Regnet slutade vräka ner 0400 och 0430 satte jag på kaffet.  Det var dimma men vi såg tvärsöver sydhamnen på Cristiansö. Fiskaren Henrik hade flyttat öns officiella arbetsfartyg Elephanten och använde den som plattform när han tvättade sin fiskekutter Ramona. Torsksäsongen är slut och det är förbud för yrkesmässigt fiske. Vi gick från kaj 0600.

Vi rundade Österskär, Danmarks östligaste punkt. När jag förr följde med på fiske med bröderna Marker smög de utmed ön men jag känner inte leden och vill inte smälla på någon grynna. Från skäret såg vi Christiansö knappt skymta, då visste jag att sikten är tre-fyra hundra meter. En tordmule svirrade förbi med en skarpsill på tvärs i näbben, vi skrämde upp några sillgrisslor och de studsade mot vågkammarna när de tog luft, nästan för tunga i gumpen. En säl betraktade oss nyfiket.

Väl norr om ön satte vi kurs mot Utklippan och gick på autopilot. Radar och AIS hjälpte oss att hålla koll på andra fartyg. En tysk ketch som legat i nordhamnen gick parallellt med oss, vi såg den som en blip på radarn men genom AIS visste vi att den var 1,83 NM från oss, ingen fara. Lisa satt vid navigationsbordet, hon hade örnkoll på läget. När vi kom fram till trafiksepareringszonerna såg vi lastfartyget Virginiadiet med blotta ögat, hon var 1,2 NM från oss. Vi hade på radarn lastfartygen Knyasv 2, 18 NM norrut och Eyra 3,07 NM söderut. Lisa hade dessutom 14 olika fartyg markerade på skärmen. Solen brände bort dimman och vi kunde släcka radarn. Vi har alltid AIS på och väjde bara en gång på hela överfarten En haiku:

Dimma till sjöss,

radarn är skeppets öga.

Solen vidgar världen

 

På väg ut ur zonerna tog Lisa över som rorsman och jag somnade till på sjökojen. Vi passerade Utklippan efter sju timmar och hade angjort svenska kusten utan svårigheter. Vi är vidskepliga och andas inte ut innan vi ligger vid kaj, vi hade ytterligare fyra timmar till Kristianopel. Dotter Anna och Anders och Maria på Fifty hade alla rekommenderat denna rosornas hamn. Det var smockfullt vid bryggorna men på en liten pir norrut fanns en plats reserverad för större båtar. Jag tyckte vi tillhörde den kategorin och smög in runt nocken. Hjälpsamma händer från en Grand Banks hjälpte oss att förtöja. Nu kunde vi pusta ut, inga missöden. På kvällen satt maskulinerna från de svenska båtarna som hungriga kråkor i rad på piren och grillade, alla utstyrda med tjocka handskar, gaffel och ölburk…

 

Vännerna Ragnhild o Göran åt lunch på ketch Siri, Ruths sill, Berndts hemliga potatis o jordgubbar. Vi besökte därefter Rosengården. En upplevelse, jag blev helt förförd. 500 olika rosor. De klättrade upp i kastanjen och prydde rabatter och portaler.

I hamnen var det dans på kajen, massor med folk. Tombola,varm korv o lotterier.

.En äldre fiskare stack ut med sin gula snäcka, hans vorsteh stod i stäven och spanade. Den livsstilen lockar…

Ägarparet Jonas o Linda besökte ketch Siri på kvällen och berättade att Rosengården var till salu. Huset 200 kvm, tre kakelugnar och vilken tomt! Jag låg sömnlös och funderade hela natten, till sist segrade förnuftet. En haiku: Rosendoft lockar/ trädgården till salu/förståndet sa nej.

Idag har vi susat upp i Kalmarsund, nu Påskallavik, en lite bortglömd idyll vid sidan av leden norrut. De blåste bra men MEDVIND. Det tackar vi för!

