Regnet slutade vräka ner 0400 och 0430 satte jag på kaffet.  Det var dimma men vi såg tvärsöver sydhamnen på Cristiansö. Fiskaren Henrik hade flyttat öns officiella arbetsfartyg Elephanten och använde den som plattform när han tvättade sin fiskekutter Ramona. Torsksäsongen är slut och det är förbud för yrkesmässigt fiske. Vi gick från kaj 0600.

Vi rundade Österskär, Danmarks östligaste punkt. När jag förr följde med på fiske med bröderna Marker smög de utmed ön men jag känner inte leden och vill inte smälla på någon grynna. Från skäret såg vi Christiansö knappt skymta, då visste jag att sikten är tre-fyra hundra meter. En tordmule svirrade förbi med en skarpsill på tvärs i näbben, vi skrämde upp några sillgrisslor och de studsade mot vågkammarna när de tog luft, nästan för tunga i gumpen. En säl betraktade oss nyfiket.

Väl norr om ön satte vi kurs mot Utklippan och gick på autopilot. Radar och AIS hjälpte oss att hålla koll på andra fartyg. En tysk ketch som legat i nordhamnen gick parallellt med oss, vi såg den som en blip på radarn men genom AIS visste vi att den var 1,83 NM från oss, ingen fara. Lisa satt vid navigationsbordet, hon hade örnkoll på läget. När vi kom fram till trafiksepareringszonerna såg vi lastfartyget Virginiadiet med blotta ögat, hon var 1,2 NM från oss. Vi hade på radarn lastfartygen Knyasv 2, 18 NM norrut och Eyra 3,07 NM söderut. Lisa hade dessutom 14 olika fartyg markerade på skärmen. Solen brände bort dimman och vi kunde släcka radarn. Vi har alltid AIS på och väjde bara en gång på hela överfarten En haiku:

Dimma till sjöss,

radarn är skeppets öga.

Solen vidgar världen

 

På väg ut ur zonerna tog Lisa över som rorsman och jag somnade till på sjökojen. Vi passerade Utklippan efter sju timmar och hade angjort svenska kusten utan svårigheter. Vi är vidskepliga och andas inte ut innan vi ligger vid kaj, vi hade ytterligare fyra timmar till Kristianopel. Dotter Anna och Anders och Maria på Fifty hade alla rekommenderat denna rosornas hamn. Det var smockfullt vid bryggorna men på en liten pir norrut fanns en plats reserverad för större båtar. Jag tyckte vi tillhörde den kategorin och smög in runt nocken. Hjälpsamma händer från en Grand Banks hjälpte oss att förtöja. Nu kunde vi pusta ut, inga missöden. På kvällen satt maskulinerna från de svenska båtarna som hungriga kråkor i rad på piren och grillade, alla utstyrda med tjocka handskar, gaffel och ölburk…