You are currently browsing the category archive for the ‘Sommarhavets stränder’ category.

Vi är halvvägs både tidsmässigt och geografiskt. Vi vill vara tillbaka i vinterhamn innan septembers kulingar försvårar en lättjefull sjöfärd och vi vill segla korta etapper nu med Jaque ombord. Vi träffar ytterligare kära vänner i norra skärgårn innan vi vänder söderut. Stockholms skärgård är lika vacker och attraktiv som förr, men vi är bortskämda av att vara relativt ensamma till sjöss, under juli är skärgårn lekplats för alla löneslavar. Vi friherrar kan välja andra tider eller andra vatten.

Vi har nått vårt syfte med den första halvleken; vi har träffat familj och vänner och vi har introducerat Jaque till Ketch Siri. Förra årets nyinstallation, vedkaminen, har vi bara använt några få gånger trots höstvädret, årets nyheter, kylskåp och elvinsch, gör livet bekvämare ombord. Här i skärgårn seglar vi under bekvämlighets flagg och använder bara förseglen. Ketch Siri är för tung för skärgårdssegling med två pensionärer som besättning. Våra nya sudband och den nymålade överbyggnaden liksom fräscha svanhalsar bidrar till ett välvårdat intryck. Vi smickras av att hamnarnas flanörer berömmer vårt sommarskepp. Författarens fåfänga underblåses av litterära kännare som läst hans böcker

Vi avser snart segla söderut och tänker gå Göta kanal, den är trivsam. Vi skall hylla Amiral Berg på hans firande vid Bergs slussar, träffa kamrater vid Karlsborg och besöka vännerna Anders och Bettan på Lilla Varholmen. Och hoppas vara i Torekov före septembers kulingar

Annonser

Medvind i år! Vi utnyttjade den tillfälliga nordan och seglade söderut när nu tillfälle gavs. Kalle och Olle mönstrade ombord på morgonen och vi släppte ut den stora genuan i första fjärden. Redan morgonbrisen gav oss fem knop men jag var för feg att segla under Trästabron med 17 meter segelfri höjd. Jag ville kunna undvika ett möte med tillhörande svall. Sjöfartsverkets definition medger högvatten och dyning men i alla fall, maskin kändes tryggare.

Vi låg två segelbåtar och väntade på klockslaget vid Älmstabron. Paragrafryttaren och brovakten öppnade inte, vi hade inte ringt in och begärt broöppning. De som inte kan bli poliser eller tullare eller folkskollärare blir nog brovakter. Brovakten öppnade för kort tid när vi gick norrut och senare på fel tid. Vi hade inte bråttom och köpte glass på uppvägen och drack förmiddagskaffe på nervägen.Men fy för byråkrater.

Vi passerade badplatsen där jag dan före badat med hela klanen Andrén. Då var det 28C i skuggan, det var så varmt att till och med badkrukan Nille badade. Eftersom jag, farfar, dök från hopptornet var ju även Nille, fadern, tvungen att dyka. Barnbarnet Olle dök medan Kalle och Anne-Charlotte hoppade, A-C knep om näsan med fingrarna.

Nu var det 17 C och nordan, Vi lämnade av gastarna i SöderMarum och slörade vidare. Det blev lite lugnare ombord. Det var en frisk nordan och vi gjorde sex knop för bara kutterfocken. Strålande kväll med många vackra segelbåtar, nere i Blidösund mest snabba motorbåtar. Vi girade in vid Östra Lagnö och hittade hem till Klintsundet. Tänka att ha medvind upp till Grisslehamn, en baddag i högsommarvärme väl där och sedan få en frisk nordan på återvägen.

Anna, Kalle och Jaque mötte och vi festade på kantareller och varmrökt gravad laxöring. Nu mönstrar Person av och vi kör hem honom till Vänorten, hans boende i Märsta. Jaque seglar nu med oss, vi hoppas träffa några fler vänner innan vi fortsätter söderut

Klintsundet är nu vår bas i Stockholms skärgård  när vi besöker och blir besökta av släkt och vänner. Lisas dotter Anna med sambo Kalle bor på Ljusterö och rekommenderade denna lilla marina. Den passar oss precis, vi får el och toalett i land, tyvärr saknar den vatten! Den säljer drivmedel och har en kiosk med lite livsmedel, glass och godis. Det är en stadig ström besökare som tankar och handlar. Vi ligger med aktern mot en pontonbrygga mellan Y-bommar. Det är bara några segelbåtar, resten motorbåtar.

