vi passerar inseglingsmärkena och jag styr ut mot Väderön. Sjön är blank och solen lyser så skönt att jag bara har en tunn fleecetröja, bra väder för ett första test av autopiloten. Förra sommaren fungerade den otillfredsställande. Enligt handboken skall vi kunna segla med den i grov sjö. Vi kunde bara använda den för motor i svag motvind utan sjögång. Grabbarna har monterat tjockare kablar i avsikt att minska det elektriska motståndet. Viktor leder testet.

– Per, håll kurs mot fyren, säger Viktor. Rör inte ratten nu, vi går på autopilot.

Siri håller kursen, Lisa sitter på rufftaket, Henrik vid en av skotkvarnarna, alla håller vi andan och följer framfarten. Viktor girar styrbord lite lugnt med hjälp av knappsatsen på manöverdosan. Henrik dyker ner under däck till installationen.

– Allt ser OK ut härnere, hojtar han.

Viktor girar babord, lite kraftigare denna gång, girar sedan tillbaka så att vi åker som i en storslalombana. Då kommer felsignalen, vi hör upprepade ilskna signaler från manöverdosan som berättar att autopiloten tappat kursen. Båda pojkarna dyker ner och checkar installationen. Det finns inga fel därnere.

– Låt oss se om vi kan upprepa felet, säger Viktor

Vi återtar vårt slalomåkande och felet upprepar sig. Det är bra, kan vi få felet att uppstå ökar chanserna för att kunna rätta till orsaken. Slumpmässiga fel är frustrerande.

Pojkarna har under vintern monterat bort och installerat ett nytt backslag. De har säkrat styrmekanismen med dubbla muttrar och Locktight. Vi har fått ett bättre dricksvattensystem. Och bättre elinstallation med fler lyspunkter och 220 volt kontakter. Men autopiloten måste fortsatt upp till en fullgod funktion. Testturen har nått sitt syfte. Vi ville alla att det skulle funka. Viktor ringer generalagenten, de lovar oss sitt stöd och har flera förslag till åtgärder. Men dessa kan bara utföras hamn.

Jag styr in mot hamnen. Om babord har jag kardinalmärket och ser de gröna och röda prickarna. Gudingarna gungar inne vid piren. Inom mig känner jag stilla glädje, härligt att vara till sjöss igen.

– Vi gör en babordstilläggning, vi får inte sätta några märken på Celestine. Du Henrik på fördäck, Viktor tar häcken, Lisa tar fendrarna, säger jag och smyger in Siri under Vasas bogspröt och utmed kajkanten. Grabbarna hoppar raskt upp på kajen, det är lågvatten. Viktor drar in häcken med ett avhåll på pollaren. Vi förtöjer med spring och tross.

I hamnen är det varmt. Våren är tidigare här än i Täby, tibasten blommar. Den första potatisen sattes 5 mars. Flera fält är täckta med vit väv för att ge värme, i skymningen ser de ut som snöfält. Lisa och jag är upprymda efter vårens första tur på Ketch Siri och småpratar på hemvägen om allt vi vill färdigställa före avseglingen. Säsongen har börjat.