You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

Matros Jaque har mönstrat ombord för resten av sjöfärden. Hans huvudsakliga uppgift är att sprida kärlek och omtanke till redarn och kapten och han löser detta med bravur, han kommer och buffar till oss, Buffalo Bill är hans smeknamn. Han tar sig nu utan hjälp nerför den branta lejdaren till kajutan där matskålen väntar som belöning. Uppför till däckstjänstgöring behöver han en liten puff i rumpan. Så har matroser väl alltid varit?

Jaque sover i redarhytten och under gång ligger han i kajutan med en blick upp till kapten om nu denne skulle vilja ha kontakt. Han buffar mest på redarn när hon navigerar. När vi nu ligger förtöjda smiter han enkelt genom mantåget i land och ombord. Han ser som sin plikta att förhindra att råttor tar sig ombord. Jaque har funnit sig väl tillrätta.

Nu har vi blåst upp jollen och vår handlingsfrihet ha ökat. Nu kan Jaque ALLTID komma iland. Vi hittade inte pumpen men Jörgen fixade en reservlösning. Vilken fiffig kille! Tacksamhet! I morgon går färden vidare…

Annonser

Barnbarnen Kalle och Olle mönstrade ombord när vi gick Väddö kanal. Pappa Nille körde dem ner på Björkö och de mönstrade på i SöderMörum och hängde med till Grisslehamn. Lisa utspisade den hungriga besättningen redan före tjänstgöring med gulaschsoppa och knäckemacka. Sedan styrde vi vidare norrut med nya rorsmän. Kalle först, Olle sedan i tjugominutersvakter. Lisa instruerade frivakten i elektronisk navigation nere i kajutan.

Vi mätte tillsammans med teknologie doktor Göran Berg mastens höjd över havet dagen innan. Mycket sofistikerat med en lina i storfallet och tumstock, därefter däckets höjd över havsytan. Högsta tillåtna höjd i kanalen är 17 meter och ketch Siri är 16 meter och 25 cm hög över havsytan. Med denna mätning fullgjord beslöt vi gå inre vägen, Person gillar inte vågor.

Jag hade föreslagit att pojkarna skulle segla med och Olle hade ovetande om mitt förslag bett att han och bror Kalle skulle få följa med. Kanalen är en charmerande vassig inomskärsled med nära kontakt med sommarvillor och överhängande träd. Vi missade en broöppning och fick som kompensation för väntetiden glass av Lisa, navigatören.

Lisa tyckte att gastar var lika bra som autopilot men autopiloten sjunger inte ”Jag skall köpa vingar för pengarna” hundra gånger i sträck med upprepade fnissanfall. Person bjöd på födelsedagsgodis och Kalle delade ut tuggummi. Jag hade beställt långsidesplats vid Ångbåtsbryggan så att Person skulle kunna ta sig i land enkelt och vi hittade dit direkt. Nille mötte och Anne-Charlotte bjöd på fiskgryta och tårta i sommarstället vi Notviken. Härligt. Syssling och familjefar Bosse visade runt på det utökade fastighetsbeståndet. Två nya hus sen senast.

Kalle och Olle tränade kator på trädäcket och kiai-skriken ekade över kusten. Kalle gjorde 150 situps, jag hjälpte honom räkna. Pojkarna har ju en rejäl morot i EM i Atén. Nille förbereder sig inför Midnattsloppet. Det är kanske dags att komma igång även för mig??

Vi ankrade i min barndomsfjärd, Mälbyfjärden. Runt kring den hyrde mina föräldrar olika sommarställen mellan 1950 och 1980. Här lärde jag mig segla, jaga och fiska. Det sista stället, Katrinelund, hade vi från 1960 till deras bortgång 1980. Här hade vi såväl fiske som jakträtt. Under mina tidiga mannaår var nog detta mitt paradis. Den nutida motsvarigheten är Ketch Siri och Bockebo, jaktkojan på Gräna. Härute och på scouterna  la jag grunden till min livsstil som senare förankrades av åren i Armén.

Torpet Katrinelund ligger skyddat från vindar högt upp på ängen, två våningar med veranda i traditionell röd färg och vita knutar. Två rum och kök på nedervåningen och på övervåningen två sovrum. Kakelugnar på nedervåningen, det blev varmt fort även vintertid. Ingen el och bara dåligt färskvatten från en grävd brunn och utedasset, Solhöjden, stod avskilt uppe på en bergsida. Ketch Siri, Lisa och jag låg nu för ankar i viken på vår bröllopsdag.