Vår hund Jaque bor ombord för första gången och vi lär oss tillsammans hur vi skall hantera denna utmaning. Kajutan ligger djupt ner och vi hade förberett en landgång för att han skulle ta sig förbi den branta lejdaren/trappan. Nu, efter några dagar, klarar han det galant utan landgång och vi har stuvat undan snickerierna. Han ligger på däck och håller koll på dem som vandrar på hans brygga. Han gillar inte hundar på sitt revir.

Och vi har besökare och gäster, precis som vi avsett. Lisas son Person kommer på söndag och vi firar hans födelsedag med pompa och ståt; 45 år den 23 juli, syster Anna och bror Tomas kommer. Vi har haft ombord Lisas Anna med sambo Kalle, pensionerade hunden Tara med matte Ewa, syssling Lotta med make Mikael, karatekompisen Janne med hustru Tuva, gamla vännerna Elisabeth och Jörgen, barnbarnet Gustav med pappa Pelle.  Och vi väntar flera.

Vi pysslar om ketch Siri, putsar och gör rent. Jag tar långpromenader och badturer med Jaque. Lunchgästerna får sill och potatis från Christiansö, middagsgästerna får sallad och ostbricka. Jaque och jag har en badklippa lite undan från bryggorna, vi har hittar kantareller och plockat blåbär. Lisa, Jaque och jag har det bra…

 

Vi gick tidigt från Kattelund, det går snabbare när man ligger för ankare. Lisa fixade kättingboxen och jag vevade ankarspelet. Jag borstade av leran innan jag drog upp en sista biten och Lisa styrde oss ur hemviken.  Upp förbi Broga där vi bodde på femtiotalet, det låg ett nytt hus där vi bodde då. Erngrens varv har expanderat sen jag var hoppilandkalle. Då hade gamle farbror Gunnar tändkulemotor och estniska flyktingen Maria skörtade upp kjolen och skar vass till korna för att dryga ut betet. Hon hade skor med blytyngder och skära, det var i slutet av självhushållet.

Det var inte kappsegling, det var lördag och fjärdarna var fyllda med segelbåtar. Det är färre motorbåtar än i norska vatten, segelbåtarna håller hög standard, de norska är ofta hytter med mast. Kraftig generalisering naturligtvis; Helge har en härlig egenbyggd mahognybåt . Vi seglade förbi Dalarö, Jungfrufjärden, Nämdöfjärden, Kanan, Möja Västerfjärd till Husaröleden. Lisa kom upp i sittbrunnen och räknade prickar med papperssjökortet i hand.

Vi fann vår avtalade förtöjning vid Klintsundets marina. Kalle och Anna mötte och jag lyckades lägga till med häcken mot bryggan i en ficka mellan Y-bommar. Utan missöden! Här avser vi ligga still och träffa vänner. Vi började med en trivsam måltid hemma hos Lisas dotter Anna och sambo Kalle. Rökt sik, hemlagad leverpastej, hembakat tunnbröd, glass med smultron och blåbär. Och Jaque hälsade oss med glädjeskutt, han och Max har varit på sommarkollo här på Ljusterö.

Jaque har med sin bädd ombord och ligger nu i redarhytten. Kajutan ligger djupt ner i båten och vi har förberett en särskild landgång för att underlätta förbi den branta trappan. Nu efter några dagar tar han sig ner med bara lite hjälp, lite bökigare att komma upp.  Men det här kommer att greja sig, han sprider sina kärlekfulla vibrationer och vi trivs ihop.

