You are currently browsing the tag archive for the ‘Äventyr’ tag.

Vi dubblerade Stad idag vid 12tiden. Väderutsikterna på VHF gav helt nya förutsägelser; frisk sydlig bris 10 m/s vid Stad. Mitt in die Nase som Ingrid Pfeiffer säger.

När vi tryckt oss förbi den gröna knytnäven kunde vi till och med segla en stund iallafall.

Ut på Stadhavet

Havhäst och kryckjor möter

Välkomnande

Nu ligger vi tryggt i Silde, en ö utanför Malöy. Vi har seglat 450 sjömil från  Svolvaer i Lofoten. Vi har 250 sjömil till Farsund, vårt sensommarparadis…

Stadlandet står som en knytnäve ut mot havet. Norsk Los skriver:” Mange framhever Stadhavet som ett meget vaerhardt och farligt område.

Vi är nu under gång mot Stad. Vädertjänsten har en särskild prognos för området, vi förväntas ha skiftende bris, kanske från nordväst. Våghöjden är prognosticerad till runt en meter. Det låter idealiskt.

Natthamnen i Ålesund är pittoresk med eget litet fågelberg för kryckjorna.

Akterut belyser solen berg och fjäll, det ligger fortfarande snöfält runt topparna. Havet är blankt. Havssulor och lunnefåglar från fågelön Runde fiskar runt Ketch Siri. Allt ser positivt ut  för att dubblera Stad…

Vi korsade Hustadvika igår, det är 25 sjömil med dåligt rykte mellan Kristiansund och Ålesund. Pilotboken Norsk Los varnar för den:Hustadvika är ett av de mest farefulle og omtalte farvann langs norskekusten. Vi hade lätt och växlande bris och ingen sjögång, vi halkade, tacksamma,över på en räkmacka.

Kuststräckan är vild och vacker- stora höga gröna berg med hus och vikar längs stranden. Bergskedjorna bakom kustlinjen ligger skuggade som på en kinesisk tuschteckning, längst in såg vi fjällen ligga snöklädda i rosa kvällssol. Farleden går mellan låga grå skär och är helt öppen mot havet.

Vi fick krabbor i Kristiansund av en båtgranne som fångat dem på fyrplatsen Ona. Vi ligger nu på Finnöya, granne med Ona och åt upp krabborna, skalen vilar nu på havsbottnen nära stenarna där barn de lekt.

Vi märker värmen och mörkret, när vi passerade Ona fyr såg vi dess blixtar och fartygen hade lanternorna tända i skymningen.

Ett kraftig blåsljud skrämde mig när vi låg och pilkade för att få lite middagsmat. En stor svart glänsande kropp välvde sig i vattenytan några meter bort. Den försvann ner i djupet och vattnet virvlade runt efter dykningen.

En vågeval på norska, minke whale på engelska.  Vågeval kan väga upp till 15 ton, är 8-10 meter lång och är den vanligaste valen Den simmade runt oss i flera minuter och Lisa blev rädd att den skulle ta min pilk men den verkade mer intresserad av ketch Siri.

Vi lämnade Sätervågen vid Buholmsråsa och gick till Kuringvågen vid Stokksund. Båda hamnarna trivsamma och gästfria. Det blir varmare i både luft och vatten, vi satt uppe på däck och pratade med båtgrannen Tvende Brödre till sena natten.

Solnedgången var vid elvatiden, vi fick tända belysningen i kajutan, vi går mot söder, vi går mot hösten.

– Farvattnen vid Folla kan ha fruktlige bölger, när älven Namsen rinner ut med full kraft från öster och möter västlig sjö, gärna med flo, blir det otäcka vågor, säger JanLeo och tillägger – Det skall vara rejäl vind, halv eller full storm. Blåser det bara styv eller lätt kuling så är det otrevligt men inte farligt.

