Ännu ett kapitel till Blå sommar och Röda segel.

När vi låg förtöjda vid torrfiskemuséet i Å såg vi rätt ut på Vesterfjorden, den låg stilla i morgon ljuset när vi vaknade. Muséet var tidigare fiskemottak, här landades förr en stor del av den skrei, den torsk, som är basnäringen för hela Lofoten. Traditionsenligt är fjorden fylld av fiskebåtar från hela Nordnorge mellan januari och april. Den 4 mars 1941 stävade en engelsk flotta helt överraskande in i Vesterfjorden, fem jagare och två trupptransportfartyg kom i tjugo knops fart genom fiskebåtarna och ett av dem, HMS Queen Emma, stannade till och en man lutade sig över relingen och frågade:

”Får dokker noe fisk”

Då förstod fiskarna att det fanns norrmän med ombord och såg att fartygen var engelska. Inom minuter visste hela fiskeflottan besked att de var vänner inte tyskar och snart hade alla båtar plockat fram sina undanstoppade, förbjudna norska flaggor. Operation Claymore hade börjat, den var definierad som en commandoraid som skulle förstöra industrin som gav tyskarna fiskolja och glycerin och dessutom visa att Festung Europa inte var oövervinnerlig. Man skulle undvika strid, ta fångar och quislingar och dessutom rekrytera ”goda norrmän” till de fria styrkorna. Det var en brittisk operation men femtio norrmän deltog som sambandsmän och tolkar. Kapten Linge förde befälet över dessa och han skapade senare Norwegian Independent Company 1 baserat bland annat på denna raid. Man landsteg i fyra hamnar, Brettesnäs, Henningsvaer, Stamsund och Svolvaer.

Major Dunford-Slater var först iland i Stamsund och beskriver att när han tagit sig upp på bryggan så snubblade han och föll raklång över en hög frusna torskhuvuden men att de inte mötte annat motstånd, det fanns inga tyska trupper i byn. Den tyske civile ”Vischeinkaufer” togs tillfånga men quislingarna hann rymma till fjälls. Engelsmännen öppnade förrådsbyggnaderna och befolkningen fick plocka för sig innan hela anläggningen sattes i brand. I buss for man sedan till Kabelvåg där man först tog den tyska garnisonen till fånga och sedan förstörde flera fartyg, bland annat frysfartyget Hamburg. Ögonvittnen berättar att de såg hur den ifångatagna besättningen kom marscherande med kapten Linge efter sig i en bil, han hängde ut genom bilfönstret med en pistol i handen. En av tyskarna hade en väska med skeppspappren och när de gick över en bro kastade han väskan ner i vattnet. Linge tvingade mannen att hoppa i vattnet och hämta upp väskan. Det visade sig sedan att väskan innehöll delar till den superhemliga tyska chiffreringsmaskinen Enigma vilket lär ha snabbat upp engelsmännens forcering av koden.

Man delade ut stencilerade flygblad till befolkningen med följande lydelse: ” Till alle norske kvinner och menn! Kampen for Norges frigjöring fra Nazi-Tysklands voldsherradömme gaar videre. For hver dag og time kommer friheten naermare. Med beundring ser hele den siviliserte verden paa den viljestyrke og fasthet som det norske folket viser mot sine fremmede undertrykkere. Mot denne steile og ubrytelige front vil Hitler og hans horder knuse pannen. Striden er hard og den kan trekkes ut. Men dens resultat er gitt. Det skall bli slutt med terroren, utplyndringen., voldtekten og slaveriet i Norge och andre nazi-okkuperte land. Forraederne vil få sin lönn og höysinnede bli belönnet. Norge skal reises fritt og sjölstendig på ny, med  arbeide og meningsfrihet for alle nordmenn. Vi vil mötes på ny om ikke lenge. Leve det frie Norge! Leve Kong Haakon!”

Martin Linges barnbarn berättar om en värmande episod från commandoraiden. En norsk officer gick in i bokhandeln och köpte några poesiböcker och frågade om bokhandlare Rödsand hade några kontakter söderut. Jo, fru Rödsand brukade hälsa på sin familj i Drammen vart år. Kunde hon ta med sig ett paket? Jo, det gick nog bra. Den våren fick Martin Linges barn, Jan och Kari, ett brev med femtusen kronor med en hälsning från ”Eldare Jensen”. Martin Linges mellannamn var Jensen.

Facit från Lofotenraiden rent siffermässigt var att 18 industrianläggningar förstördes. 19000 ton i skeppstonnage sänktes, de viktigaste skeppen var den armerade trålaren Krebs och frysfartyget Hamburg. Av misstag sänktes även Hurtigrutens Mira. Man tog 225 krigsfångar och 314 norrmän följde med skeppen till England. Fartygen lämnade Lofoten efter blixtraiden utan egna förluster.

Många sa efteråt att kriget kom till Lofoten den 4 mars 1941, nazisterna brände ner hus som tillhörde dem som följt med till England och förtrycket blev värre. Rikskommissarie Terboven kom personligen till Lofoten för att leda terrorn och sköt för egen hand ihjäl en ung fiskare som skrattade åt honom. Svolvaer befästes och var vid krigets slut den kraftigast försvarade staden i Norge. Under våren växte den tyska truppstyrkan i Lofoten till 50 000 man. Hitler betraktade Norwegen som ett Schiksalsgebiet –ett ödesområde.

Repressalierna ledde fram till en dikt som under våren 1941 spreds i motståndsrörelsen, många lärde sig den utantill.

De brente våra gårdar.

De drepte våre menn.

La våre hjerter hamre

det om og om igen.

La våre hjerta hugge

med hårde, vonde slag.

De brente våre gårder.

De gjorde det idag

De brennte våre gårder

De drepte våre men.

Bak hver som gikk i döden

Står tusener igen.

Står tusen andre samlet

i steil og naken tross.

Å, döde kamerater

de kuer aldri oss.