”Behöver du en makker i eftermiddag?” Det var mitt sätt att fråga Gert om jag fick följa med ut och ta upp garnen som jag sett han satte tidigt i morse. ”Visst, du är välkommen ombord i eftermiddag, vid två tiden.” Gert har varit fiskare på Christiansö i hela sitt liv och vi har känt varandra i snart femtio år. Han fiskade med kuttern TonyAnn vid Grönland i sin ungdom, nu som pensionist blir det mest husbehovsfiske i fiskebåten Lars. Den är 23 fot och omfattas därför inte av fiskeregleringarna. Brodern Lasse i Rödvig har en likadan.

Det regnade när vi stack ut. Sonsonen Magnus var den riktiga makkern, fiskedrängen, 13 år i orange regnställ, Gert i svart o gula oljekläder och jag hade mitt orangea fiskeställ. Fiskebåten Lars är som en minikutter med styrhytt i aktern, skrovet är av vit plast och den har aluminium i reling och sudband. En stor vinsch finns för att dra garnen. Han hade satt bara några sjömil från Ön, alldeles utanför Tat den nordligaste fyren.

Gert demonstrerade stolt sina instrument, en stor plotter och autopilot som förde oss tillbaks till den position där han satt garnen. ”Det är så nimmt med plottern, jag ser bara ordentligt på ena ögat, jag skulle ha svårt att hitta flötena när jag är ensam” Dessutom hade han radar, nu i dimman kunde ju nöjesseglare komma.  Ekolodet visade djupet och Gert pekade ut fiskstimmen: ”Det där är nog skarpsill!”.

”Där borta är vakaren!” Jag såg den röda flaggan och Gert styrde fram och Magnus fångade flötet. Vinschen gjorde det tunga jobbet. Gert stannade vinschen varje gång en torsk kom upp ur vattnet, han pillrade ut fisken ur maskorna och kastade den i ett stort svart plastkar. Han hängde över båtsidan och spanade spänt ner i vattnet. Sextio eller sjuttio års fiske har inte minskat hans entusiasm.

Min roll var att bevaka radarn, garnets sista vakare låg vid Tat. ”Du styr förbi Tat, Per, så kan vi se på sälarna” Jag var som en ung pojke igen, jag satt och styrde en fiskebåt, hem från bragderna. Jag visste ju att Gert tog vägen om skären för att visa mig sälarna, han gjorde det av vänlighet, liksom han lät mig, inte autopiloten, styra tillbaka in till Ön. Gert rensade torsken under hemfärden, vi hade ett moln av mås och trut som kastade sig ner efter renset.

Hemma i hamnen fileade han torsken, han smekte loss filéerna med sin skarpa kniv, jag tror inte han behövde se för att rensa fisken, han har gjort det i sjuttio år. Hustru Stella mötte vid kajen i vackert gul poncho och som tack för turen hämtade jag en bok från ketch Siri. Jag fick filéer och rom med hem, middagen hade varit uppe ur havet tre timmar när Lisa och jag åt…

 

Regnet slutade klockan 4 och ½5 satte jag på kaffet. 0600 gick vi i dimma från Christiansö. Radar och AIS gör sjöfärden säkrare. Klockan 10 var vi vid huvudstråket för fartygstrafiken; trafiksepareringszonerna. På AIS hade vi 17 fartyg, på radarn 3 och vi såg ett lastfartyg.

Solen bröt igenom vid 11 och vid 12 hade vi Utklippan tvärs. Sol och medvind i Kalmarsunds öppning. 16oo anlöpte vi Kristianopel. Det är samme Kristian som lät befästa Christiansö som grundade detta gränsfäste mot svenskarna.

Överfyllt i hamnen, vi fick en bra plats i ena utkanten. Vår manövreringsförmåga kräver större ytor. Liggdag i morgon med vännerna Ragnhild och Göran ombord…

På väg till morgondoppet hälsar jag på Gert i hans lilla fiskebåt Lars. I röd overall och halmhatt och med ett barnbarn som makker är han på väg ut för att sätta garn till husbehov. 77 år ung,  han rör sig som en yngling ombord.

Yrkesfiskaren Henri rengör sin Ramona, torskfiskesäsongen är slut, nu förbud. Han berättade att det finns mycket fisk men ingen stor torsk. Vi åt torsk från Ramona häromkvällen.

