Vi är alla besvikna över att vi inte kunnat segla men vi har alla varit till sjöss tillräckligt länge för att veta att vädret bestämmer. Min morfars farfar var skeppare på Brig Siri af Stockholm på 1800-talet och breven hem till familjen avslutades alltid med ”God Willing and Weather Permitting. Och denna gång tillät vädret oss inte att segla. Kanske skulle vi gett oss ut om vi varit yngre och mindre erfarna men Walther och jag har seglat i snart 60 år, Walther alla dessa år som yrkesman, jag bara som amatör och kulingkung. Vi går inte ut i dåligt väder om vi inte är tvungna. Vi behöver inte bevisa något.

Lisa och jag körde våra danska vänner till Helsingborg, Dicks dotter skulle hämta dem i Köpenhamn, jag fick senare besked att de kommit hem till Korsör. Lisa och jag återvände till Siri och åt lunch. Vi plockade samman instrumenten och färskmaten. Vi kände oss lite ledsna, det var en kul och galen idé som vi inte kunde genomföra. Det var jag som kom på tanken om vikingatåg på våren, skepparn är alltid ansvarig, det var jag som föreslog att vi skulle avbryta och skeppsrådet fastställde mitt beslut. Vi låg vid kaj, skepparn på Siri är bara enväldig till sjöss.

Jag pratade med grabbarna på varvet, de skall laga den läckande vattentanken före sommarens seglingar. Jag åkte ner till SIRI på kvällen, vi hade ju ingen vakt ombord längre. Walther hade lagt ut ett extra spring förra natten och jag tightade till det med den nyreparerade skotkvarnen. Det blåste 18 m/s från nordväst, springet drog ut SIRI från kajen. Nu skavde hon inte så hårt mot fendrarna. Visst kändes det bittert att inte komma ut. Nu på lördag morgon blåser det fortfarande för hårt, beslutet var rätt. Men längtan till sjöss ligger kvar…