Jaque och jag gick på jakt på Sillö. Jag jagade kantareller och Jaque sökte skogens villebråd. Men jag fann andra spår, spår efter odlarmöda. Det var på öarna här som de berömda Möjagubbarna odlades. Och odlingarna finns kvar som gräsbevuxna öppningar i dalgångarna mellan bergskammarna. Uppe på bergen ligger rösen av sten som odlaren plockat bort. Det var Robert som grävde dikenjust här och rensade upp så att jordgubbarna kunde trivas. En bit in i urskogen ligger en stenmur, åtta- tio meter lång och en halvmeter hög. Varför? Vilket slit våra förfäder hade!

Det är en urskog där fallna träd blockerade vårt sökande. Jaque stötte med ivriga skall men älgen sökte sig bort från mig, bara spillning visade att han hade sin ståndplats i det lilla kärret. Doften av pors hängde i luften och jag krossade några blad och njöt av aromen.  Det första stället med kantareller var i en förväntad biotop, gräs och mossa med björk och enbuskar. Vid nästa ställe hade de klättrat upp i en rotvälta, inte högt men sporer och mycel hade funnit fäste några decimeter upp i den kvarvarande jorden. Mycelet fanns naturligtvis där redan när tallen ramlade kull.

Vi plockade hallon senare på eftermiddagen. Det skänkte frid, den smög sig in när jag lyfte på grenarna och jag lurade mig själv genom att smygäta medan jag plockade. När jag strövar studsar Jaque runt mig och när jag stannar lägger han sig, helst på kantarellerna, och pustar ut med hängande tunga. I hallonsnåret borrade han in sig och sökte sork. Han låg vid min sida när jag rensade svampen nere vid bryggan. Fint sällskap…