JanLeo är trovärdig, han har varit skeppare på Hurtigruten i sju år, nu är han skeppare på färjan mellan Leka och fastlandet. Lite rödlätt, vältränad, vänligt, lite ödmjukt sätt och med semesterskäggstubb äter han middag ombord på Ketch Siri. Hans fru Kristin sitter på andra sidan bordet, hon är snygg, turkos urringad klänning och blå leggings.

På Leka

De har förning med sig; röd färskpotatis som stora rädisor eller små äpplen och solvarma jordgubbar. Vi är på Leka, det är första ön i Nordtröndelag. Och Tröndelag är världsberömd i hela Norge för sin frukt och grönsaker. Det kyliga klimatet och ljuset dygnet runt skall ge en särskild smak. Vi är bortskämda med Bjärepotatis men jag har aldrig ätit godare färskpotatis. Kristin instruerade – Lägg dem i tio minuter i kokande vatten, grovt salt och smör, det är tillstrekkeligt.

Vi möttes först när vi seglade norrut. JanLeo kom från färjan ner till Ketch Siri och hälsade oss välkomna till Leka och småpratade. Han och hustru Kristin tog sedan med oss på en biltur runt ön. Västsidan av ön är helt annorlunda, rena bergsöknen, gula klippor och ingen växtlighet. Den har unika bergarter från ett möte mellan kontinenterna i geologisk tidsålder. Det är ett stycke Amerika som blev kvar efter krocken, ön är ett paradis för geologer.

Örnrov

Vi stannade vid ett hus och Kristin berättade – Här togs en treårig flicka av en örn som flög med henne upp till en hylla på berget där borta. Min morfar var med i uppbådet, det var 5 juni 1932. Det hade varit barndop på ön och föräldrarna sov middag. När de kom ut på gårdsplanen var dottern  Svanfrid borta. De hittade henne på en bergshylla där uppe. Ser du den vita fläcken? Där satt hon, hennes klänning och sjal bar spår av örnklor, hennes lackskor var rena och fina. Hon drömde sen om ”jättemåsen” i flera år. Ja, ornitologer har försökt hitta andra förklaringar men vi lekavaeringar, vi vet ju att det inte finns någon annan förklaring.

Vi åkte förbi Solsemhula där människor bott från år 1800 till 200 före Kristus och lämnat grottmålningar efter sig. Grottmålningar finns ju annars runt Pyrenéerna, de är dessutom tiotusen år äldre. Man tror att denna grotta dels varit boplats dels varit offerplats.

Nästa sommar?

Nut sitter vi åter ombord på Ketch Siri, vi berättar om våra funderingar att återkomma nästa sommar och då låta Siri övervintra i Bodö. JanLeo varnar för att Bodö är utsatt för hårt väder och föreslår att vi skulle lägga Siri på vid boj i en skyddad fjord på Leka. Det tål att tänka på. JanLeo och Kristin bjuder oss att komma på middag hemma hos dem – Nu är de vår tur att bjuda, dokker får komma hjem til oss när dokker seglar förbi näste sommer.

Jättarnas Kungarike

Vi seglade iväg nästa morgon och lämnade Jättarnas Kungarike, vi seglade ur Nordland in i Tröndelag. Sagan om Hestemannen som försökte fånga den åtråvärda Lekamöya och som försökte döda henne med ett pilskott börjar i Lofoten och slutar här. Torghatten som genomborrades av pilen ligger synlig i norr. Hålet i berget är 160 meter långt, 35 meter högt och 12 meter brett.  ”En fullrigget Nordlandsjakt kan sejle igenom det”. Och Lekamöya står förstenad av solen på södra ön. JanLeo berättade att hennes ena bröst blivit skadat av frosten.

Jag har varit överväldigad av det gigantiska i Nordland, fjordarna är så stora, bergen så stora. Jag har hela tiden oroat mig för väder och vind, jag har velat ligga fast förtöjd i en brygga om natten. Vesterfjorden som ligger mellan fastlandet och Lofoten betecknas som ett av världens farligaste vatten.  Hugo från Svolvaer, Lofoten berättade att ett besökande hangarfartyg fick halva besättningen utslagen av sjösjuka i en höststorm.

