Tre örnar satt på en holme full med skarvar. Skarv lär vara örnars favoritföda så de satt mitt i skafferiet. ProMarina har tydligen köpt gästhamnen i Oxelösund, alltså bra service och dyrt, vi tankade, prommade Jaque och fortsatte. Vi hade medvind över Bråviken och vi var tre seglare som körde kompis.

Ketch Siri fortsatte förbi även Arkösund och vi gick in till Stegeborg. Vid Lönshuvud såg vi örnarna på en av skarvarna helt dödad holme. Jague var glad när vi kom fram, vi tog direkt en prommis. Här finns el  o vatten o promenadstigar; bra hamn…

 

Annonser

”Seglen står spända som sköldar” sjunger Evert Taube. Nog en av de bästa metaforerna jag vet, tankarna förs direkt till vikingaskeppen. Vi puttrade tidigt i morse fram över en vindstilla Mysingen. Det märktes att tépåsarna försvunnit till marinorna, vi var bara fyra seglare på fjärden. Vännen och västkustseglaren Krister kallar semesterseglarna för tépåsar, de stoppas i när vattnet blir varmt och tas upp så fort det börjar svalna. Vi fick inte vind förrän vid Viksten när vi vek in till Öjaleden. Den har en smygutgång som jag inte vågade ta på 60-talet när jag gick här senast, nu tog vi den.

Fjärden Tvären bildades av ett meteoritnedslag för vääääldigt länge sedan och är helt rund. Lite spännande. Vi gick in i Tvären förbi Sävösunds krog, vi var underhållningen och utsikten för krogens gäster. Vi vek av in på Ringsöns Västerfjärd, en fin naturhamn med perfekt ankarfäste. Det ligger fyra stora båtar på svaj utanför oss. Vi la oss vid len klippa för att Jague lätt skulle komma i land. Lisa använde dingen likafullt. Förra gången vi var här var Anna med familj också här, nu heter barnet Jaque…

Vi frågade Pelle om råd om natthamn, Bullerö eller Biskopsö, han rekommenderade Biskopsö. Vi snirklade på småleder ut på Björkfjärden från Sillö, sista sundet heter Kärringpinan. Förr rodde män på fjärden där det var hårt och kvinnorna bland öarna. Sundet är långt och ström och vind försvårade framfarten, så fick det namnet,det står ej på sjökortet.

Mitt mellan Bullerö och Biskopsö mötte vi så Göran Berg med Kyoung Sook, hans Vindö 50:a. Överraskade stoppade vi mitt på fjärden och förtöjde vid varandra för småprat. Göran seglade med sin farbror Pelle, 92 år. Vilken krutgubbe!

Vi kom tidigt till Biskopsö och valde en enslig plats så att Jaque kunde springa utan att störa några andra. Han spårade naturligtvis upp några dovhjortar men återvände efter några skall till husse

Det blev en haiku:

Enskogen;

en dovhjort glimtar till.

Rönnbären lyser.

Vi fortsatte nästa dag till Björkö vid Ornö där Kristian bjöd på exklusiv långlunch, abborre, stuvade kantareller, och jordgubbar med vispgrädde. Och skogspromenad till glädje för husse, matte och Jague…

Vad är det för hög som ligger där? Kan det vara ett konstgryt eller? Jaque och jag plockade svamp på Sillö när jag såg en kulle som saknade jord eller mossa, rätt färsk jord. Den hade en stensatt öppning längst ner per ena sidan ungefär 3 dm hög och 4 dm bred. Ett mysterium.

Sune löste problemet senare på dagen; det var en ryssugn. Ryssarna invaderade vår skärgård 1719 och de skall ha byggt dessa ugnar för att baka sitt svarta sura bröd. Det finns 500 ugnar förtecknade i skärgårn. Sune berättade även att Skärgårdsstiftelsens tjänstemän har restaurerat några ryssugnar. Kanske även denna, det skulle förklara den färska jorden?

