Ännu ett kapitel till Blå sommar och Röda segel.

Ketch Siri ligger över vid inloppet till Trondheimsfjorden, nu är det ljus sommarnatt,  i slutet av oktober 1942  gjorde Shetlandgjenget här ännu en fantastisk operation.

Vid Agdenes fästning utanför Trondheimsfjorden girade fiskeskutan Arthur undan för de tyska minfälten och  Shetland-Larsen styrde rätt mot kontrollfartyget för att visa upp pass, besättningslista och övriga tillstånd som krävdes för att komma in i den förbjudna zonen. Torpederna som var avsedda för att sänka slagskeppet Tirpitz hängde under båten. Larsen undrade om tyskarna skulle kunna se dem. En ung besättningsman tycktes upptäcka något men Kalve kastade en tross som lade sig runt pojkens hals så att de andra tyskarna skrattade ut pojken. Han smet undan och kontrollofficeren klev ombord och gick ner i den aktre kajutan.

”Ihre Papier bitte!”

”Varsågod.” Larsen lämnade över de väl tummade dokumenten.

”Ah, dere har varit i Kristiansund sehe ich. Känner dere hamnkaptenen Ormann? Han är en god vän till mig, vi är båda från Hamburg.” Den lille knubbige tysken blev mer mänsklig och tittade upp mot Larsen.

”Visst, det är en trevlig karl”, svarade Larsen.

”Ja, vad har ni för last?” frågade tysken

”Torv till försäljning i Trondheim”, svarade Larsen.

”Torv, was ist das?”

”Man gräver upp det ur en mosse och eldar med det, ”Larsen var på vippen att svara peat, det engelska ordet men avstod.

”Ach so,wir nennen das Torf eller Plage hemma i Tyskland.”

Samtalet fortsatte i vänlig ton och efter ett långt samtal önskade den tyske officeren Larsen lycklig resa. Väl på däck igen återtog han sin viktiga min och kontrollerade för forms skull en torvsäck innan han återvände till kontrollfartyget. Så snart tysken lämnat fartyget satte maskinchefen Björnöy full fart och Larsen andades ut.

När de kom ut på fjorden släppte de ut de engelska soldaterna som de gömt bakom det hemliga skottet i lastrummet. Nu var vägen öppen in mot slagskeppet Tirpitz. Där skulle engelsmännen i skydd av mörkret styra torpederna genom ubåtsnätet och spränga Tirpitz.

Hela expeditionen hade börjat månader tidigare. Engelsmännen visste att slagskeppet Tirpitz låg gömd i Trondheimsfjorden, skyddad av befästningar och oåtkomlig för flyganfall.  När hennes systerfartyg slagskeppet Bismarck var sänkt var hon det största enskilda hotet mot den engelska flottan. Fartyget band därmed upp de allierades flottstyrkor för hon kunde närsomhelst dyka upp i Nordatlanten och anfalla konvojer och örlogsmanövrer. Engelska flottan hade konstruerat en sorts bemannade torpeder som med två ryttare kunde manövreras och styras in mot ett önskat mål. Dessa skulle nu användas mot Tirpitz.

Löjtnant Howarth och Leif Larsen invigdes i de topphemliga planerna och de valde ut fiskebåten Arthur som det mest lämpliga fartyget för operationen, den var dels av en typ vanlig i Tröndelag, dels tillräckligt stor för att transportera torpeder och deras besättning. Larsen valde ut sin besättning, Björnöy blev maskinchef och Kalve och Strand var med som sjömän. Sex engelsmän skulle med, två man till varje torped och två tekniker för de sista förberedelserna vid iordningställandet av minifarkosterna. Ett extra skott, en vägg, byggdes till i lastrummet bakom vilken engelsmännen kunde uppehålla sig vid tyska kontroller. De utrustade fartyget för sin nya uppgift med stora bultar i kölen så att de skulle kunna släpa torpederna under vattnet när de väl kommit över Nordsjön och byggde vaggor på däck för havsöverfarten.

Tillsammans med den brittiska flottan övade de i veckor för sin stora uppgift i Hebriderna. Engelsmännen ställde sitt slagskepp Nelson till förfogande som övningsmål och skyddade det med ubåtsnät och vakter för att göra förberedelserna så realistiska som möjligt. Övningarna besöktes av höga officerare och den högste chefen för ubåtsvapnet, amiral Horton inspekterade Arthur och underströk viktigheten av operationen.

Överfärden var blåsig och besvärlig och engelsmännen blev sjösjuka men Arthur stördes inte av tyskarna och de kunde angöra norska kusten söder om Smöla. De fick problem med maskin och maskinchefen Björnöy var tvungen att ha större verktyg för att reparera kolven som spruckit. Larsen rodde iland och sökte upp handlaren Ström som de visste var en ”god norrman”.

”Vill du ha torv?” frågade Larsen, det var det uppgjorda lösenordet.

”Visst behöver jag torv.” svarade Ström, men det var inte det svar som var bestämt att Larsen skulle få.

”Det är egentligen Sörli som skall ha torven så du kan bara få lite av lasten.” sa Larsen för att ge Ström en ledtråd.

”Menar du Andreas Sörli på Orkanger?” Ström tittar forskande på Larsen, han var tydligen på sin vakt.

”Nej, jag menar Odd Sörli i Trondheim”, Larsen gav namnet på deras gemensamma kontaktman.

