You are currently browsing the category archive for the ‘Ketch Siri’ category.

När vi kom till stan var stressen och människomassorna på Centralen skrämmande. Kontrasten till livet ombord var total. Lisa, Ketch Siri, jag och havet, det är ett bättre liv, ett värdigt liv. När vi kom hem till vårt vinterviste vid Värtans strand sa Lisa ”Vi har det ändå bäst ombord.

Nu väntar mycket spännande, det nyaste barnbarnet Sofie, våra barn och barnbarn, hundarna Gaia& Tara, boklanseringen nästa vecka, jakt och svamp. Jag skall skriva en ny bok med arbetsnamnet ”Blå sommar, Röda segel”

En lindansares liv är som mest intensivt uppe på linan, över avgrunden. Resten är förberedelser. Är sjöfararens liv likartat? Lever vi ”Det goda livet” eller ”Äventyret” ombord. Är resten förberedelser???

Annonser

Igår kämpade vi oss ner till Stenungsund, mot mycket hård vind 20-24 m/s enl SMHI:s observationer. På kvällen bjöd Björn och Gunnel på härlig torskmiddag. Idag har Anders och Betan bjudit på middag på Lilla Varholmen, Göteborg.  Västkusten är Vänkusten, vi blir så ompysslade!

Vi har varken krossat porslin eller gått på grund. Idag till och med sol.

Väderprofeter förutspår NV eller V vind imorgon. Vi hoppas kunna gå tidigt och ta oss närmare vinterhamnen i Torekov…

Vi seglade upp på grynnan Spättan utanför Lysekil. Vi backade av och fortsatte vår seglats. Bra med stålbåt. Vi var på rätt sida om pricken men för nära. Mitt fel.

Jag har skämtat om att vi inte seglar inomskärs, navigation och manövrering av Ketch Siri är tillräckligt svårt för mig, segelsättning och hantering bland kobbar och skär blir för mycket. Det visade sig igår att jag hade rätt.

Vi seglade ut efter Christer från Norra hamnen i Lysekil, han rullade ut sin genua på södra fjärden, jag ville vara lika duktig. Under segelmanövern kom vi för nära den utmärkta (sic) grynnan Spättan och smällde på. Vi rullade in focken och backade av. Inga skador annat än på skepparns självbild. Det var trettio år sedan jag senast gick på grund. Hoppas det dröjer lika länge till nästa gång.

Christer visade oss sedan farlederna innanför Orust. Gröna saltängar, vassvikar, betande kor, vaksamma hägrar; idyll! Och sjölä för kulingen som i går kom från NO.

Vi ligger nu förtöjda utanför Lady Ellen, en tremastad bramsegelskonare, i Slussen, Orust. Kulingen bytte riktning under natten och kommer idag från SV. Håller oss nog undan från havet idag. Måseskär rapporterar 15 till 20 m/s och Vinga 17 -22 m/s nu på morgonen. Säsongen lider mot sitt slut och vi vill  till Torekov…

Det blåste rejält igår på Skagerack, vi gick tidigt från Risör och revade storen efter tre timmar, två timmar senare rullade vi in genuan och satte kutterfocken. Lisa kände av sjön och jag satt till rors.

Vi sträckte och sjön växte, jag skar genom de stora vågorna för att inte få in dem över däck. Efter en bjässe föll Siri ”handlöst” ner i vågdalen och landade med en smäll så att hela skeppet skakade. Porslinskåpet som tålt tidigare strapatser öppnade sig och tömdes ut på durken. Lisa stod vid navbordet men klarade sig oskadd. Dags för nytt porslin!

Vi pressades av vinden norrut och angjorde vid Grisbådarna norr om SydKoster. Ligger nu i Ekenäs och tänker pusha söderut. Profeterna har förutsagt sydlig kuling de närmaste dagarna.

Vi får lära känna Bohusläns inre skärgård ännu lite bättre…

Vi provianterade i Festo och vek sedan av in i en lång smal fjordtarm. Vi höll oss undan för de småbåtar som låg förtöjda vid hytterna, det fanns knappt tillräckligt med vatten. Efter en sjömil var vi ensamma, ingen bebyggelse mer, bara skog. Vi smet förbi några hotande tångruskor och stenar in i en rund romantisk vik.

Mattor av violett ljung klättrar upp för de omgivande bergen,ljusgröna ormbunkar och mörkare enbuskar. Grå granitblock. Gran och rönn. I söder stupade berget rätt ner i vattnet. Längst in i lagunen en saftigt grön saltäng.

Vi ankrade upp mitt i viken, fyra meter i lågvatten, vinden blåste över oss, vi låg skyddade av skogen.