Hemåt över Folla

Nu i Tröndelag känner jag mig mera hemma, bergen är mera lagom  men havet är fortfarande stort.  Folla är beryktat för sin farliga sjö men också för att det är 35 sjömil långt och helt öppet mot Norska Havet utan skyddande skärgård.Vi går över i stiltje, en äkta seglare skulle väl sakna vinden men en pragmatisk sjöfarare som jag tycker det är helt OK. Dyningen är två, tre meter och det är otrevlig strömsjö, Lisa känner av sjön, själv sover jag lugnt min vanliga middagslur. JanLeo hade tipsat om Saetervika och när vi tagit oss till kaj innanför Buholmsråsa, ger Lisa mig sockerkaka med vispgrädde och hjortronsylt . Trevlig namnsdagspresent på Perdagen.

Indre Saltfjorden ”töms” på vatten genom ett smalt sund, Saltstraumen två gånger om dagen, därefter” fylls” den igen. Idag var det fullt brus 1558, då strömmade det som värst. Stora virvlar, 10 m i diameter, de kallas lokalt för kittlar. Vattnet  bolmade upp och det bildades stående vågor. Det skall vara världens värsta tidvattenström

I alla fall värre än Corrywreckan säger vi hebridsnobbar; liksom där kan man åka upplevelsebåt för en massa pengar ELLER egen båt ELLER ta bussen. Pensionärsbiljett ToR 66 NKR Alltid billigare med buss!

Det är ett turistjippo i vidunderlig miljö, ståtliga fjäll i fonden. Massor med fiskare, en liten pojke fick en liten fisk. Alla andra kastade blint, gång efter gång. Jag visste att vi skall ha stekt sej till middag, jag tittade bara på…

Till sist lyckades vi ta upp egen torsk. Inger från Trondheim som har fångat såväl torsk som hälleflundra här uppe tipsade oss om ”harpa” och Stingsild, en giftgrön pilk. En ”harpa” är en pilk med omväxlande röda, blanka och gula krokförsedda tofsar där vi på Ingers råd bytt ut det sedvanliga röda sänket till den superfarliga Stingsilden, 400 gram tung. Hugo från Svolvaer hade gett oss rådet att fiska vid en ”skalle”, en grundklack som sticker upp till en åtta, tio meters djup.

Torsk

Person hade flytväst och vi var väl förberedda med harpa och spann för fångsten när vi satt på fördäck. Lisa stoppade Siri och vi drev med strömmen över en serie ”skallar”. Efter några minuter högg det, jag var för ivrig och tappade fisken. Nästa torsk fick jag upp, den var vackert mörkbrun med en nästan svart linje som följde kroppen från huvud till stjärt och mörka bruna fläckar i ett jämnt mönster, buken var vit. En liten skäggflik på huvudets undersida.

Örn

Vi drev i lä av en varde, ett kummel. På kumlet satt två havsörnar, skuldra vid skuldra. Mörkbruna med vita huvuden och gula näbbar bevakade de oss. De vet att vi är ofarliga, örnen har inga naturliga fiender. De flög upp och deras stjärtfjädrar var helt vita, the Svenson, fågelboken berättade att de är gamla fåglar. Med tunga vingslag tog de mäktiga härskarna en sväng över fjäll och fjord och återvände till sin utkikspunkt, de bromsade, de sträckte fram de gula gripklorna och satte sig tillrätta igen.

Vi fick ytterligare två torskar på några minuter, nu hade vår fiskarära återupprättats, vi hade lyckats fånga torsk i Lofoten. Lisa fotograferade Person som strålade med fisk i handen. Jag fileade fiskarna på akterdäck och Lisa la ner påsen i kylsvinet.