Vi har plockat blåbär, Jaque och jag. Har inte plockat blåbär i vuxen ålder, har aldrig tagit mig tid, nu har jag inte bråttom. Kan cancern gjort mig visare?. Jag har hittat en stig alldeles vid marinan för att promenera med Jaque, inga sommarstugor eller bebyggelse men massor med blåbär. Jaque lägger sig mitt i riset och mumsar, jag plockar flitigt i min burk. Det är bra att ligga still och låta själen komma i kapp…

 

Vi ankrade i min barndomsfjärd, Mälbyfjärden. Runt kring den hyrde mina föräldrar olika sommarställen mellan 1950 och 1980. Här lärde jag mig segla, jaga och fiska. Det sista stället, Katrinelund, hade vi från 1960 till deras bortgång 1980. Här hade vi såväl fiske som jakträtt. Under mina tidiga mannaår var nog detta mitt paradis. Den nutida motsvarigheten är Ketch Siri och Bockebo, jaktkojan på Gräna. Härute och på scouterna  la jag grunden till min livsstil som senare förankrades av åren i Armén.

Torpet Katrinelund ligger skyddat från vindar högt upp på ängen, två våningar med veranda i traditionell röd färg och vita knutar. Två rum och kök på nedervåningen och på övervåningen två sovrum. Kakelugnar på nedervåningen, det blev varmt fort även vintertid. Ingen el och bara dåligt färskvatten från en grävd brunn och utedasset, Solhöjden, stod avskilt uppe på en bergsida. Ketch Siri, Lisa och jag låg nu för ankar i viken på vår bröllopsdag.

Däruppe i pojkrummet hade jag satt upp bilder från Alperna och bakom Solhöjden tränade jag klättring i smyg. Senare som vuxen och efter jag nyktrat till besteg jag såväl Matterhorn som Mont Blanc. Bara som turist och med förare men drömmen skapades däruppe. Och Lisa och jag träffades i fjällen! Jag läste Slocum om hans världsomsegling och Barthel om Gillöga och Svenssons ”Ensliga öar” . Lisa och jag seglade Ketch Siri över Nordsjön och gifte oss på en av dessa ensliga öar; Fair Isle.

Ner på bryggan där nu de nutida innevånarna satt i solen dansade vi in midsommaren i förra årtusendet och jag har fortfarande kontakt med kavaljererna. Mamma satte ut en lanterna när vi var ute och seglade på kvällen så vi skulle hitta hem. Jaktlaget med vännerna från barndomen, Falköga och Örnöga började våra äventyr i skogarna härute. De har slutat jaga med ålderns rätt men jag envisas och fortsätter, nu ute på Gräna.

Jag lärde mig segla härute i den lilla pojkbåten Genn och fortsatte med Genn II, kostersnipan Troll och till sist Örnungen. Jag tränade lägga till under segel mot boj uppe vid Broga under mammas överinseende. Pappa var med på de lite längre turerna till öarna Svartars och Blacken, våra badklippor.

Nu tog jag ett kvällsdopp från Siris badstege och sedan åt Lisa och jag stekt kyckling och sallad med ostbricka efteråt. Vi var nu bara en dagsetapp från Ljusterö. Där skall vi ligga still någon vecka och lära vår nya besättningsmedlem, jakthunden Jaque, att trivas ombord. Vi skall träffa familj och vänner, vi skall fira Lisas son Persons födelsedag, lite vanlig semestersegling, inga expeditioner eller långa sjöfärder…

Vi går nu i vad som skall vara hemmavatten och känner oss främmande. Lisa sa spontant idag:”Så här vill jag inte segla” Vi har under dessa två dagar mött fler båtar än under alla år sammantaget.  Lisa sa också: ”Den här naturen påminner om Blindleia.” Följande iakttagelser:

  • Alla svenska segelbåtar är vita och av plast
  • Den mörkblå färgen på svenska flaggan är populär.
  • Några få kryssar, Comfortina, Folkbåtar och H-båtar.
  • Vi har idag mött hundratals båtar, de flesta styr med autopilot.
  • Svenskar har slutat hälsa på sjön.
  • Tyskar, holländare, finländare och danskar hälsar
  • Man sitter för sig själv i båtarna på kvällen. Eller stora sällskap.
  • På kvällen samlas maskulinerna och grillar

Sankt Anna och Gryts skärgårdar är vackra, vi har MEDVIND. Vi går under bekvämlighetsflagg aka motor. För mycket öar och grund och mötande båtar för att jag skall våga segla. I morgon troligen utomskärs förbi Landsort, då törs jag sätta segel.