På kvällen hörde vi från sittbrunnen trollmor sjunga för elva små trollen:

Ho ajajaj buff, Ho ajajaj buff…

Jag tog ett kvällsdopp och  vi somnade tryggt i trollmors famn…

Stadlandet står som en knytnäve ut mot havet. Norsk Los skriver:” Mange framhever Stadhavet som ett meget vaerhardt och farligt område.

Vi är nu under gång mot Stad. Vädertjänsten har en särskild prognos för området, vi förväntas ha skiftende bris, kanske från nordväst. Våghöjden är prognosticerad till runt en meter. Det låter idealiskt.

Natthamnen i Ålesund är pittoresk med eget litet fågelberg för kryckjorna.

Akterut belyser solen berg och fjäll, det ligger fortfarande snöfält runt topparna. Havet är blankt. Havssulor och lunnefåglar från fågelön Runde fiskar runt Ketch Siri. Allt ser positivt ut  för att dubblera Stad…

Igår smög vi ut för att lägga oss på  Silde en ö strax söder om Statt som är en halvö eller udde rätt ut i havet. Vi ville invänta rätt väder. Alla pratar med repekt eller fruktan om den. Det är 12 sjömil helt exponerade mot Nordsjön.

Väderutsikterna säger pent vaer i resten av Norge men nordlig 10 m/s eller liten kuling på Statt. Det var alldeles blankt och vi beslöt att runda, dubblera, kapet direkt.

Det var otrevlig skumpig strömsjö men allt gick väl och vi var tryggt på nordsidan efter några timmar. Troligen skall man gå långt ut till havs, vi får prova på återvägen.

Idag har vi sett havssulor, lunnefåglar och kryckjor( tretåig mås är så kameralt) på engelska KittyWake.

Vi ser bara segelbåtar i hamn.Till sjöss igår två, idag en seglare. Ålesunds hamn trång, mitt i stan. I höjd med Sundsvall.

Vi lättade från Torekov när regnet slutade och satte snabbt segel. En vänlig sunnanvind förde oss  50 NM norrut. Vi slörade dels ut mot Danmark, Lilla Middelgrund,  dels in mot Varbergs fästning och nådde Bua i kvällningen.

Dansar med vågor

Blå sommar och Röda segel

En uppmärksam lek

Seglings innersta väsen är dans med vågorna och lek med vinden.

Gibraltarklippan i Torekov ligger mot havet, väster om varvet och bevakar inloppet. Den befästes 1801 inför Amiral Horatio Nelsons väntade anfall på Sverige och Danmark. Kanonerna bar 300 meter vilket räckte för att skydda hamnen. Den brittiska flottan anföll Köpenhamn i stället för Torekov och fästningen har förfallit, en flaggstång står på klippans topp. I skrevorna blommar trift och styvmorsviol. På Shetland heter den rosa blomman thrift, på engelska kallas den sea-pink, det skandinaviska inflytandet på Shetlin, öarnas språk, är stort.

Vi skall torrsätta Siri på slipen i skydd av Trafalgar. Nu gör vi rent inombords och på däck. Lisa har nya blå gummihandskar och härligt färgfläckiga byxor, håret står åt alla håll. Hon tvättar varje vrå i skåp och hyllor med Klorinlösning, det doftar rent där hon drar fram. Jag håller till på däck och lyfter durkarna ur sittbrunnen, det är ett spännande pussel att baxa ut dem förbi piedestalen och motor reglaget. Jag använder diskmedel och skurar trallen på kajen.  Sprutar rent med vattenslangen, sand och grus flyter bort.  Sedan ringlar jag diskmedel över de smutsiga ytorna i cock-pit och skrubbar rent med skurborste och slår i knogarna. Vattnet rinner ut genom självlänsarna och det ligger skumdrivor kvar, precis som i diskbaljan hemma. Det är ännu mer spännande att lägga tillbaks durkarna, det måste göras i absolut rätt ordning annars skiter det sig. När vi skaffade sprayhood fick vi lägga till en extra tjock trall för att kunna se över skyddet. Original trallen är av ett rötbeständigt hårt tropiskt träslag, den nya är vanlig tryckimpregnerad tjock furu. När allt kommit på plats sprutar jag ROSTVÄCK på de ställen där färgen släppt fram rostangrepp, det doftar fränt, sittbrunnen ser nymålad ut, vi gjorde ett grundligt jobb förra året.

