You are currently browsing the category archive for the ‘Drömmars dragkraft’ category.

Vi seglar inte i höst i alla fall. Vi avser ta upp Ketch Siri på slipen och kolla anoder och spola av bottenfärgen från alger och hamnsmuts. Målning får kvarstå till våren. Vi har flyttat våra drömmar till nästa sommar och hoppas då åter kunna besöka Fair Isle och segla utmed Norska Vestlandet. Och vandra i fjällen.

Nu i höst fortsätter vi att träna, Lisa går långpromenader och jag springer och tränar karate.

Annonser

Lisa har kommit hem från sjukhuset, hon hostar och har fortfarande feber. Hon skall på återbesök på lungkliniken på Karolinska i mitten av juli. Antagande att Lisa då är frisk hoppas vi segla ut i början av augusti. OCH vi behöver ju inte komma hem så vi kan segla och vandra på Vestlandet under både augusti och september. Det blåser alltid hårdare runt höstdagjämningen men det finns bra hamnar att vänta ut vädret.

Dessa tankar skänker lite optimism åt oss när vi pratar under Lisa lunginflammation.

Lisa och jag har varit på utflykt. Gärna kommentarer!

Dick och Gitte bjöd på frokost i KNASTENs MINDE, det är Dicks röda sjöbod i Korsörs hamn. Uppe på slipen framför boden låg fiskeövervaknings fartyget Havtern , blå , vit och grå, den ena propellern var borta på reparation. Boden är nybyggd, den gamla var så sliten att den inte kunde repareras. I fönstret fanns en kontaktannons: ”Kvinna sökes för hushållsarbete, egen bil och båt nödvändig. Skicka foto på bilen och båten” Dicks egen båt, Eva af Korsör, ligger förtöjd runt hörnet i fiskehamnen. Dimman låg tät och dolde utsikten över Stora Bält.

Dick och Gitte har haft restaurang och inne i boden bjöd de på ett bord med det överflöd som bara danska krögare kan skapa; torsksallad i gul majonnäs krönt av ett berg med röda räkor, aladåb på horngädda, stekt sill, rökt stenbit, rollmops, stekt rödspätta med remouladsås och stekt ål. Därefter stor ostbricka. Därefter kaffe och kaka. Öl, vin, vatten, Cola till mig.  När dimman lättade såg vi de nya husen som byggts på den gamla färjepiren och Gitte skrattade: ”När en av oss dör, Pedersen, då skall jag bo därute som en glad änka!”

Förr lät skepparna måla av sina skepp, kaptenstavlor. I vårt hem hänger en kaptenstavla av Brig Siri i Venedig från år 1853, den fördes av John Wilhelm Fröstedt, min morfars farfar. Nu var Lisa och jag i Korsör för att hämta kaptenstavlan som Walther hade målat åt oss. En härlig komposition med vårt skepp slörande i sommarvinden utanför De Sju Systrarna på ön Alsten strax söder om Polcirkeln. Walther har dessutom gett Ketch Siris backstag nya lusplattingar. Lusplattingar är som stora piprensare som vi har på backstagen för att förhindra att storseglet skavs när vi har seglar för öppen vind. De gamla var av konstfiber och svarta, fula och slitna, de nya är av hampa, ljusbruna och fräscha. Walther är marinmålare, sjökapten och seglare och hans fru Inge sköter hem och trädgård.

Vi har träffat Dick och Walther några somrar, nu senast i Egersund. De seglar en sex meter lång Fredriksundsjolle med gaffelrigg och peke, den är byggd av lärk. Första sommaren vi träffades skulle de till Shetland, en sjöfärd i samma klass som vikingafärderna. Den senaste sommaren hade de vänt vid Sognefjord under sin färd mot Lofoten, de hade tröttnat på den eviga motvinden.  Över en bayer i Ketch Siris kajuta lovade Walther att måla av vårt skepp och förnya våra lusplattingar i utbyte mot några av våra böcker. En generös sjöfarare!

Walther och Inge hade bjudit oss att sova över i sitt hus, vardagsrummet var prytt av en landskapsmålning gjord av hans mormor, han har tydligen sin konstnärliga ådra i arv. Trappan upp till övervåningen var brant som en lejdare, Inge hävdade att detta skulle hålla dem friska och raska. Säkert så, på natten gick jag baklänges utför trappen, jag litade inte på mina sömniga ben.