Det finns en termometer vid badebron, 16 C. Jag vågar se på temperaturen först efter jag doppat mig. I går förmiddag gästade vi Eva och CH på deras Linjett. På kvällen var dotter Anna och branbarnen Johanna o Gustav här. Gustav hade beställt samma midag som förra sommaren, pasta med musslor o räkor. Ungarna försvann ut på ön och Anna o Lisa försökte tömma en vitvinsdunk. De lyckade inte riktigt…

Solen har inte lyckats bryta igenom dimman ännu vid niotiden.

Danmark avstod Skåne, Halland och Blekinge till Sverige efter Westfaliska freden 1658. Sverige hade dessutom besittningar i Pommern och Danmark behövde en flottbas för att försvara Bornholm. Man började befästa Ertholmerne, alltså Christiansö och Fredriksö 1684.  En gång, 1808, angreps Christiansö av engelsmännen. Striden räckte 5 timmar sedan avseglade angriparna.

1855 upphörde flottbasen och 1863 började Ön befolkas igen. 1926 skyddades den som ett byggnadsminnesmärke. Nu bor här året runt ett hundratal personer

Ön är magisk med en medelshavsflora; fikon, valnötsträd och palmer. En sammetsnatt som igårkväll sveper fyrstrålarna över de gula byggnderna. Måsarna skriar ständigt.

Vi hade kaffekalas ombord med Eva och CH och tillbringade kvällen med Anna i skorsten. En hyggelig aften…

Som alla seglare vet förtöjer man i sundet mellan Christiansö och Fredriksö. För oss sommarbesökare är allt ett återseende, jag kom hit första gången 65 eller 66. De som nu befolkar hamnen är barn eller barnbarn till dem jag lärde känna då. Släktbanden är starka, jag är Annas far eller Johannas o Gustavs morfar, har min identitet huvudsakligast därigenom.

Barnens mor Eva Neveling med make CH låg oväntat förtöjda vid Fredriksö, där också skorstenenstår där dotter  Anna och ungarna bor. Eva o CH kommer ombord på kaffevisit i eftermiddag.

Vi har ätit Ruths kryddersild till lunch och det blir torsk fångad av Henrik och potatis från Berndt till middag. Umgänget är livgivande!!

Vi blev väldigt väl ompysslade av Bengt och Agneta, vänner sen 50 år. Nu har de ett härligt, mysigt gammalt kaptenshus vid Sjöfarerstrede i Skillinge.

Vädret såg hyfsat ut och vi tankade i Simrishamn och stack över Bornholmsgattet, 1100 och framme 1700. 30 sjömil ger farten fem knop. Vinden in die Nase så stötte oss över för maskin. Det skall bli sämre framåt veckan, nu är vi här. Fick en perfekt plats vid piren med el och Net1

Kul med AIS, vi läser precis vilka fartyg vi möter. Nu ligger vi några dar och kramar dotter Anna och barnbarnen Johanna och Gustav.

 

Seglingens vardag, vind o vågor styr oss. Vi vill till Christiansö men både DMI o SMHI spår 8-13 m/s från ost-nordost och vi skall österut. Här i Skillinge ligger vi bra, trivsam hamn och vännerna Bengt och Agneta tar hand om oss. Dessutom skeppshandel o sjöfartsmuseum o fin fiskaffär.

Våra nyanskaffningar, elektrisk  vinsch o kylskåp,  har vi redan haft glädje av Enkelt ta in genuan igår fast hård vind i häcken. Våra tyska båtgrannar ville bjuda mig på öl, när jag tackade nej fick jag en torsk i stället. Och biffen fick vänta i kylskåpet. Kokt torsk med blomkålspuré är heelt OK!

Så lugn dag i hamn idag…

Alternativet är ringrostig eller för  långsam i reflexerna? Touchade  eller smällde i stävankaret på en grannbåt, ingen skada på den lite mer på  Siri, men har fixat det mesta nu i Skillinge. Ett proffs ser det kanske men inte amatörer.

Sen fin slör från Ystad till Skillinge, vid Kåseberga blev det en haiku

Ales stenar

högt över gröna klinten,

högt över däck.

Skillinge är en mysig hamn, vännerna Bengt och Agneta har flyttat hit.