Överallt på Sillö finns spår av våra föregångare. Timmerhuset jag fann häromdagen kan ha varit stall eller lagård till Sillö-Jan och Sillö-Fina, deras torp ligger några hundra meter bort. Sven Barthel har skrivit om dessa original. På hösten driver man över älgarna för jakt men nu bara seglare och sommargäster…

Ketch Siri ligger vid Sunes och Britts brygga på Sillö, vi ligger bredvid S/Y Anthem. Det är en skönhet, 16,5 m lång, 4,5 m bred, 3, 25 djup, 26 m hög mast, 160 m2 segelyta. Det är en one-off, det finns bara en sådan kappseglings och långfärdsbåt. Sune seglade hem den från Newport, USA. Nu bygger Sune en ny båt, han visade oss stolt skrovet som börjar ta form. Det är en traditionell sumpeka i furu.

Sunes ögon lyser när han berättar:

– Ekan byggs i furu, vanlig furu från brädgårn, fast den finaste kvalitén utan för många kvisthål. Varje planka är 17 mm tjock och 30 cm hög, ja jag hyvlar till höjden så den passar in i bordläggningen. Jag basar, alltså ångar, den i lådan här utanför så att den blir formbar och spänner in den mellan för och akterstam.

– Börjar du inte med spanten? frågar jag.

– Nej, jag har en mall, en spantruta, ja faktiskt flera och jag anpassar borden till dem. Spanten sätter jag dit senare för att skapa stabilitet.

Sune har ett stort blått tält på tomten i Ramsmora där han bygger sin eka, den håller måtten 5,30 lång och 1,90 bred. Han forsätter:

– Jag har fått tag på en gammal motor som jag renoverat, man har skänkt mig drivaxel och propeller. Jag har också fått en mast och ett roder, gubbarna här på Möja gillar vad jag håller på med . Nu har jag oljat in den med rå linolja. När den är färdig skall den ha roslagsmahogny; tjära, linolja och terpentin.

– Hur lång tid tar det att bygga en sumpeka?

– När jag har den här färdig kommer nästa ta en månad att bygga och en månad att färdigställa.

Sune för roslagsarvet vidare, hans pappa Karl-Erik var bofast i Ramsmora och fiskade och jagade. Nu bygger Sune  sin nästa båt själv…

AnneMarie har hus både i själva Ramsmora och vid utmarken på Ramsmora Ö. Hon är född på Möja och granne till Britt. Hon och Britt kom ut och bjöd på lunch de hade med, paté och sallad, jag bidrog med kantareller. AnneMarie berättade att odlingen av jordgubbar började på Husarö på 30-talet. Hennes pappa Gustav odlade på Ramsmora Ö, som mest planterade de 25 000 småplantor per år. Både Britt och AnneMarie plockade jordgubbar som unga flickor. Britt plockade Sune från jordgubbslandet och AnneMarie hävdade att hon brukade plocka 400 liter per dag. Britt sa att hon plockade 200 liter per dag men hon fick ju Sune som bonus. Finnerödja konkurrerade ut Möja på 70-talet. Deras odlingar låg på fastlandet och hade enklare och snabbare transporter. Nu gick vi ner till de gamla landen, odlingarna är igenvuxna, vi plockade lite hallon och röda vinbär, bryggan vid odlingarna behövde repareras…

Blockhuset låg i ett stråk mellan ängarna, det var knuttimrat precis som i pojkböckerna. Bara väggarna stod kvar men de nedrasade tegelpannorna hade prydligt staplats upp mot en tall i närheten. Det var kvadratiskt, utan fönste,r 7×7 meter. Hade det varit en koja för jordgubbsodlarna skulle den legat vid stranden, nu låg den 5oo meter in på ön. Resterna av en spis rostade mitt i bråten. Jag har hört om en Sillö Janne, var denna koja hans? Jaktkoja eller hembränning? Jaque och jag fick gul fingersvamp, gul taggsvamp, fårticka och kantareller… Och ett mysterium!

Jaque och jag gick på jakt på Sillö. Jag jagade kantareller och Jaque sökte skogens villebråd. Men jag fann andra spår, spår efter odlarmöda. Det var på öarna här som de berömda Möjagubbarna odlades. Och odlingarna finns kvar som gräsbevuxna öppningar i dalgångarna mellan bergskammarna. Uppe på bergen ligger rösen av sten som odlaren plockat bort. Det var Robert som grävde dikenjust här och rensade upp så att jordgubbarna kunde trivas. En bit in i urskogen ligger en stenmur, åtta- tio meter lång och en halvmeter hög. Varför? Vilket slit våra förfäder hade!