Efter frukost nästa morgon tittade vi på vårtecknen i deras have. På danska heter snödroppar vintergäck och för den gula blomma vi kallar vintergäck använder danskarna det latinska namnet Eranthis. Fin sikt, bron över Stora Bält var magnifik, på den for vi tacksamma vidare söderut, mot Hamburg!

Lisa och jag var i skärgården förra veckan. Så här fiskar man torsk på vintern. Gärna kommentarer !

Vi träffas hos Lennart i Hamn vid Möja Västerfjärd. Hans brorson Uffe hade bjudit oss att vara med på isfiske. Lennart berättar att byn har besök av tio-tolv rådjur som de utfodrar nu under vintern, djuren fördelar sig mellan gårdarna och tre, fyra kommer upp hit och äter varje natt. De får två kg viltfoder per natt som läggs ut på en barskrapad platta nere i snön.

– De äter upp fodret och lämnar i gengäld gödsel, skrattar Lennart och pekar på en hög svarta pärlor.

– Småfåglarna äter nästan lika mycket om man lägger ut det på fågelbordet, han nickar mot ett litet rött hus som dinglar under en björkgren.– Men de verkar inte gilla talgbollarna. Undrar om det är något fel på årets bollar, säger han lite frågande

– Trastarna på vår balkong gillar dom inte heller, säger Lisa. – Och mamma har sagt att även hennes småfåglar nere i Torekov undviker talgbollarna.

Uffe och hans far Gösta kör upp på varsin snöskoter, Åsa kommer med fyrhjulingen. Uffes och Åsas alla tre barn är med liksom Janina och hennes äldsta. Alla ungar har solglasögon och overall som för utflykt på fjället. Solen lyser stark på Västerfjärden men det är minusgrader i skuggan. Vi flyttar om till slädarna bakom skotrarna, Lisa och jag åker bakom Lennart, avgaserna berättar att det är en tvåtaktare. Uffe har röd flytoverall med Sjöräddningens emblem, Lennart har röda hängselbyxor och Gösta gula av Grundéns fabrikat. Gösta är äldst, 74 år, hans bror Lennart 71 och sonen Uffe är 38 år.

Vi stannar hundrafemtio meter väster om Svartbrant, där står en alklyka fastfrusen i snön med en blå lina uppskjuten över ena grenen, en alslana ligger över det fyrkantiga hålet med den blå linan fastfrusen, den håller nätet under isen. Lennart berättar att nätet är 110 meter långt och 6 meter djupt. Gösta och Uffe går ut till det yttre hålet mot väster. Lennart hackar med yxan upp isen försiktigt för att inte skada linan och tar bort isen med en skyffel. Han mäter isens tjocklek, den är dubbel och mäter totalt en sjuttio centimeter. Fjärden är 40 meter djup här närmast land och därute är det 105 meter till botten.

– Vi sätter nätet tidigt på vintern när isen är tunn, gärna kärnis så man kan se igenom den. Förr gjorde man det så fort den bar, nu var nog isen en tjugo centimeter säger Lennart.

– Vi borrar hål var tionde meter och för en lina under isen mellan hålen med hjälp av en slana, vår slana var nog en tretton meter lång, sen drar vi ner nätet under isen. Förr fiskade vi från isen även med strömmingskötar och sålde till stan, men numera fiskar vi mest för husbehov. Det är ju några till förutom vi gubbar som håller på, säger han och pekar på några figurer på isen söderut vid Möja ström.

Alla samlas vid det inre hålet och Lennart drar i överteln, Gösta i underteln och Uffe står emellan och tar loss fisken. De samarbetar med enkel självklarhet och Uffes son Simon trampar runt vid hålet och vill också vara med bland männen men förmanas ideligen av de äldre att akta sig och inte trilla i. Torskarna är gröngrå med en svartvit fin rand utmed sidan och Gösta tar emot dem och skär dem i gälarna för att blodet skall rinna ur så att köttet skall bli vitt och fint vid tillagningen. Blodet färgar snön röd och när Simon sedan räknar ligger det elva fiskar i högen.