Förmodligen är tidpunkten fel. Ett annat år skall vi inte gå E4:an i semestertid. Eller utomskärs…

 

 

 

Regnet slutade vräka ner 0400 och 0430 satte jag på kaffet.  Det var dimma men vi såg tvärsöver sydhamnen på Cristiansö. Fiskaren Henrik hade flyttat öns officiella arbetsfartyg Elephanten och använde den som plattform när han tvättade sin fiskekutter Ramona. Torsksäsongen är slut och det är förbud för yrkesmässigt fiske. Vi gick från kaj 0600.

Vi rundade Österskär, Danmarks östligaste punkt. När jag förr följde med på fiske med bröderna Marker smög de utmed ön men jag känner inte leden och vill inte smälla på någon grynna. Från skäret såg vi Christiansö knappt skymta, då visste jag att sikten är tre-fyra hundra meter. En tordmule svirrade förbi med en skarpsill på tvärs i näbben, vi skrämde upp några sillgrisslor och de studsade mot vågkammarna när de tog luft, nästan för tunga i gumpen. En säl betraktade oss nyfiket.

Väl norr om ön satte vi kurs mot Utklippan och gick på autopilot. Radar och AIS hjälpte oss att hålla koll på andra fartyg. En tysk ketch som legat i nordhamnen gick parallellt med oss, vi såg den som en blip på radarn men genom AIS visste vi att den var 1,83 NM från oss, ingen fara. Lisa satt vid navigationsbordet, hon hade örnkoll på läget. När vi kom fram till trafiksepareringszonerna såg vi lastfartyget Virginiadiet med blotta ögat, hon var 1,2 NM från oss. Vi hade på radarn lastfartygen Knyasv 2, 18 NM norrut och Eyra 3,07 NM söderut. Lisa hade dessutom 14 olika fartyg markerade på skärmen. Solen brände bort dimman och vi kunde släcka radarn. Vi har alltid AIS på och väjde bara en gång på hela överfarten En haiku:

Dimma till sjöss,

radarn är skeppets öga.

Solen vidgar världen

 

På väg ut ur zonerna tog Lisa över som rorsman och jag somnade till på sjökojen. Vi passerade Utklippan efter sju timmar och hade angjort svenska kusten utan svårigheter. Vi är vidskepliga och andas inte ut innan vi ligger vid kaj, vi hade ytterligare fyra timmar till Kristianopel. Dotter Anna och Anders och Maria på Fifty hade alla rekommenderat denna rosornas hamn. Det var smockfullt vid bryggorna men på en liten pir norrut fanns en plats reserverad för större båtar. Jag tyckte vi tillhörde den kategorin och smög in runt nocken. Hjälpsamma händer från en Grand Banks hjälpte oss att förtöja. Nu kunde vi pusta ut, inga missöden. På kvällen satt maskulinerna från de svenska båtarna som hungriga kråkor i rad på piren och grillade, alla utstyrda med tjocka handskar, gaffel och ölburk…

 

Vännerna Ragnhild o Göran åt lunch på ketch Siri, Ruths sill, Berndts hemliga potatis o jordgubbar. Vi besökte därefter Rosengården. En upplevelse, jag blev helt förförd. 500 olika rosor. De klättrade upp i kastanjen och prydde rabatter och portaler.

I hamnen var det dans på kajen, massor med folk. Tombola,varm korv o lotterier.

.En äldre fiskare stack ut med sin gula snäcka, hans vorsteh stod i stäven och spanade. Den livsstilen lockar…

Ägarparet Jonas o Linda besökte ketch Siri på kvällen och berättade att Rosengården var till salu. Huset 200 kvm, tre kakelugnar och vilken tomt! Jag låg sömnlös och funderade hela natten, till sist segrade förnuftet. En haiku: Rosendoft lockar/ trädgården till salu/förståndet sa nej.