Däruppe i pojkrummet hade jag satt upp bilder från Alperna och bakom Solhöjden tränade jag klättring i smyg. Senare som vuxen och efter jag nyktrat till besteg jag såväl Matterhorn som Mont Blanc. Bara som turist och med förare men drömmen skapades däruppe. Och Lisa och jag träffades i fjällen! Jag läste Slocum om hans världsomsegling och Barthel om Gillöga och Svenssons ”Ensliga öar” . Lisa och jag seglade Ketch Siri över Nordsjön och gifte oss på en av dessa ensliga öar; Fair Isle.

Ner på bryggan där nu de nutida innevånarna satt i solen dansade vi in midsommaren i förra årtusendet och jag har fortfarande kontakt med kavaljererna. Mamma satte ut en lanterna när vi var ute och seglade på kvällen så vi skulle hitta hem. Jaktlaget med vännerna från barndomen, Falköga och Örnöga började våra äventyr i skogarna härute. De har slutat jaga med ålderns rätt men jag envisas och fortsätter, nu ute på Gräna.

Jag lärde mig segla härute i den lilla pojkbåten Genn och fortsatte med Genn II, kostersnipan Troll och till sist Örnungen. Jag tränade lägga till under segel mot boj uppe vid Broga under mammas överinseende. Pappa var med på de lite längre turerna till öarna Svartars och Blacken, våra badklippor.

Nu tog jag ett kvällsdopp från Siris badstege och sedan åt Lisa och jag stekt kyckling och sallad med ostbricka efteråt. Vi var nu bara en dagsetapp från Ljusterö. Där skall vi ligga still någon vecka och lära vår nya besättningsmedlem, jakthunden Jaque, att trivas ombord. Vi skall träffa familj och vänner, vi skall fira Lisas son Persons födelsedag, lite vanlig semestersegling, inga expeditioner eller långa sjöfärder…

Vi gick till havs fastän det var fredag och fastän det var den trettonde. För fyra år sedan seglade vi över Nordsjön till Fair Isle och gifte oss just den 13 juli. Sälarna sjöng i North Haven vilket skall bringa lycka och vi är lyckliga. Nu gick vi ut från Arkösund mot Landsort.

Jag hade inte kollat kortet utan girade norrut direkt utanför marinan. Lisa, navigatören, fick mig på bättre tankar.” Vi skall inte till Norrköping, gira söderut ”! Vi rundade några öar och kom ut i öppen sjö. Inga vita segelbåtar, bara havet och gråröda skär. Siri satte sig fint i vågorna som stod efter den sydliga vinden som blåst i flera dagar nu. En skön känsla!

Marinan i Arkösund drivs av den kontroversiella Promarina. Ja, den var dyr men när vi kom i åskväder och störtregn stod två gubbar vid bryggan och hjälpte oss lägga till. Allt var rent och snyggt, mycket personal som gav service. Klart det kostar, de har åtta anställda!

Lisa stod nu vid AIS:n och informerade att lotsen på tankern Teresa gick från bord, nästa fartyg låg åtta NM bort, det kändes tryggt att ha läget under kontroll. Lisa hade köpt kippers och vi firade vår bröllopsdag med knäckemackor med rökt fisk, leverpastej och ost. Solen sken hos oss till havs, inne över land drog åska och regn, stora svarta molngubbar med blixt och dunder.

Vi angjorde Landsort mellan Geten och Bonden och seglade förbi Mälsten in på Mysingen. Gotlandsfärjan anlöpte genom Danziger Gatt. Taubes ”Vals på Mysingen”sjöng i mina öron: ”Seglen stod spända som sköldar”

Jag kände igen skäret Skomakaren från barndomen och vi gick genom Stora Skramsösund förbi de tidigare så hemliga tunnlarna. Här hade vi sommarställe på 50-talet, nu är allt förändrat. Vi nådde därefter vår hemmavik vid Katrinelund på Yxlö och ankrade för natten. Vid kvällskaffet enades Lisa och jag om att vi har ett livslångt ömsesidigt åtagande och vi seglar vidare med samma rollfördelning som tidigare; Lisa är redare och jag är kapten…

Vännerna Ragnhild o Göran åt lunch på ketch Siri, Ruths sill, Berndts hemliga potatis o jordgubbar. Vi besökte därefter Rosengården. En upplevelse, jag blev helt förförd. 500 olika rosor. De klättrade upp i kastanjen och prydde rabatter och portaler.

I hamnen var det dans på kajen, massor med folk. Tombola,varm korv o lotterier.

