You are currently browsing the category archive for the ‘Sommarskepp’ category.

Writing is something that you can never do as well as it can be done. It is a perpetual challenge and it is more difficult than anything that I have ever done – so I do it. And it makes me happy when I do it well. Hemingway On Writing; Letter to Ivan Kashkin 1935

Min bok Lycka är ett Sommarskepp kommer ut i bokhandeln 26 augusti. Jag fick de första exemplaren med kurirpost till Haugesund. Jag kan texterna nästan utantill, jag kan just nu inte skriva bättre och är nöjd och stolt. Lisas fotografier kommer väl till sin rätt i boken och stödjer texterna utmärkt. Jag tycker det är en fin bok och tror du kommer att gilla den!

Du kan köpa den på nätet t ex på Bokus, i Norge på Tanum. Fair Winds!

Annonser

I våras vallfärdade jag till Gloucester, ett fiskeläge vid Cape Ann, Massachusetts. Det är miljö för två mycket bra sjöskildringar, The Perfect Storm av Sebastian Jungner och The Hungry Ocean av Linda Greenlaw. Bägge handlar om svärdfiskfisket utanför Grand Banks och den storm då Greenlaws båt överlever och Jungners hjälte försvinner. Linda Greenlaw var den mest framgångsrika svärdfiskekaptenen och är nu författare på heltid.

I Gloucester åt jag lobster bake på den lokala krogen och fick tips om en kokbok The Taste of Cloucester,  A fisherman’s wife cooks. Lisa och jag följde receptet på mussel chowder. Vi tog den långa vägen.

Jag såg musslor på natthamnens brygga, Lisa godkände fyndortens vatten, vi låg i yttersta havsbandet vid en sedan länge övergiven kaj.Vi plockade, skrapade och ångade musslorna.

Lisa tärnade potatis, skivade lök och knaperstekte bacon. Jag pillade ur musslorna. Lisa kokade potatis och lök i musselspadet, spädde med mjölk och stoppade till sist ner musslor och smulad bacon i soppan. Salt och peppar, sedan servering.

Vår soppa blev godare än chowder i Gloucester. Den enkla varianten är naturligtvis att använda konserverade musslor, allra enklast att köpa en burk med chowder. Eller att själv åka till Gloucester….

Under Andra Världskriget genomförde de allierade en raid, the Lofoten Raid, 5 fartyg och två plutoner commandos anföll bland annat det av tyskarna ockuperade Henningsvaer. Kompani Linge brände här ner en leveroljefabrik och sänkte fartyg. Mer än 300 unga norrmän följde frivilligt med tillbaka till England, 200 tyskar togs med som krigsfångar. Raiden följdes av kraftiga repressalier från tyskarna men var av stor psykologisk betydelse för de allierade.

Nu är det fridfullt i Henningsvaer, de tyskar vi möter är fisketurister och seglare. Henningsvaer är det största fiskeläget i Lofoten,det bor 500 människor här. Vi ligger tillsammans med fyra andra seglare vid flytbryggor längst inne i Vågen.

Det varma goa vädret har avlösts av moln och blåst, men fortfarande kortbyxor när vi är i land. Lisa bakade bröd till räkorna i går kväll, det goda livet….

Vi ligger i tryggt i lä i Finnöysundet och kulingen sveper förbi Lindesnäs några sjömil i sydväst. Vi väntar på väder.Olvon och nypon blommar medan björnbär och kaprifol väntar lite ännu. Rönn och oxel har början till bärklasar. Det är kallt, smöret håller sig hårt i kylsvinet. Jag försöker med kortbyxor, mest som besvärjelse. Lisa har lovat att servera traditionell torsdagsmiddag, ärtsoppa och pannkakor ikväll. Väderprofeterna lovar å sin sida att det skall sluta blåsa ikväll. Jag litar mer på Lisa och hoppas på profeterna…

Varje säsong lägger jag till med Ketch Siri minst hundra gånger och lägger ut lika många gånger.  Nittionio gånger går det utan problem. Men inte på Lilla Varholmen vid Håkanssons förtrollade brygga, den var ny förra året. Precis när jag närmade mig bryggan grep en vindkörare förskeppet och jag var tvungen att sätta stäven i trädäcket för att inte trycka till den vackra segelbåten som redan låg där.