Idag har vi susat upp i Kalmarsund, nu Påskallavik, en lite bortglömd idyll vid sidan av leden norrut. De blåste bra men MEDVIND. Det tackar vi för!

”Behöver du en makker i eftermiddag?” Det var mitt sätt att fråga Gert om jag fick följa med ut och ta upp garnen som jag sett han satte tidigt i morse. ”Visst, du är välkommen ombord i eftermiddag, vid två tiden.” Gert har varit fiskare på Christiansö i hela sitt liv och vi har känt varandra i snart femtio år. Han fiskade med kuttern TonyAnn vid Grönland i sin ungdom, nu som pensionist blir det mest husbehovsfiske i fiskebåten Lars. Den är 23 fot och omfattas därför inte av fiskeregleringarna. Brodern Lasse i Rödvig har en likadan.

Det regnade när vi stack ut. Sonsonen Magnus var den riktiga makkern, fiskedrängen, 13 år i orange regnställ, Gert i svart o gula oljekläder och jag hade mitt orangea fiskeställ. Fiskebåten Lars är som en minikutter med styrhytt i aktern, skrovet är av vit plast och den har aluminium i reling och sudband. En stor vinsch finns för att dra garnen. Han hade satt bara några sjömil från Ön, alldeles utanför Tat den nordligaste fyren.

Gert demonstrerade stolt sina instrument, en stor plotter och autopilot som förde oss tillbaks till den position där han satt garnen. ”Det är så nimmt med plottern, jag ser bara ordentligt på ena ögat, jag skulle ha svårt att hitta flötena när jag är ensam” Dessutom hade han radar, nu i dimman kunde ju nöjesseglare komma.  Ekolodet visade djupet och Gert pekade ut fiskstimmen: ”Det där är nog skarpsill!”.

”Där borta är vakaren!” Jag såg den röda flaggan och Gert styrde fram och Magnus fångade flötet. Vinschen gjorde det tunga jobbet. Gert stannade vinschen varje gång en torsk kom upp ur vattnet, han pillrade ut fisken ur maskorna och kastade den i ett stort svart plastkar. Han hängde över båtsidan och spanade spänt ner i vattnet. Sextio eller sjuttio års fiske har inte minskat hans entusiasm.

Min roll var att bevaka radarn, garnets sista vakare låg vid Tat. ”Du styr förbi Tat, Per, så kan vi se på sälarna” Jag var som en ung pojke igen, jag satt och styrde en fiskebåt, hem från bragderna. Jag visste ju att Gert tog vägen om skären för att visa mig sälarna, han gjorde det av vänlighet, liksom han lät mig, inte autopiloten, styra tillbaka in till Ön. Gert rensade torsken under hemfärden, vi hade ett moln av mås och trut som kastade sig ner efter renset.

Hemma i hamnen fileade han torsken, han smekte loss filéerna med sin skarpa kniv, jag tror inte han behövde se för att rensa fisken, han har gjort det i sjuttio år. Hustru Stella mötte vid kajen i vackert gul poncho och som tack för turen hämtade jag en bok från ketch Siri. Jag fick filéer och rom med hem, middagen hade varit uppe ur havet tre timmar när Lisa och jag åt…

 

Regnet slutade klockan 4 och ½5 satte jag på kaffet. 0600 gick vi i dimma från Christiansö. Radar och AIS gör sjöfärden säkrare. Klockan 10 var vi vid huvudstråket för fartygstrafiken; trafiksepareringszonerna. På AIS hade vi 17 fartyg, på radarn 3 och vi såg ett lastfartyg.

Solen bröt igenom vid 11 och vid 12 hade vi Utklippan tvärs. Sol och medvind i Kalmarsunds öppning. 16oo anlöpte vi Kristianopel. Det är samme Kristian som lät befästa Christiansö som grundade detta gränsfäste mot svenskarna.

Överfyllt i hamnen, vi fick en bra plats i ena utkanten. Vår manövreringsförmåga kräver större ytor. Liggdag i morgon med vännerna Ragnhild och Göran ombord…