Åsa och Janina passar de mindre barnen som klättrar upp och ner på skotrarna och tar på och av solglasögon, vantar och mössor. Två örnar svävar över Möjalandet, en ensam svan flyger med sjungande vingslag alldeles över oss med sikte på Strömmen. Uffe och Simon går ut till det yttre hålet och drar därifrån nätet åter ner under isen, Lennart manar ner överteln och Gösta ser till att underteln inte kinkar sig. Lennart lyfter ner sänket, en röd tegelsten, och lägger alslanan över hålet och samsar upp linan i klykan. Vi hoppar upp på slädarna och brummar upp mot Hamn.

Uppe vid husen fördelar fiskarna fångsten och vi lastar om till fyrhjulingen.

Åsa kör oss ned till båten, Lisa och jag skall in till stan. Alldeles innan vi går ombord på Waxholm 1:an kommer Uffe med skotern, han ger även oss åskådare en torsk till middagsmat, en generös kille!

Väl hemma vid Värtans strand kokar vi torsken och äter den med smält smör, mosat hårdkokt ägg och potatis. Nästa kväll lagar Lisa fisksufflé på resterna, återigen smält smör men denna kväll med pepparrot.

Vänliga vänner hyllade födelsen av boken Lycka är ett Sommarskepp på S:t Erik igår. Carina intervjuade, Gabriella höll tal, Alandia bjöd på strömming, Esbjörn och Åsa spelade nyckelharpa, Norstedts bjöd på böcker, frukt och godis, Magnus och SMM bjöd på S:t Erik. Anders var ordningsman. En härlig fest. Ett stort tack till alla!

Loggboken går ner på lägre varv, jag kommer att fortsätta skriva men med längre intervall. Nu skall jag skriva nästa bok, arbetsnamnet är Blå sommar och Röda segel…

Boken Lycka är ett Sommarskepp” berättar om hur vi kastades omkull av monstervågor utanför Thyborön och om samtal med delfiner en stormig natt på Nordsjön. Och om hur sälarna sjöng när Lisa och jag gifte oss på Fair Isle. Den berättar om våra sjöfärder till Orkney, Shetland, Färöarna, Irland, Hebriderna och besök på Norges och Jyllands kuster

Idag är det födelsefest och lansering på isbrytaren S:t Erik för våra vänner från när och fjärran. Jag började skriva för fem år sedan, det tar tid att skapa en bok. Lisa har fotograferat och jag är glad och stolt när jag nu har text och bilder i min hand. Gabriella och Sture på Norstedts har gjort ett snyggt jobb. Boken finns nu i bokhandeln och på nätet. Drömmar har dragkraft…

Statens maritima museer har ställt museifartyget S:t Erik till disposition för födelsefesten för boken ”Lycka är ett Sommarskepp”.

På tisdag 15 sept samlas de inbjudna till detta marinkulturella evenemang.

Alandia Båtförsäkring bjuder på strömmingsmackor, Esbjörn Hogmark spelar nyckelharpa, Norstedts bjuder på frukt, godis och böcker. Carin Lernhagen Matz intervjuar Lisa och mig, Anders F Håkansson är ceremonimästare.

Vilket härligt stöd, författaren är tacksam…

Writing is something that you can never do as well as it can be done. It is a perpetual challenge and it is more difficult than anything that I have ever done – so I do it. And it makes me happy when I do it well. Hemingway On Writing; Letter to Ivan Kashkin 1935

Min bok Lycka är ett Sommarskepp kommer ut i bokhandeln 26 augusti. Jag fick de första exemplaren med kurirpost till Haugesund. Jag kan texterna nästan utantill, jag kan just nu inte skriva bättre och är nöjd och stolt. Lisas fotografier kommer väl till sin rätt i boken och stödjer texterna utmärkt. Jag tycker det är en fin bok och tror du kommer att gilla den!

Du kan köpa den på nätet t ex på Bokus, i Norge på Tanum. Fair Winds!

Denna lite längre text tillägnas Helge och Ann på Snorre IV.

-Tordenskiold var norrman, han var inte dansk, sa Helge, skepparen på Snorre IV, han var skämtsamt upprörd.

