You are currently browsing the tag archive for the ‘Det goda livet’ tag.

Nu mitt i juli är Lisa feberfri. Det återstår fortfarande undersökningar och läkarbesök men Lisa är piggare och hostar mindre. Konvalescensen efter lunginflammation sägs vara månader men optimismen har återvänt. Kanske, kanske ser vi nu slutet på sjukperioden och början på tillfrisknandet. Och kanske kanske kommer vi ut till sjöss i höst. En dag i taget och det viktigaste först!

Annonser

Lisa och jag var i skärgården förra veckan. Så här fiskar man torsk på vintern. Gärna kommentarer !

Vi träffas hos Lennart i Hamn vid Möja Västerfjärd. Hans brorson Uffe hade bjudit oss att vara med på isfiske. Lennart berättar att byn har besök av tio-tolv rådjur som de utfodrar nu under vintern, djuren fördelar sig mellan gårdarna och tre, fyra kommer upp hit och äter varje natt. De får två kg viltfoder per natt som läggs ut på en barskrapad platta nere i snön.

– De äter upp fodret och lämnar i gengäld gödsel, skrattar Lennart och pekar på en hög svarta pärlor.

– Småfåglarna äter nästan lika mycket om man lägger ut det på fågelbordet, han nickar mot ett litet rött hus som dinglar under en björkgren.– Men de verkar inte gilla talgbollarna. Undrar om det är något fel på årets bollar, säger han lite frågande

– Trastarna på vår balkong gillar dom inte heller, säger Lisa. – Och mamma har sagt att även hennes småfåglar nere i Torekov undviker talgbollarna.

Uffe och hans far Gösta kör upp på varsin snöskoter, Åsa kommer med fyrhjulingen. Uffes och Åsas alla tre barn är med liksom Janina och hennes äldsta. Alla ungar har solglasögon och overall som för utflykt på fjället. Solen lyser stark på Västerfjärden men det är minusgrader i skuggan. Vi flyttar om till slädarna bakom skotrarna, Lisa och jag åker bakom Lennart, avgaserna berättar att det är en tvåtaktare. Uffe har röd flytoverall med Sjöräddningens emblem, Lennart har röda hängselbyxor och Gösta gula av Grundéns fabrikat. Gösta är äldst, 74 år, hans bror Lennart 71 och sonen Uffe är 38 år.

Vi stannar hundrafemtio meter väster om Svartbrant, där står en alklyka fastfrusen i snön med en blå lina uppskjuten över ena grenen, en alslana ligger över det fyrkantiga hålet med den blå linan fastfrusen, den håller nätet under isen. Lennart berättar att nätet är 110 meter långt och 6 meter djupt. Gösta och Uffe går ut till det yttre hålet mot väster. Lennart hackar med yxan upp isen försiktigt för att inte skada linan och tar bort isen med en skyffel. Han mäter isens tjocklek, den är dubbel och mäter totalt en sjuttio centimeter. Fjärden är 40 meter djup här närmast land och därute är det 105 meter till botten.

– Vi sätter nätet tidigt på vintern när isen är tunn, gärna kärnis så man kan se igenom den. Förr gjorde man det så fort den bar, nu var nog isen en tjugo centimeter säger Lennart.

– Vi borrar hål var tionde meter och för en lina under isen mellan hålen med hjälp av en slana, vår slana var nog en tretton meter lång, sen drar vi ner nätet under isen. Förr fiskade vi från isen även med strömmingskötar och sålde till stan, men numera fiskar vi mest för husbehov. Det är ju några till förutom vi gubbar som håller på, säger han och pekar på några figurer på isen söderut vid Möja ström.

Alla samlas vid det inre hålet och Lennart drar i överteln, Gösta i underteln och Uffe står emellan och tar loss fisken. De samarbetar med enkel självklarhet och Uffes son Simon trampar runt vid hålet och vill också vara med bland männen men förmanas ideligen av de äldre att akta sig och inte trilla i. Torskarna är gröngrå med en svartvit fin rand utmed sidan och Gösta tar emot dem och skär dem i gälarna för att blodet skall rinna ur så att köttet skall bli vitt och fint vid tillagningen. Blodet färgar snön röd och när Simon sedan räknar ligger det elva fiskar i högen.