Kjerringöya

Vi hade lätt motvind från Skutvik till Kjerringöya och vi följde inomskärsleden, det krävde noggrann navigering, det var lågvatten och tätt mellan tångruskor och stenar. Skären var låga och grå med saltängar med fjällbjörk och stora stånd med rallarros. I öster stod fjällen höga och kraftfulla, i väster låg Lofotenväggen. Vinden var ljummen och det var kortbyxväder. När regnmolnen senare drog över oss tog jag på mig regnkläderna, det brukar stoppa regnet. Det hjälpte inte utan vi la till vid Kjerringöya i regn. Hamnen hade fått en ny molo, en pir som skyddade inloppet. Kajerna hade långa räckor av nybyggda rorbuer, sjöbodar, de verkade ämnade för förvaring av turister, inte redskap.

Till middag hade vi fenalår till förrätt, stekt torsk till varmrätt, därefter ostbricka och till sist björnkaka med grädde och lingonsylt. Regnet vräkte ned, vi satt lugnt inne vid fotogenlampan. Per slog Lisa i Yatse, jag låg i akterruffen och läste. Fiskarens liv är hårt…

Jag ville till Bodö idag, jag ville att Persons vistelse ombord skulle gå utan hög sjö, utan hårda vindar. Väderutsikterna förutsa dimbankar men det skulle klarna.

När vi kom ur hamnen såg jag ett vitt flöte, med kikaren fann jag att det var en vit båt, dimman var tjock. Vi satte på radarn, med den ser vi andra fartyg. Vår kompass och sjökortsplottern berättar var vi själva är och vartåt vi seglar.

Ännu ett vitt sken kom från bröstet på en havstrut. Lisa står vid navigationsbordet och ser de mötande båtarna  tre sjömil bort på radarn och jag får syn på dem i diset två, trehundra meter bort när jag spanar från ratten. Vi precisionsnavigerade utan problem

Sture hade fixat en fin plats i Bodös gästhamn och mötte vid tilläggningen, spänningen släppte. Persons sjöfärd med oss har varit problemfri. Ikväll skall vi se Harry Potter på kino, lite familjeliv…

Valar

Vi siktade två grupper med val på Vestfjorden. På Orkney såg vi för många år sedan en orca, en späckhuggare. Men nu var det två olika flockar med små utblåsoch korta rullningar i ytan; vår engelska valbok identifierade dem till Minke whales, vår båtgranne här i Skutvik kallar dessa för Vågeval. De är vanliga på Vestfjorden. Kanske bara vi som är upphetsade, de var fina utropstecken till avslutningen av vår tid på Lofoten.

Trollfjorden

Trollfjordenvar unikt vacker, silversvarta berg stupade rätt ner i mörkt vatten. Röd rallarros och gulmåra klättrade i skrevorna tillsammans med ormbunkar. I skyddade lägen små stånd av fjällbjörk och rönn. Solen bröt fram ur molnen när vi styrde in i fjorden och de mörkgröna enesnåren blev ljusgröna och lysande. En tobisgrissla svirrade förbi med lackröda fötter

Havsörn

Vi tog natthamn i Skrova, det är Östra Lofotens största fiskevaer.  En örn satt på sitt utkiksberg och kastade sig ner på ett fiskstim men missade sitt byte, återvände till sin klippa, satte sig i profil och återupptog spanandet. Valkanoner prydde några trädgårdar, en hade till och med harpunhuvudet kvar. Skrova, Ellingsen seafood AS, tar emot huvuddelen av den val som landas i Norge. Runt hamnen låg rorbuer, fiskebodar, som fortfarande verkar användas till förvaring av redskap, inte nybyggda till förvaring av turister. Vita fiskemottak, en del gamla och väderbitna i trä, några rappade i sten visade att hamnen var levande.

Svenska Johanna II låg vid pontonen och hjälpte oss förtöja. De har haft båten i Harstad över vintern och avser stanna ännu en sommar. De har rundat Nordkap i regn och kyla och fångats av naturen och människorna häruppe. Husmor fileade sej, doften på bryggan avslöjade att de stekte dem till middag.

Födelsedag

Väderprofeterna lovade regn idag och vindar från sydost.  Vi firade Persons födelsedag med sång, presenter och Björnkaka med grädde och jordgubbssylt. Vi gick på förmiddagen för att nå fram till vår avsedda natthamn innan vinden vaknat, motvind såklart, och innan regnet börjat. Både Lisa och jag är angelägna om att Persons vistelse ombord skall bli lyckad.

