Lisa har lunginflammation och vi stannar i Täby och skjuter på båtjobb i Torekov tills hon är frisk. Vi har ju inte bråttom. Vi pratar nu om att segla till Jotunheimen och vandra några dagar.  Härligt att inte ha fasta planer! Texten kommer från manuskriptet till Blå sommar och Röda segel.

Vi korsade Hustadvika igår, det är 25 sjömil med dåligt rykte mellan Kristiansund och Ålesund. Pilotboken Norsk Los varnar för den: Hustadvika är ett av de mest farefulle og omtalte farvann langs norskekusten.

Vi hade lätt och växlande bris och ingen sjögång, Våra norska seglarvänner var respektfulla inför kuststräckan och jag var spänd och höll utkik åt alla håll. Kuststräckan är vild och vacker med stora, höga, gröna berg med hus och vikar längs stranden. Bergskedjorna bakom kustlinjen ligger skuggade som på en kinesisk tuschteckning, längst in såg vi fjällen ligga snöklädda i rosa kvällssol. Lisa räknade kobbar och sjömärken, farleden går mellan låga grå skär och är helt öppen i väster mot havet. Vi halkade över på en räkmacka, tacksamma.

Vi andades ut när vi hade Bud om babord, vi märkte värmen i skymningen och njöt av den begynnande höstens mörker. När vi passerade Ona fyr såg vi dess blixtar och fartygen hade lanternorna tända i skymningen. Vi har inte använt lanternor eller sett tända fyrar under vår tid i Nordland.

Seglande norrmän har krabbetinor med sig, fyrkantiga och hopfällbara, vid kvällningen sticker de ut i sina gummibåtar och sätter sina tinor och vittjar dem sedan på morgonen. Vi fick krabbor i Kristiansund av en båtgranne som fångat dem på fyrplatsen Ona. Vi har nu tagit hamn på Finnöya, granne med Ona och ätit upp krabborna, skalen vilar nu på havsbottnen nära stenarna där barn de lekt.

Vi pratade med vår båtgranne, Carmen, hon bar sitt namn med heder, en vacker kvinna med stort svart hår och blixtrande ögon, hon satt på en Huntley 36:a. Lisa stod vid mesanmasten och lyssnade då hon berättade om förra sommarens seglats över Hustadvika och då förstod vi än mer varför kuststräckan Hustadsvika är så fruktad

– Vi låg utanför Kristiansund och ville hem till Molde, jazzfestivalen skulle börja på kvällen. Väderutsikterna sa att vinden skulle öka från 4 m/s till 14m/s under de sista timmarna in till Bud men det skulle vi klara. Hustadvika var lika fantastsikt flott som vanligt, vi gick för motor, vi såg till och med lunnefågel. Det är trångt mellan skären, sjön bröt vit mot stenarna och vi hade ju bara en liten bit kvar till Bud. Då stillnade det, onormalt och skrämmande och då såg vi stormen, en vit skummande front som kastade sig över oss med ett tjut. Sjön reste sig och vågorna blev tre fyra meter höga, det enda sättet att möta dom var att ta dom förifrån. Förskeppet klättrade mot skyn och daskade ner i vågdalarna.

– Blev du inte rädd? frågade Lisa

– Rädd, jag var panikslagen men ville inte visa min man hur rädd jag var. Skummet skar i ansiktet och jag stod bara och höll i mig i sprayhooden. Jag hade överlevnadsdräkt men blev alldeles genomvåt, detta var allvar. Hade motorn stoppat hade vi gått under.

– Hur länge tog det innan ni nådde Bud?

– Två och en halv timme, vi gjorde bara någon knop när det var som värst.

– Såg ni några andra båtar?

– När vi kom till Bud träffade vi två familjer som gått med cabin-cruiser lite längre ut till havs, vågorna hade varit tio meter höga därute.

– Vet du hur mycket det blåste den dagen?

– På Björnsund fyr mätte de upp 32 m/s

– Men detta var förra sommaren, du seglar i alla fall i år igen?

– Vi har ett norskt uttryck ”seilsprengt kjerring”, det är en dame som inte längre vill segla med, dit har jag inte nått. Jag litar på min man och på vår båt.

Finnöy har en konstgjord, sprängd hamn som man kommer in igenom en smal kanal. Väl därinne är det modernt och välskött. Uppe på land ligger en utställning över Finnöymotorn och dess märkliga historia. Nils Nilsen Finnöy föddes 1865 på Sandöy och blev smedlärling, han skapade bland annat ett spel för att bärga fiskegarn som var så genialiskt att han fick visa upp det på världsutställningen i Paris 1900. Efter sekelskiftet kom de först danska motorerna  av märket Rap till Sunnmöre. Niels förbättrade denna motor och startade egen produktion på Finnöy år 1905. Den vanligaste motorn var en tvåtakt glödkulemotor, en semidiesel. Denna verkstad blev en plantskola för mekaniker som sedan startade egna tillverkningar på de kringliggande öarna. Nils dog 1939. Den sista motorn byggdes på Finnöy år 1975. Finnöy Gear and Propeller AS är den nutida efterföljaren i moderna lokaler. På ön finns också ett elegant konferenshotell. Sunnmöringar har ett rykte om att vara företagsamma och affärssinnade, det är en välmående bygd.

Vi tog en kort tur på ön, fullständigt fantastisk historia, en mekanik verkstad och ett lyxhotell mitt i havet. När jag nästa morgon backade ut från kajen stod ett gäng motorbåtsgubbar och undrade lite skämtsamt hur det skulle gå att manövrera Ketch Siri i den trånga hamnen. Jag förklarade att bogpropeller, gubbvisp, inte fanns på båtar av den här årsmodellen och styrde lite småstöddigt ut i kanalen. En av dem stod senare vid valfångarkanonen vid utloppet och siktade skämtsamt på oss. Det var trivsamt och koseligt på Finnöy.