Åsa och Janina passar de mindre barnen som klättrar upp och ner på skotrarna och tar på och av solglasögon, vantar och mössor. Två örnar svävar över Möjalandet, en ensam svan flyger med sjungande vingslag alldeles över oss med sikte på Strömmen. Uffe och Simon går ut till det yttre hålet och drar därifrån nätet åter ner under isen, Lennart manar ner överteln och Gösta ser till att underteln inte kinkar sig. Lennart lyfter ner sänket, en röd tegelsten, och lägger alslanan över hålet och samsar upp linan i klykan. Vi hoppar upp på slädarna och brummar upp mot Hamn.

Uppe vid husen fördelar fiskarna fångsten och vi lastar om till fyrhjulingen.

Åsa kör oss ned till båten, Lisa och jag skall in till stan. Alldeles innan vi går ombord på Waxholm 1:an kommer Uffe med skotern, han ger även oss åskådare en torsk till middagsmat, en generös kille!

Väl hemma vid Värtans strand kokar vi torsken och äter den med smält smör, mosat hårdkokt ägg och potatis. Nästa kväll lagar Lisa fisksufflé på resterna, återigen smält smör men denna kväll med pepparrot.

Boken Lycka är ett Sommarskepp” berättar om hur vi kastades omkull av monstervågor utanför Thyborön och om samtal med delfiner en stormig natt på Nordsjön. Och om hur sälarna sjöng när Lisa och jag gifte oss på Fair Isle. Den berättar om våra sjöfärder till Orkney, Shetland, Färöarna, Irland, Hebriderna och besök på Norges och Jyllands kuster

Idag är det födelsefest och lansering på isbrytaren S:t Erik för våra vänner från när och fjärran. Jag började skriva för fem år sedan, det tar tid att skapa en bok. Lisa har fotograferat och jag är glad och stolt när jag nu har text och bilder i min hand. Gabriella och Sture på Norstedts har gjort ett snyggt jobb. Boken finns nu i bokhandeln och på nätet. Drömmar har dragkraft…

Jag har börjat skriva boken om sommarens sjöfärd. Arbetsnamnet är Blå sommar & Röda segel. Har skrivit mycket, nu skall jag sovra, tvätta och skriva om.

Jag skrev om varje text fyra, fem gånger till den nu utkomna Lycka är ett Sommarskepp.

Skrivandet är härligt, jag får återuppleva hela sommaren. Lisa och jag bor nere vid Värtan, jag tog ett dopp tillsammans med Gaia&Tara från bryggan, vattnet är fortfarande badbart. Sensommaren dröjer kvar…

Jag skaffade hundar när jag inte hade båt. Jag hade sålt kustkryssaren Macoma och ännu inte träffat Lisa och återstartat båtlivet med E-kanoten Toy4Joy. Ketch Siri fanns inte ens i mina drömmar. Gaia, golden retriever, är nu 13 år, Tara, working cocker, är nu 11 år. De har aldrig varit med på våra sjöfärder, jag har bedömt att anpassningen till ett liv ombord skulle bli för svår.

Jag saknar Gaia och Tara under sommaren och är lycklig nu när jag kan ha dem hos oss. Vi har just varit ute i morgonsolen vid Värtans strand. I sommar har jag utmed Norges kust mött hundar som seglar och ägarna har försäkrat mig att det går bra med hund ombord. Hundarna ser dock lyckligare ut på land än ombord.

Tankarna har väckts att det går att ha hund ombord förutsatt att man anpassar segling och destinationer. Och startar när hunden är valp.  Är det någon läsare av detta som har erfarenheter att tillföra?

När vi kom till stan var stressen och människomassorna på Centralen skrämmande. Kontrasten till livet ombord var total. Lisa, Ketch Siri, jag och havet, det är ett bättre liv, ett värdigt liv. När vi kom hem till vårt vinterviste vid Värtans strand sa Lisa ”Vi har det ändå bäst ombord.