Vi granskar väderutsikterna extra noggrant och lite oroligt. Per har svårt med balansen och gillar inte när  båtengungar och kränger. Jag vill dessutom vara på fastlandssidan av Vestfjorden, 15 sjömil som vi korsade idag. Jag vill inte ligga därute och invänta väder

Skutvik

Här är den minsta bryggan hittills, plats för två båtar,  med vatten och uttag för el.Vi skall grilla Persons födelsedagsmiddag, det utlovade regnet strilar ner, kanske blir kotletterna stekta i pentryt . Imorgon fortsätter vi inomskärs söderut för att nå Bodö till helgen, Per flyger hem på måndag. Vi är nu homeward bound…

Denna lite längre text tillägnas Helge och Ann på Snorre IV.

-Tordenskiold var norrman, han var inte dansk, sa Helge, skepparen på Snorre IV, han var skämtsamt upprörd.

– I din bok står det att han var dansk, han var norrman! Tordenskiold var tronder, från Trondheim, icke dansk. Han var viceamiral i danska flottan. Norge och Danmark hängde ihop på 1700-talet och han ledde flottstyrkan som förintade den svenska flottan i Dynekilen. Vi hade inte många som kunde slå svenskarna på den tiden, vi får hylla Tordenskiold.

Helge är en äkta norrman och kan sin historia, själv kände jag inte till slaget vid Dynekilen förrän vi för något år sedan hälsade på Erik Berg som har sommarviste vid denna gränsfjord.   Jag hade i alla fall sett Tordenskiold på danska tändsticksaskar, de vill också hylla honom. Men norrmännen kan sina hjältar. Och de håller sin historia levande.

Hjältarna

Högst på den norska parnassen står giganten Nansen, han var professor, upptäcktsresande, diplomat, mottagare av Nobels fredspris. Han korsade Grönland på skidor, han försökte nå nordpolen med skutan Fram och övervintrade på Frans Josefs land i en liten koja. Han publicerade sig vetenskapligt och litterärt och gjorde stora insatser för flyktingarna efter Första Världskriget.

Därnäst kommer Amundsen, han utbildade sig till upptäcktsresande och blev sjökapten. Han var först till Sydpolen, han nådde den magnetiska nordpolen, han var först genom Nordostpassagen. Han störtade i havet vid Björnöya när han med flyg sökte den försvunne italienske polarfararen Nobile. Amundsens personlighet är mera omstridd men hans bedrifter är beundrade och hjälteglorian skiner.

Thor Heyerdahl förde traditionen med äventyr och vetenskap vidare genom färderna på Kon-Tiki och papyrusbåten Ra. Han skrev flera böcker som inspirerade oss pojkar på femtiotalet.

Norge har tre nobelpristagare i litteratur, Björnstjerne Björnsen, Knut Hamsun och Sigrid Undset. Grieg är världsberömd kompositör. Författaren Ibsen liksom filosofen och klättraren Arne Naess tillhör väl också hjältarna.

Kompani Linge

Filmen om Max Manus, motståndsmannen och krigshjälten har setts av en miljon norrmän i nutid.  Dessa hjältar lever fortfarande i minnet. De utbildades i England, fördes över Nordsjön av the Shetland Bus och sattes i land utmed den norska kusten, just de farvatten vi nu seglar igenom. Max Manus tillhörde kompani Linge.

Kapten Martin Linge var den förste kompanichefen för det fria norska kompaniet i England och gav det dess inofficiella namn. Han var en centralfigur bland norrmännen i London och var med och upprättade och utbildade de första norska commandostyrkorna. Han ledde dessa först i Lofotenraiden mot Henningsvaer och Svolvaer och senare i Målsöyraiden där han stupade på trappan till hotell Ulvesund julen 1941.