När vi senare la ut erinrar sig den minnesgoda läsaren att Ketch Siri fick roderhaveri med mycken dramatik. Jag kunde inte styra, höll på att dels driva in i grannbåtar, dels gå på grund. Jag räddades av Anders och Bettans sjömanskap och egen förmåga och en massa tur.

Denna gång gick vi på grund. Det ligger en grynna utmärkt av en boj söder om bryggan. Jag smög utmed grynnan söderifrån för att ligga med stäven mot norr och den förvarnade kulingen. Lisa stod på fördäck och hade kastat förtöjningslinan till Anders på bryggan och vi gled inåt på frigång då framfarten upphörde. Jag gav försiktigt mer gas, jag ville ju inte skutta upp på bryggan och ge trädäcket ett nytt jack. Vi satt fast. Vi gjorde några fåfänga försök med linor i land men skeppet rörde sig inte. Vi har en ny propeller, 17×17, den ger kraft. Eftersom vi omärkligt smugit på grund satt vi inte hårt, vi kunde backa oss loss. Vi låg inte uppe på grundhällen utan var fastsugna i sanden. Vi kom loss och la till från norr utan problem men också utan elegans.

Från Buas hamn.

När vi gick från Buas hamn såg jag på kortet grynnan ”Saligheten”, jag undrade vad som gett grundet dess vackra namn. Förmodligen ett skeppsbrott? Väderutsikterna hade lovat nordlig bris och Kungsbackafjorden mötte med skvalpig otrevlig sjö, en blandning av dyning från gårdagen sydvind och dagens nordan. Vi gick för motor och stötte oss fram.  Vi passerade Ledskär, ett sälskyddsområde, och jag räknade till tjugotvå sälar, som låg uppe på de svartspolade kobbarna.

Fyrplatsen Nidingen har tvillingtorn för att segelfartygen skulle kunna särskilja dem från Skagens fyr, femtio sjömil åt nordväst. Tornen uppfördes med sten från Varbergs fästning i början på 1800talet. Nu vill myndigheterna släcka fyrarna eftersom vi sjöfarare har GPS. Kallas det utveckling? Vi på Siri visste i alla fall att vi befann oss i Halland och inte vid Jylland.

Jag vågade inte testa autopiloten. Ville inte utsätta mig för besvikelse utan satt mina timmar till rors. Solen sken men brisen var kylig och jag hade mitt gula seglarställ.  När vi bytte vakt vid lunchen satte Lisa på autopiloten.  Hon var mindre sentimental och just nu handlingskraftigare än jag . Autopiloten fungerade. Äntligen! Lisa satte sig nöjd i solen uppe på akterhyttan och jag la mig och vilade middag i sjökojen.

Rivö och Lilla Varholmen

När vi gick in i skärgården öster om Vrångö var vi bägge på däck och jag stod till rors medan Lisa navigerade och räknade fyrar och pinnar. Vid Rivös nordspets, alldeles vid farleden in mot Göteborg, har det alltid legat en boj med en skylt som varnade för en undervattensten. Jag spanade efter den och upptäckte den därför att jag kände till dess existens. Skylten hade fallit bort och betongbojen låg svårupptäckt och blåmålad i vattenytan. Tur att jag sett den förut.

På Lilla Varholmen bor Anders och Bettan. Härliga gästfria barndomsvänner.  Vid deras förtrollade brygga skall vi få tillfälle att samtala och invänta väder för att korsa Skagerack. Enligt väderprofeterna kuling och regn.

The perfect storm och The hungry ocean

är två mycket bra böcker som handlar om svärdfiskebåtars äventyr till havs utanför USA: östkust. En av båtarna försvinner för alltid, den andra klarar sig. Båtarna hade sin bas i Gloucester utanför Boston och jag vallfärdade dit i våras. Jag köpte där kokboken ”The Taste of Gloucester, a fisherman’s wife cooks”. Lisa lagade chowder, fisksoppa, fritt efter recept från boken. Kolja, musslor, potatis, lök, bacon, selleri, mjölk, vatten. Serveras med vitlöksbröd.