– I din bok står det att han var dansk, han var norrman! Tordenskiold var tronder, från Trondheim, icke dansk. Han var viceamiral i danska flottan. Norge och Danmark hängde ihop på 1700-talet och han ledde flottstyrkan som förintade den svenska flottan i Dynekilen. Vi hade inte många som kunde slå svenskarna på den tiden, vi får hylla Tordenskiold.

Helge är en äkta norrman och kan sin historia, själv kände jag inte till slaget vid Dynekilen förrän vi för något år sedan hälsade på Erik Berg som har sommarviste vid denna gränsfjord.   Jag hade i alla fall sett Tordenskiold på danska tändsticksaskar, de vill också hylla honom. Men norrmännen kan sina hjältar. Och de håller sin historia levande.

Hjältarna

Högst på den norska parnassen står giganten Nansen, han var professor, upptäcktsresande, diplomat, mottagare av Nobels fredspris. Han korsade Grönland på skidor, han försökte nå nordpolen med skutan Fram och övervintrade på Frans Josefs land i en liten koja. Han publicerade sig vetenskapligt och litterärt och gjorde stora insatser för flyktingarna efter Första Världskriget.

Därnäst kommer Amundsen, han utbildade sig till upptäcktsresande och blev sjökapten. Han var först till Sydpolen, han nådde den magnetiska nordpolen, han var först genom Nordostpassagen. Han störtade i havet vid Björnöya när han med flyg sökte den försvunne italienske polarfararen Nobile. Amundsens personlighet är mera omstridd men hans bedrifter är beundrade och hjälteglorian skiner.

Thor Heyerdahl förde traditionen med äventyr och vetenskap vidare genom färderna på Kon-Tiki och papyrusbåten Ra. Han skrev flera böcker som inspirerade oss pojkar på femtiotalet.

Norge har tre nobelpristagare i litteratur, Björnstjerne Björnsen, Knut Hamsun och Sigrid Undset. Grieg är världsberömd kompositör. Författaren Ibsen liksom filosofen och klättraren Arne Naess tillhör väl också hjältarna.

Kompani Linge

Filmen om Max Manus, motståndsmannen och krigshjälten har setts av en miljon norrmän i nutid.  Dessa hjältar lever fortfarande i minnet. De utbildades i England, fördes över Nordsjön av the Shetland Bus och sattes i land utmed den norska kusten, just de farvatten vi nu seglar igenom. Max Manus tillhörde kompani Linge.

Kapten Martin Linge var den förste kompanichefen för det fria norska kompaniet i England och gav det dess inofficiella namn. Han var en centralfigur bland norrmännen i London och var med och upprättade och utbildade de första norska commandostyrkorna. Han ledde dessa först i Lofotenraiden mot Henningsvaer och Svolvaer och senare i Målsöyraiden där han stupade på trappan till hotell Ulvesund julen 1941.

Jan Baalsrud

Jan Baalsrud tillhörde kompani Linge och sändes i mars 1941 på kuttern Brattfjord till Toftefjord i närheten av Tromsö. Han skulle med tre andra commandosoldater dels utbilda befolkningen i sabotage dels senare förstöra Bardufoss flygplats. Operationen förråddes av en illojal norrman och en tysk patrullbåt överraskade dem. Tre commandosoldater dödades, besättningen på båten tillfångatogs, torterades och sköts senare. Baalsrud klarade sig, skadad i ena foten.

Han simmade i issörjan över sunden mot fastlandet och fick sedan hjälp till gränsen av lojala, gode norrmän. Hans träning, erfarenhet och livsvilja tillsammans med många människors osjälviska hjälpsamhet klarade honom genom osannolika strapatser. Han låg i en snögrotta uppe på fjället, han fick kallbrand i tårna och han amputerade dessa med sin kniv. Först i juni kom han till Sverige och återfick hälsan. Han återvände till England och gick i tjänst. Till minnet av Jan Baalsrud och hans hjälpare genomförs varje år en minnesmarsch utmed flyktvägen. År 2009 äger den rum 24 juli till 1 augusti. Mottot för vandringen är Mange våget livet och hjalp ham til frihet.