”Så dum jag är, du är den man som Sörli sa skulle komma västerifrån. Behöver du hjälp?”

Larsen förklarade vad han behövde och de gick tillsammans till smeden som lånade Björnöy de verktyg som krävdes. På natten reparerade de maskinen och när de dagades styrde de ut på Trondheimsleden, nu med torpederna på släp.

När de efter kontrollen kom in på Trondheimsfjorden hade Shetlandsgjenget nu fritt farvatten ända fram till slagskeppet Tirpitz och engelsmännen kom upp på däck och stämningen var hög ombord. Men de mötte sämre väder och Larsen var tvungen att dra ner på farten i den krabba sjön. Arthur stampade tungt i de mötande vågorna och plötsligt ryckte fartyget till och något slog till roder och propeller. Bägge torpederna hade lossnat från vajrarna och var spårlöst försvunna ner i fjorden.

Larsen beslutade sänka fartyget, men innan dess undersökte en av dykarna vad som hänt. Konerna på torpederna hade brutits av, vajrarna och bitar av konerna satt kvar i Arthurs köl. De var nu långt från de tidigare planerade platserna för flykt men gränsen till Sverige var några dagsmarscher bort och de hade mat, kartor, vapen och ryggsäckar. I skydd av mörkret lossade de sin torvlast så att fartyget skulle sjunka snabbt. De var nu tio man som skulle iland och sex rymdes i livbåten. Dessa rodde iland medan de kvarvarande borrade hål ovanför vattenlinjen. När livbåten kom tillbaka öppnade Björnöy bottenventilerna och de återstående männen övergav det sjunkande fartyget. Arthur drev in på grundare vatten och masttopparna stack upp så tyskarna skulle få syn på vraket  när det ljusnade och kunna dra sina slutsatser. De gav sig därför snabbt iväg in mot land för att inte förknippas med det sänkta fartyget. Det första dygnet höll de sig undan i skogsmarkerna. Engelsmännen hade uniform och skulle därmed behandlas som krigsfångar medan norrmännen med all säkerhet skulle skjutas direkt som förrädare om de togs till fånga.

Efter något dygn delade de sig i två grupper, tio personer var en för stor grupp, Larsen och Kalve ledde den ena gruppen medan Strand och Björnöy gick med den andra gruppen så att de skulle ha norrmän i bägge grupperna. Larsens grupp kom den 1 november fram till en enslig gård och männen smög in mot logen för att övernatta. Bonden hörde dem och bjöd in dem till stugan för att få lite mat och värme. De kom in i köket, fint sandskurat golv och varmt och ljust. Gammelfar stoppade sin pipa med några gröna löv. Billy, en av engelsmännen, hämtade ett paket Navy Cut från sin ryggsäck och gav till den gamle som tacksamt tog mot tobaken.  Larsen berättade en uppdiktad historia och Billy illustrerade flyghaveriet med armar och händer och allt väckte stor munterhet.

De kommande dagarna smög de nattetid i skogarna fram mot gränsen, på dagarna låg de stilla för att inte bli upptäckta. Den 4 november bröt de sig in i en säterhytte men de städade ordentligt efter sig. De sökte sig upp mot fjället där de mötte snö och där var de tvungna att byta anförare för kolonnen i korta intervall eftersom snödjupet tröttade ut dem. Bara Larsen hade erfarenhet från fjäll och skog, sjömännen led av skavsår och alla var uttröttade. När även Larsen kände att alla krafter tröt sökte de sig ner mot bebyggelsen. De blev förvägrade att ligga på logen både av en ilsken gubbe och några timmar senare av en ännu argare gumma. De hittade några käppar i skogen som de kunde stödja sig på och stapplade fram längs vägen. Det var fortfarande flera kilometer kvar till gränsen.

”Halt, wer da?” hördes från två män i uniform som klev upp på vägen. Den ene hade gevär, den andre höll en pistol i handen.

”Vem frågar?” svarade Larsen.

”Vi frågar, ni svarar. Släng käpparna.” sa tysken och osäkrade geväret, Larsen kunde se hans uniform och hörde hans nervositet och han kastade sig fram mot mannen, samtidigt sköt Billy ned mannen med pistolen.  Bob Evans blev skadad av ett gevärsskott i benet under den följande skottlossningen. Den ene tysken lyckades fly men Evans var så svårt skadad att fick de lov att lämna honom kvar på vägen tillsammans med den döde tysken.

På morgonen den 5 november gick de fyra över gränsen in till Sverige vid Skalstugan. De förhördes av de svenska soldaterna och fördes senare ner med tåg till det uppsamlingslägret på Kjesäter i Sörmland som var uppsamlingsplats för alla norska krigsflyktingar. Där mötte de även Strand från den andra gruppen och fick veta att även de klarat flykten. Björnöy hade förfrusit sina fötter på fjället och de dröjde tio månader innan han kunde återvända. Den 16 november var Larsen tillbaka på Shetland.

(Efter kriget fick man veta att tyskarna bärgat Arthur och räknat ut planerna. Bob Evans hade vårdats på sjukhus och sedan avrättats. Detta blev en av de allvarligaste anklagelsepunkterna vid krigsrättegångarna mot amiral Dönitz i Nuremberg. Tirpitz skadades 1943 av tre engelska miniubåtar som tagit sig fram till slagskeppet och sänktes slutligt av ett flyganfall vid Tromsö i november 1944.)