Anders och Bettan var på middag ombord igår kväll. Vi åt och pratade i sex timmar, tur vi startade tidigt. Vinden tjöt och regnet vräkte ner på skylightet, det doftade fisksoppa och vitlök i kajutan . Chowder och ostbricka med fikonmarmelad var helt rätt i ruskvädret vid Håkanssons förtrollade brygga. Det goda livet …

Jag kallades Kulingkungen när vi seglade hem från Irland för två år sedan. Ray och hans seglarkompisar, Lars-Åke och Björn, tyckte att jag var lite FÖR försiktig som inte gick ut när det var kulingar i antågande. Ray visste ju hur en kuling till havs känns . När även gubbarna upplevt Nordsjön med stormbyar och grov sjö så förstod de bättre min försiktighet. Ray påminde mig om mitt smeknamn när vi även denna sommar väntade på väder i Torekov. Han stack ett dygn före oss och svepte ända till Farsund på Norges västkust, vi lyckades ta oss till Lilla Varholmen utanför Göteborg. Sen kom kulingvarningarna.

Vi gick från Torekov när det slutade regna, jag stuvade undan trossarna som förtöjt oss över vintern. Det molade i magen, skulle grejerna hålla i sommar. Lisa hade installerat den nya pumpen till toaletten när jag varit i Stockholm och firat dotter Annas 40-årsdag. Min oro gällde dock inte muggen utan rigg, segel, skrov och maskin, hade vi kollat och gett alla detaljer den uppmärksamhet och det underhåll som krävs

Lisa hade sin röda seglarjacka och blå tjocka fleece -fodrade byxor, själv försökte jag några timmar klara mig utan jacka. När vi rundade kardinalmärket vid hamninloppet vände jag mig om och tänkte att nu dröjer det nästan tre månade innan vi kommer tillbaka igen, jag gissade att Lisa tänkte något liknande när hon tittade upp mot höjden där hennes föräldrar bor. Tre månader kändes långt nu.

Johan fiskaren

Norr om Väderön hissade vi segel, fallet kinkade sig runt ett maststeg och vi fick hala ner och svinga fallet fritt från steget. Vid nästa försök gick allt perfekt. Travarna gled lätt i den såväl tvättade som smorda mastrännan, det har Lisa fixat. Vi rullade ut genuan och slörade norrut. Jag ropade upp fiskebåten Malou på VHF

– Malou, Malou! Här kallar Siri, här kallar Siri.

– Siri, Siri, Malou är här, kom över på kanal 68.

– Hej Johan, vill bara säga hej och på återseende till hösten

– Hej Per, jag hade tänkt ge er några piggvarar som färdkost.

– Du får spara dem i frysen till september, vi ses då igen.

– Då önskar jag dig och Lisa god resa och välkomna tillbaka.

– Och vi önska dig en god sommar och gott fiske.

Johan och jag var skolkamrater en gång uppe i Stockholm, han valde att leva sitt liv som yrkesfiskare i Torekov, vi småpratar trivsamt i vår vinterhamn.  Jag köpte två stora piggvarar av honom och ugnstekte till familjen tidigare i vår. I, 5 kg piggvar, 100 grader i en timme i ugnen, smält smör och pepparrot. Helt OK och uppskattat.

Vi såg inga seglare förrän långt upp på Hallandskusten, sjön var skumpigare än jag trott och jag fick laga lunch. Lisa hade inte fått sjöben riktigt än. Kycklingwok från kvällen innan. Men Lisa åt när jag väl fixat käk.

Mot Bua

Vinden vred mer mot sydväst och vi gippade och styrde ut till havs för att komma undan kustens grundflak, härligt att segla rätt ut till havs, mot obruten horisont. Ett sträck med svartvita gudingar styr ut mot Anholt.