Shetland Bus

Kuttern Brattholm tillhörde den säregna flottstyrkan The Shetland Bus. Fartygen var fiskebåtar som använts vid flykten från Norge till Shetland. Besättningarna var norska fiskare, varje besättning valde sin skeppare. Den stod under brittiskt befäl tillsammans med norska marinofficerare. Den hade sin bas i Scalloway på Shetland där fortfarande Crownprince Olav’s slipway ligger. Vi låg där med Ketch Siri för några år sedan och såg minnesmonumentet som Drottning Sonja invigt. Det är en silverskulptur av en fiskekutter i upprört hav på en bas av stenar från Norge och Shetland.

The Shetland bus genomförde 198 turer till norska kusten, transporterade över 192 agenter, 383 ton vapen och ammunition. Den räddade 93 agenter och 373 flyktingar undan Gestapo. De första åren hade de vanliga fiskekuttrar, 1943 fick de av USA tre ubåtsjaktsfartyg.

Shetland Larsen

Den mest namnkunnige skepparen var Shetland-Larsen, han genomförde 52 uppdrag och blev en av de mest dekorerade marinofficerarna under Andra Världskriget. Nu i juli 2009, när vi ligger i Svolvaer, berättar båtgrannen Terje att norska televisionen sände i repris en film om Leif Larsen. Norges hjältar lever i minnet. Larsen föddes 1906 och dog 1990.

Larsen blev inte antagen till sjöbefälsutbildningen eftersom han var färgblind och gick till sjöss som sjöman. Han anmälde sig till de Finlandsfrivilliga under kriget och fortsatte i försvaret av Norge. Han flydde över Nordsjön och sökte sig till The Shetland Bus. Han tog sig med en fiskebåt med bemannade torpeder in till Trondheimsfjorden där slagskeppet Tirpitz låg. Torpederna hade lossnat  på vägen och när de kom fram sänkte de sin egen båt och flydde över fjällen till Sverige och tog sig tillbaka till Scalloway.  Under ett annat uppdrag sköts båten sönder och de fick ro iland under stora strapatser. Han återkom till Shetland och förde jagaren Vigra framgångsrikt under de sista krigsåren. Han står staty i sin födelsestad, Bergen.

Dagens hjältar är idrottsmän och kvinnor. När de norska handbolltjejerna vunnit VM? förra sommaren var Risör helt rödvittblått och alla jublade.

En svensk hjälte.

När Sveriges mest dekorerade officer, Allan Mann, dog deltog Norges ambassadör och militärattachéerna från Finland och Frankrike i begravningen. Han var min lärare i närstrid på Karlberg och under demonstrationerna brukade han fråga: ”Får jag låna dig en stund!” När han lämnade tillbaka lånet var man rätt mörbultad. Men om honom har inga svenska filmer gjorts.

Vi beundrade Snorre IV redan i Nusfjord, här i Henningsvaer förtöjde de utanpå oss och vi fick höra historien. Skeppare Helge Klüver har själv tecknat och byggt henne, ett konstverk.

Båten är byggd i mahogny och epoxi, den är 44 fot lång, 3, 92 bred, 2,5 m djup. Mastens höjd 19,5 meter, storsegel 45 kvm, genua 70 kvm. Motor 40 hk Yanmar.

Helge själv är av bästa årgång, född 1941, spänstig, gråhårig, brunbränd och fårad. Ljusa byxor, sandaler, grön jacka och grön sportmössa, inget snobberi, bara funktion. Fast handslag, en fingertopp är borta.

Helge seglade Drake och OK-jolle på elitnivå, VM och EM 68-78 när han bestämde sig att bygga drömbåten. Han ritade båten påverkade av både Fastnet-katastrofen och sin jollebakgrund, liten nedgång till kajutan och bred häck. Han byggde båten 83 – 88 hjälpt av sitt kunnande i såväl aero som hydrodynamik, en kompetent ingenjör.

Han seglade först i hemmavatten och korsade  Atlanten ensam 1994 till Karibien, hem med besättning. 2005  gjorde han om seglatsen, denna gång med sambon Ann

” Vad är din drömseglats?”

” Givet god hälsa tror jag att vi kommer att segla tio år till. Jag vill utforska Norges alla fjordar, kanske hinner vi med en tredjedel?”

Deras hemmahamn är i Yttre Oslofjorden, Ketch Siri börjar segla hemåt i augusti, Snorre IV kommer nog segla om oss, 8-9 knop i ytterfil!