.En äldre fiskare stack ut med sin gula snäcka, hans vorsteh stod i stäven och spanade. Den livsstilen lockar…

Ägarparet Jonas o Linda besökte ketch Siri på kvällen och berättade att Rosengården var till salu. Huset 200 kvm, tre kakelugnar och vilken tomt! Jag låg sömnlös och funderade hela natten, till sist segrade förnuftet. En haiku: Rosendoft lockar/ trädgården till salu/förståndet sa nej.

Idag har vi susat upp i Kalmarsund, nu Påskallavik, en lite bortglömd idyll vid sidan av leden norrut. De blåste bra men MEDVIND. Det tackar vi för!

På väg till morgondoppet hälsar jag på Gert i hans lilla fiskebåt Lars. I röd overall och halmhatt och med ett barnbarn som makker är han på väg ut för att sätta garn till husbehov. 77 år ung,  han rör sig som en yngling ombord.

Yrkesfiskaren Henri rengör sin Ramona, torskfiskesäsongen är slut, nu förbud. Han berättade att det finns mycket fisk men ingen stor torsk. Vi åt torsk från Ramona häromkvällen.

Det finns en termometer vid badebron, 16 C. Jag vågar se på temperaturen först efter jag doppat mig. I går förmiddag gästade vi Eva och CH på deras Linjett. På kvällen var dotter Anna och branbarnen Johanna o Gustav här. Gustav hade beställt samma midag som förra sommaren, pasta med musslor o räkor. Ungarna försvann ut på ön och Anna o Lisa försökte tömma en vitvinsdunk. De lyckade inte riktigt…

Solen har inte lyckats bryta igenom dimman ännu vid niotiden.

Vi seglade sent, vi följde DMI:s råd och fick en härlig Västan. 50 m2 Genua gav 6-7 knop!
En haiku: kalldusch på ryggen/lekfull våg letade sig in/ sommarhav.
Nu i Ystad, fullproppat. Biff till middag…

Vi är nu vid Falsterbokanalen, förtöjda i Höllviken. Tre korta dagsetapper från hemmahamnen i Torekov. Och allt funkar ombord. När vi gått ut tidigare år har vi alltid hittat nå’t litet eller stort fel. Det värsta var, som några vet, att motorn inte startade, näst värst att backslaget, växellådan pajade på Nordsjön. Smått som lanternor förra året eller toaletten något år tidigare. Belysningen vid navbordet eller vid min koj har vi levt med. I år, peppar, peppar funkar allting. T o m AIS:n.

Automated Identification System sänder ut signaler, ”Här kommer Ketch Siri av Stockholm”.  Kunniga och intresserade, som vännen Walther, vet hela tiden var vi är. Och vi vet precis vilka fartyg vi möter, även i mörker eller dimma.

Men det är höstväder, regn och blåst igår. Vi hade just lagt till på Ven när vi överfölls av regn, åska och blåst. Idag sol och kallt i vinden. In die Nase såklart.

Uppe på land, i lä, idag var det lite sommar. Men inte till sjöss! Vi har varmt och gott ombord ikväll, som vanligt. Vi semesterseglar nu bara på dagarna och ligger  i hamn på natten. Vi har det bra…

Det är kulingvarsel på Kattegatt och Viken är bara lite söder därom; vi väntar till  det mojnar lite. När det blåser 10 m/s mitt emot måste man ha bråttom för att lämna hamnen. Igår fick förluckan ny Sikaflex, nu håller det tätt några år igen. Frosten spränger och vi måste förnya vart tredje- fjärde år. Får se när skylightet börjar läcka?

Lisa har nyggat upp i kajutan, igårkväll var den matsal när vännerna Nils och Monika åt sallad och jordgubbar ombord. Vi lugnar sakta ner oss…

Ja man är PÅ Viken, vännen Nils är inföding och säger så. Vi åt traditionsenlig surströmming hemma hos Nils o Monika igår.

Vi kom iväg 1430 från Torekov efter att fiaxat allt frenetiskt sista timmarna. Stor avskedsceremoni, till och med Lisas mamma Cajsa 93, hade tagit sig ner till kajen med rollatorn.

Skälderviken mötte med skumpig sjö och Lisa lämnade tillbaka den delikata blodpuddingen som vi fått till lunch. Vinden ”in die Nase” såklart men vi klarade Kullen med planskotad fock.

Sedan öppnare vind men Lisa vilade sig i kojen. Väl inne i Vikens hamn låg vinden på och med den trånga hamnen var det för svårt att göra en snygg akter mot kaj tilläggning. Skitdålig manöver, stor glädje bland åskådarna. Utom stackars Nils som kände oss. Till sist fick jag in stäven mellan stolparna. USCH.

Fin kväll med surströmming hos goda vännerna sen 50 år!