– Lisa, skall vi gå in till Varberg i stället för Bua?

– Nej vi kämpar på, vi har igen det imorgon

– Ja, vi har syd nu, det skall bli nordligt imorgon.

Efter tolv timmar gick vi in i Bua, vi fick en plats på pirnocken. Lisa lagade middag, färska rödbetor med smör, färskpotatis, sallad och kycklinglår. Regnet kom igen och det var varmt och gott i kajutan. Fotogenlyktan värmde…

Folkvisan sjunger om liljor och akvileja, det står blå aklejor i trädgården, eleganta med konstmässigt formade klockor och sporrar. På engelska kallas de för Mormors mössa och på franska Vår Frus handskar. Rosa, vita och blå aklejor överflödade min barndoms midsommarhage. Här i Torekov har flädern börjat blomma och vresrosen pryder strandpromenaden med gröna buskar och mörkröda eller vita blommor..

Den franske författaren Flaubert lär ha sagt ”Le bon Dieu est dans le detail”, någon annan skall ha sagt att ”djävulen är i alla detaljer”. Jag tror att det är en sjöfarare som kommit på uttrycket.

Även Ray har en Solédiesel i sin båt och han läser instruktionsböcker noggrant. Han är så duktig att han själv har installerat sin båtmotor! Professionell alltså.  En Solémaskin har ett Mitsubishiblock som basmotor, sådana tillverkas i jätteserier och är utomordentligt driftsäkra. Dessa konverteras av Solé till marint bruk. När dessa monteras i båtar står de inte längre horisontellt varför oljenivån i maskinen måste ökas för att kompensera för lutningen och alla delar får smörjning. Henrik har en vinkelmätare och Ray hittar till Solés hemsida där ett diagram visar att Siris 4 grader ger en förändring på 13 mm på mätstickan. VI måste höja vår oljevolym med 2 liter för att kompensera för lutningen. Henrik märker om vår mätsticka! Vilken miss att det inte står i den tryckta instruktionsboken utan bara på nätet! Vilken tur att jag har en sådan kompis som Ray. Han har seglat på heltid i sju år på de stora haven, civilingenjör naturligtvis.

Henrik och jag tar oss an styrbords skotkvarn som inte fungerar. Förseglen är så tunga att vi har skotkvarnar till hjälp för att hantera dem. De har stoppklackar för att säkerställa att kvarnen inte går baklänges och skotet rappar ur. Dessa klackar är väl dolda och skyddade under en kåpa. Först tillverkar Henrik ett verktyg för att vi skall kunna ta oss in i kåpan. När vi lyft bort kåpan skruvar han loss hela mekanismen från däck och tar in den i verkstaden.  Vi tar oss in i lager efter lager av kugghjul tills vi hittar klackarna. De är så väl infettade att de sitter som fastlimmade. Lösningsmedel och tryckluft lossar dem med lite mekanisk hjälp. Vi slipar alla ytor så nätt, byter fjädrar och sprutar på en tunn olja för smörjning. Henrik skruvar ihop kvarnen och testar, den knattrar förtroendegivande när stoppklackarna löper i stoppspåren. Åter ombord skruvar han fast kvarnen. Babords kvarn fixade vi tillsammans med Pelle förra året.  Varför gjorde vi inte båda förra sommaren? En trasig skruvskalle stoppade oss, då hade vi ingen arbetsbänk! Nu kan vi skota!

Vi slår under seglen, det betyder att vi sätter fast seglen vid mast och bom. För att de skall löpa i mastrännorna klättrar Lisa upp och gör rent med rödsprit och smörjer med silikon. Hon har en klättersele från våra alpturer och säkras av storfallet när hon klättrar i mastens steg. Jag hissar Lisa med hjälp av skotkvarnen förbi besvärliga passager och jag håller fallet spänt för att underlätta hennes arbete. När vi i sommar hissar eller revar löper seglen friktionsfritt.