Jan Baalsrud

Jan Baalsrud tillhörde kompani Linge och sändes i mars 1941 på kuttern Brattfjord till Toftefjord i närheten av Tromsö. Han skulle med tre andra commandosoldater dels utbilda befolkningen i sabotage dels senare förstöra Bardufoss flygplats. Operationen förråddes av en illojal norrman och en tysk patrullbåt överraskade dem. Tre commandosoldater dödades, besättningen på båten tillfångatogs, torterades och sköts senare. Baalsrud klarade sig, skadad i ena foten.

Han simmade i issörjan över sunden mot fastlandet och fick sedan hjälp till gränsen av lojala, gode norrmän. Hans träning, erfarenhet och livsvilja tillsammans med många människors osjälviska hjälpsamhet klarade honom genom osannolika strapatser. Han låg i en snögrotta uppe på fjället, han fick kallbrand i tårna och han amputerade dessa med sin kniv. Först i juni kom han till Sverige och återfick hälsan. Han återvände till England och gick i tjänst. Till minnet av Jan Baalsrud och hans hjälpare genomförs varje år en minnesmarsch utmed flyktvägen. År 2009 äger den rum 24 juli till 1 augusti. Mottot för vandringen är Mange våget livet och hjalp ham til frihet.

Shetland Bus

Kuttern Brattholm tillhörde den säregna flottstyrkan The Shetland Bus. Fartygen var fiskebåtar som använts vid flykten från Norge till Shetland. Besättningarna var norska fiskare, varje besättning valde sin skeppare. Den stod under brittiskt befäl tillsammans med norska marinofficerare. Den hade sin bas i Scalloway på Shetland där fortfarande Crownprince Olav’s slipway ligger. Vi låg där med Ketch Siri för några år sedan och såg minnesmonumentet som Drottning Sonja invigt. Det är en silverskulptur av en fiskekutter i upprört hav på en bas av stenar från Norge och Shetland.

The Shetland bus genomförde 198 turer till norska kusten, transporterade över 192 agenter, 383 ton vapen och ammunition. Den räddade 93 agenter och 373 flyktingar undan Gestapo. De första åren hade de vanliga fiskekuttrar, 1943 fick de av USA tre ubåtsjaktsfartyg.

Shetland Larsen

Den mest namnkunnige skepparen var Shetland-Larsen, han genomförde 52 uppdrag och blev en av de mest dekorerade marinofficerarna under Andra Världskriget. Nu i juli 2009, när vi ligger i Svolvaer, berättar båtgrannen Terje att norska televisionen sände i repris en film om Leif Larsen. Norges hjältar lever i minnet. Larsen föddes 1906 och dog 1990.

Larsen blev inte antagen till sjöbefälsutbildningen eftersom han var färgblind och gick till sjöss som sjöman. Han anmälde sig till de Finlandsfrivilliga under kriget och fortsatte i försvaret av Norge. Han flydde över Nordsjön och sökte sig till The Shetland Bus. Han tog sig med en fiskebåt med bemannade torpeder in till Trondheimsfjorden där slagskeppet Tirpitz låg. Torpederna hade lossnat  på vägen och när de kom fram sänkte de sin egen båt och flydde över fjällen till Sverige och tog sig tillbaka till Scalloway.  Under ett annat uppdrag sköts båten sönder och de fick ro iland under stora strapatser. Han återkom till Shetland och förde jagaren Vigra framgångsrikt under de sista krigsåren. Han står staty i sin födelsestad, Bergen.

Dagens hjältar är idrottsmän och kvinnor. När de norska handbolltjejerna vunnit VM? förra sommaren var Risör helt rödvittblått och alla jublade.

En svensk hjälte.

När Sveriges mest dekorerade officer, Allan Mann, dog deltog Norges ambassadör och militärattachéerna från Finland och Frankrike i begravningen. Han var min lärare i närstrid på Karlberg och under demonstrationerna brukade han fråga: ”Får jag låna dig en stund!” När han lämnade tillbaka lånet var man rätt mörbultad. Men om honom har inga svenska filmer gjorts.