Vi gick till havs fastän det var fredag och fastän det var den trettonde. För fyra år sedan seglade vi över Nordsjön till Fair Isle och gifte oss just den 13 juli. Sälarna sjöng i North Haven vilket skall bringa lycka och vi är lyckliga. Nu gick vi ut från Arkösund mot Landsort.

Jag hade inte kollat kortet utan girade norrut direkt utanför marinan. Lisa, navigatören, fick mig på bättre tankar.” Vi skall inte till Norrköping, gira söderut ”! Vi rundade några öar och kom ut i öppen sjö. Inga vita segelbåtar, bara havet och gråröda skär. Siri satte sig fint i vågorna som stod efter den sydliga vinden som blåst i flera dagar nu. En skön känsla!

Marinan i Arkösund drivs av den kontroversiella Promarina. Ja, den var dyr men när vi kom i åskväder och störtregn stod två gubbar vid bryggan och hjälpte oss lägga till. Allt var rent och snyggt, mycket personal som gav service. Klart det kostar, de har åtta anställda!

Lisa stod nu vid AIS:n och informerade att lotsen på tankern Teresa gick från bord, nästa fartyg låg åtta NM bort, det kändes tryggt att ha läget under kontroll. Lisa hade köpt kippers och vi firade vår bröllopsdag med knäckemackor med rökt fisk, leverpastej och ost. Solen sken hos oss till havs, inne över land drog åska och regn, stora svarta molngubbar med blixt och dunder.

Vi angjorde Landsort mellan Geten och Bonden och seglade förbi Mälsten in på Mysingen. Gotlandsfärjan anlöpte genom Danziger Gatt. Taubes ”Vals på Mysingen”sjöng i mina öron: ”Seglen stod spända som sköldar”

Jag kände igen skäret Skomakaren från barndomen och vi gick genom Stora Skramsösund förbi de tidigare så hemliga tunnlarna. Här hade vi sommarställe på 50-talet, nu är allt förändrat. Vi nådde därefter vår hemmavik vid Katrinelund på Yxlö och ankrade för natten. Vid kvällskaffet enades Lisa och jag om att vi har ett livslångt ömsesidigt åtagande och vi seglar vidare med samma rollfördelning som tidigare; Lisa är redare och jag är kapten…