Nu väntar mycket spännande, det nyaste barnbarnet Sofie, våra barn och barnbarn, hundarna Gaia& Tara, boklanseringen nästa vecka, jakt och svamp. Jag skall skriva en ny bok med arbetsnamnet ”Blå sommar, Röda segel”

En lindansares liv är som mest intensivt uppe på linan, över avgrunden. Resten är förberedelser. Är sjöfararens liv likartat? Lever vi ”Det goda livet” eller ”Äventyret” ombord. Är resten förberedelser???

Vi sov hos Lisas föräldrar i natt. Det var ovant att vara inomhus och lite för varmt. Tre månaders vana vid friskare luft sätter spår.

Idag röjer vi Ketch Siri och vinterbonar henne senare i höst. Vi åker till stan i morgon.

Vi är stolta och glada över sommarens sjöfärd; att vi klarat den utan stora missöden OCH det är skönt att vara i hamn.

Samtidigt saknar jag redan livet ombord och i natt klockan fyra började jag fundera på olika möjligheter inför nästa sommar. Jag vill inte göra en SÅ LÅNG sjöfärd men jag vill segla lika länge.

Östersjön eller Vestlandet, vi behöver bestämma oss först när vi styr ut mellan pirarmarna nästa vår.

Loggboken kommer att fortsätta men med längre intervall. Jag kommer naturligtvis berätta om boksläppet 15/ 9…

Vi seglade som en räkmacka utmed Hallandskusten, från Göteborg till Torekov , 80 sjömil, på en lång dag. Kvällen före såg jag ett väderfönster bland kulingarna, en dag med västlig vind, c:a 12 m/s. Kusten går i sydost så jag räknade ut att vi kunde få en fin slör. Mina skepparfunderingar höll i mötet med verkligheten.

SMHI:s kulingvarning togs bort från nätet 0530 och därmed var det sista psykologiska hindret borta och vi la ut 0630. Kapten Håkansson vinkade farväl och vi tog oss ut från den förtrollade bryggan utan missöden.

Tistlarna, Kungen, Svartskär, Nidingen, Kåback och Morups Tånge, fyrarnas namn är poesi. Över land stora stackmoln och klart till havs, det blåste mellan 12 – 15 m/s och vi hade rejäl sjö. Allt var med oss idag och långfärdens sista dag till sjöss blev en fin final.

Lisas syster Ulla mötte i hamnen, stora svarta moln tornade upp sig till havs, en röd, dramatisk solnedgång, det var härligt att vara i hamn, i hemmahamn!

Meteorologerna från Norge och Danmark är ense, det skall blåsa upp till 18 m/s i natt. Vi har letat oss längst in i Risörs hamn och ligger tryggt förtöjda vid en träskodd stenkaj.

Vi har seglat två långa etapper norrut från Lindesnäs. Från Finnöysundet till Grimstad igår, frisk sydlig bris. Idag hade jag hoppats kunna korsa Skagerack men DMI:s prognos stoppade oss. Vi går inte ut på Skagerack i ”stiv kuling 18”.

Vi fortsatte att halka norrut, vi vill ju sydost ut men vindarna vill inte! Men; don’t argue with the weather. Nu väntar vi på ett väderfönster i Risör.

Risör har en vitmålad klippa som inseglingsmärke. Risörflekken har funnits där sedan 1641! Vi skall spela Alfapet ikväll, Lisa är mästaren!

Idag plockade jag björnbär vid Finnöysundet, i mitten av juni plockade jag smultron. Då blommade rönn, oxel och olvon, nu dignar rönnen under stora röda bärklasar, oxelns bär är mörkare röda och olvonbären är ljusröda. Ljungen hänger i drivor över bergstupen, stora, violetta, nästan purpurfärgade. Björnbären klättrar uppför berget tillsammans med kaprifol. De sista blommorna har fortfarande lite sommardoft.  Fingrarna blev röda och jag rev mig på benen när jag plockade bären. Lisa lovade laga paj!

Mörkgröna enbuskar och stora stånd med ormbunkar. När den sneda morgonsolen spelar förändrar sig ljuset och färgen djupnar i skuggan och ljusnar i belysning. De höga molnen är vita och rör sig långsamt, de grå dimtussarna rusar förbi. Det är en lätt skärpa i luften.

Ikväll blir det krabba och nybakt bröd- till efterrätt severar Lisa björnbärspaj med vaniljsås. Vi väntar Helge och Maggen på Snorre V till middag…