Fäladen är försommarvacker.  Oxel, rönn och syren blommar, när vinden sveper genom oxelns krona visar den bladens grå undersida och trädet byter skepnad till en skir, silvrig sky. Enbuskarna bildar gröna mattor som är formade av den dominerande västanvinden, lägre ner mot strandkanten, högre in mot land. Fåren håller den unika strandremsan under betestryck men människan måste hjälpa till med röjsåg för att bevara naturtypen. Vi ser gravänder med färggranna näbbar, strandskator som plockar insekter, Lisas systrar spelar golf när vi kommer förbi på kvällspromenad.

När vi möter andra flanörer här nere hälsar vi alltid vänligt på varandra. En snygg ung man med hund hälsar artigt på mig och jag hejar tillbaka. Vi möter några flamsande blondiner i hans släptåg.  – Såg du att det var prinsessan Madeleine? frågade Lisa. – Nej, du vet väl att jag inte tittar på unga tjejer, åtminstone inte när du är med. Vi fortsätter hemåt genom villakvarteren, det måste vara ett rododendronår i år. Buskarna syns inte bakom drivorna av blom. Kvällen doftar av syren. Naturligtvis sjunger näktergalen. Tur att jag är naturromantiker.

När Siri skall upp på slipen går vi ut på förspring men waterstaget skrapar i kajen och jag får backa och trixa för att ta oss ut. Det blåser inte så vi vrider oss lugnt runt i inre hamnbassängen och går ut till den yttre. Lisa skiftar plats på fendrar och förtöjningslinor och vi lägger oss i väntläge utanpå Gripen, livräddningskryssaren. Pojkarna släpper ut slipvagnen och vi förhalar oss in mellan stöttorna. Henrik står på land och måttar så vi ligger rätt och Viktor klättrar ner på stöttorna och skruvar in stöden så vi står stadigt. För fyra, fem år sedan klättrade jag runt, nu känns det skönt att få hjälp.

Det är spännande att inspektera bottenfärgen för att se hur vi klarat eventuell beväxning. Vi har bara några få havstulpaner men färgen har släppt i små prickar och bubblor främst under akterskeppet.  Undrar om det är tjuvströmmar som äter upp färgen, anoden på rodret måste bytas. Jag tar på mig röda oljekläder och stövlar och börjar högtryckstvätta, jag måste hålla strålen på avstånd för att inte skölja bort all färg. När det har torkat bygger vi upp ställningar och börja bättra med primer.

På bordläggningen har vi på vardera sidan klackar avsedda för tidvattenstöttor. Dessa har irriterat oss och förra sommaren fastnade förtöjningslinorna i klackarna och ställde till besvär.  Viktor hjälper oss skära bort dem med vinkelslip, gnistorna flyger och det luktar karakteristiskt, nästan svavel .

Stålkuttern Svea med Bengt och Christina som vi träffade här i Torekov sent på hösten kommer in och vi tar en trivsam kopp kaffe ombord nu i början av säsongen. De skall göra en Östersjösväng, vi möts nog i Skärhamn i slutet av augusti.

Det är stilla i hamnen, solen skiner, Lisa klänger på ställningarna och bättrar på de ställen där grundfärgen lyser genom bottenfärgen och där färgen skavts bort.  För ytorna under vattenlinjen använder vi tvåkomponentfärg. Viktor hjälper mig med hushållsvågen för att få korrekta proportioner. Lisa målar. Perfektionister är bra för båtar och underhåll. Känner flera duktiga, Ray, Göran, kanske Sune& Pelle, de är noggranna iallafall.  Gemensamt för dessa fyra är att de är civilingenjörer. Jag är lycklig att ha Lisa som fru och redare ombord, hon är också noggrann, hon brås på sin far, ingenjören.

Bra att ha ingenjörer som kompisar och Lisa, jag jobbar som handräckning och springpojke under vårrustningen.

Danskarna seglar tidigare än vi svenskar och det ligger fem danska båtar i inre hamnen. En läcker träkoster med vit bordläggning och fernissad kajuta är förtöjd vid varvspiren. Den har dragit in sitt långa bogspröt för att ta mindre plats. En 80-årig seglare från Vedbaeck stannar och småpratar när jag tvättar Siris däck. De sticker senare ut mot Gilleleje.

Lisa röjer under däck och jag baxar upp durkarna från sittbrunnen. Diskmedel, rotborste och sötvatten spolar undan gamla löv och sand, jag målade förra våren, det duger även denna säsong.

Gubbarna i hamnen ser oss jobba och kommer förbi, Johan fiskaren och Frisse, den förre hamnkaptenen, bägge undrar vart vi ämnar oss i år?

-Vi hoppas nå Lofoten, dristar jag mig att svara. Det känns härligt och hemtamt ombord