Det är en urskog där fallna träd blockerade vårt sökande. Jaque stötte med ivriga skall men älgen sökte sig bort från mig, bara spillning visade att han hade sin ståndplats i det lilla kärret. Doften av pors hängde i luften och jag krossade några blad och njöt av aromen.  Det första stället med kantareller var i en förväntad biotop, gräs och mossa med björk och enbuskar. Vid nästa ställe hade de klättrat upp i en rotvälta, inte högt men sporer och mycel hade funnit fäste några decimeter upp i den kvarvarande jorden. Mycelet fanns naturligtvis där redan när tallen ramlade kull.

Vi plockade hallon senare på eftermiddagen. Det skänkte frid, den smög sig in när jag lyfte på grenarna och jag lurade mig själv genom att smygäta medan jag plockade. När jag strövar studsar Jaque runt mig och när jag stannar lägger han sig, helst på kantarellerna, och pustar ut med hängande tunga. I hallonsnåret borrade han in sig och sökte sork. Han låg vid min sida när jag rensade svampen nere vid bryggan. Fint sällskap…

Garbo aka Hasse Alfredsson levde ensam på Okända Ön tills Monica Zetterlund och Hasse Ekman skall ha kräftskiva där. Jag är inte ensam, jag har skeppshunden Jaque. Men nu är vi själva på Sunes o Britts ställe på Sillö. De har renoverat nedgångna skjul och skapat ett smakfullt kluster av hus samt en rejäl brygga. Där får Ketch Siri, Jaque och jag ligga medan Lisa hyllar mamma Cajsa på 94-årsdagen. Vilken generositet! Det är paradiset för skeppshunden Jaque och mig. Stor vild skog där Jaque får springa fritt och där jag kan plocka svamp. I kväll blir det stekta kantareller och korv.

Vi ligger i och har utsikt över Sillö sund där båtarna strömmar igenom. Vi har elektricitet, internet och vatten, med kylskåp, datorer och telefoner ombord blir livet bekvämare med el. Vi har 300 liter sötvatten ombord och vi är bara sparsamma, inte snåla så det blir bekvämare när vi kan fylla på. Vi har Navtex för automatiska väderrapporter men det är trevligt med Facebook och SMHI.

Unga Cecilia med familj gästade Sillö och kom ombord för ett glas saft. Hon är uppvuxen till sjöss och har seglat i och med en massa segelbåtar. När hon kom ner i kajutan utbrast hon: ”Men det är ju som ett museum” Hon blev lite generad men vi tolkade det välvilligt, hon gillade atmosfären med mahogny och vårt vita pärlspontade tak. Och båtkännaren Sune sa efter förmiddagskaffet idag:” Jag hoppas även jag får ha en båt med vedkamin någon gång i mitt liv”. Den nutida ”Garbo på Sillö” har det bra!

Sven Barthel och Roland Svensson var min ungdoms konstnärliga idoler. De skrev var för sig och tillsammans om skärgården men Roland målade ensam. Böckerna Skärgård och Gillöga läste jag om och om igen. Nu ligger Ketch Siri mitt i motivet. Igår visade Sune oss Stora Nassa, Lilla Nassa och Björkskär. Jag har seglat där själv förut men nu berättade Sune om de äventyr och fiske som hans pappa Karl-Erik hade med Sven och Roland. Mäktigt!

Vi åt lunch i deras bod på Nasen aka Lilla Nassa. Det var som att kliva in i en teckning av Roland S. Två väggfasta britsar och en vedspis, några fotogenlyktor. Det är väl 50 år sedan den användes yrkesmässigt, nu stannade Pelle över natt för ett dygns eremitliv. Sune styrde småvägar genom skärgårdarna, vägar som bara de bofasta känner.

På Sillö ligger ketch Siri nu förtöjd alldeles där den lummiga innerskärgården övergår i den kärvare utskärgården. Jag lyckades med konststycket att halka ur mina Crocs när jag klev iland och plaskade ner i vattnet. Allt blev bara en lustig episod eftersom jag inte slog mig. Jag badar gärna men klädsim har jag slutat med. Kändes lite bra att vara helnykter och bara nonchalant…