Vi har ett nytt sötvattensystem med elektrisk pump. Det nya systemet läcker plötsligt ut sötvatten på durken. Den nya pumpen ger större tryck så de gamla slangklämmorna håller inte tätt. Jag monterade dessa för flera år sedan. Därefter kommer det inte vatten, en gammal slang har vikt sig och släpper inte fram vatten från tank nr två, vi byter slangen . Det läcker ånyo, packningarna på den gamla fotpumpen, som sitter kvar som reserv, släpper igenom vatten.   Vi tar bort pumpen och proppar till de gamla slangarna så vi har en möjlighet till framtida reservlösning. Nu fungerar den, hoppas jag.

Första natten ombord upptäcker jag att locket på toalettens vattenpump spruckit under vintern, det sprutar vatten. Tillverkarens generalagent har inga i lager, till sist hittar jag reservdelar på Hjertmans i Göteborg. Men de får inte sända med post, det skall butiken i Sundsvall göra. MEN butiken i Sundsvall har inte reservdelen! Kan Göteborgsbutiken sända till Hälsingborgsbutiken? Ja men bara om Hälsingborgsbutiken formellt beställer från Göteborgsbutiken. En kund kan inte beställa. Om någon annan kedja hade reservdelen skulle jag rösta med fötterna. Men vi skall till Göteborg och jag reserverar delen för avhämtning.

Det finns en toaletternas Rolls Royce, en Baby Blake, den kostar 50 000 SEK. Samma fabrik tillverkar Lavac som är ett prisvärt alternativ. Skall undersöka det i höst. Men Henrik har ett superlim, Araldite, och jag lagar locket, vid funktionsprov visar det sig att en gammal lagning på pumpen går upp . Men den nya lagningen håller så jag ger mig på den gamla lagningen…

Omsorg om detaljerna redan i hamn syftar att göra seglingen till havs säkrare. OM det sedan är Vår Herre eller Zenbuddism eller djävulen som styr spelar mindre roll, det är skepparen som har ansvaret. Vi har två master, vi har två datorer, vi har två GPS, två VHF, två flottar, vi har frilulftstoalett. Och vi är två ombord. Och vi har tre månader framför oss. Och vi ger oss inte ut i nordlig kuling!

http://www.bigworldmagazine.com/god-willing-weather-permitting/

A text from Swedish book Lycka är ett Sommarskepp Norstedts aug 2009, in US Eng. Pretty proud author (Se länk God Willing)

Vi flyttar ner till Torekov och Ketch Siri på Kristi Him. Allt båtutstyr finns där nere i garaget hos Lisas föräldrar, från Täby tar vi med personliga prylar. Skrivandet tar mer och mer utrymme, datorer, lexikon, referensböcker. Långkalsingarna vet jag var jag har.

Skriva och segla eller segla och skriva, vilket har högst prioritet? Jag har en serie texter som jag vill påbörja  under vår sjöfärd. Vi skall träffa Lena Lisdotter och samtala om ”vikingars navigation” redan i Göteborg.

Här hemma dominerar skrivandet för mig, Lisa jobbar vid symaskinen med dynornas överdrag.  I Torekov kommer Ketch Siri  att ta all tid tills vi blir sjöklara.Vi skall torrsätta och måla bordläggning och botten och kolla anoder. Slå under segel, proviantera, listan är lång. Undrar om autopiloten kommer att bli klar??

Vi stänger ner allt här hemma, Ewa vattnar blommor och kollar post. Frihetens timme närmar sig.

Häggen blommar nu i slutet av april vid Värtans strand. Vi såg även de första gullvivorna idag. Fenologer studerar blommor och tidscykler t ex lövsprickningstidpunkter, de påstår att häggen skall börja blomma i mitten av maj. Sett ur ett egoistiskt,  oansvarigt, perspektiv kommer kanske klimatförändringen vara positiv. Vi kan börja segla tidigare. Ray på Pela seglade till Harstena under påsken. Men isbjörnarna och ökenfolken har säkert andra åsikter.

Följetongen om autopiloten. Fick mail från Viktor på Torekov Marin, de har beställt en ny centralenhet från tillverkaren i Australien.

Vi vill segla i månadsskiftet maj/juni, jag undrar jag