Vi har varit nere i Torekov och tittat till Ketch Siri, allt väl ombord. Lisa börjar med snickerier i veckan, jag jobbar i Bergen. Här en text från manuskriptet till Blå sommar och Röda segel.

– Farvattnen vid Folla kan ha fruktlige bölger, när älven Namsen rinner ut med full kraft från öster och möter västlig sjö, gärna med flo, då blir det otäcka vågor, säger JanLeo och tillägger – Det skall vara rejäl vind, halv eller full storm. Blåser det bara styv eller lätt kuling så är det otrevligt men inte farligt.

JanLeo är trovärdig, han har varit skeppare på Hurtigruten i sju år, nu är han skeppare på färjan mellan Leka och fastlandet. Lite rödlätt ansikte, vältränad, vänlig, ett ödmjukt sätt och med semesterskäggstubb äter han middag ombord på Ketch Siri. Hans fru Kristin sitter på andra sidan bordet, hon är snygg, turkos urringad klänning och blå leggings.

De hade förning med sig; röd färskpotatis som stora rädisor eller små äpplen och solvarma jordgubbar. Vi är på Leka, det är första ön i Nordtröndelag när man kommer norrifrån. Och Tröndelag är världsberömd i hela Norge för sin frukt och grönsaker. Det kyliga klimatet och ljuset dygnet runt skall ge en särskild smak. Vi är bortskämda med Bjärepotatis men jag har aldrig ätit godare färskpotatis. Kristin instruerade – Lägg dem i tio minuter i kokande vatten, grovt salt och smör, det är tillsträkkeligt.

Vi möttes först när vi seglade norrut. JanLeo kom från färjan ner till Ketch Siri och hälsade oss välkomna till Leka och småpratade. Han och hustru Kristin tog sedan med oss på en biltur runt ön. Västsidan av ön är helt annorlunda, rena bergsöknen, gula klippor och ingen växtlighet. Den har unika bergarter från ett möte mellan kontinenterna i geologisk tidsålder. Det är ett stycke Amerika som blev kvar efter krocken, ön är ett paradis för geologer.

Vi stannade vid ett hus och Kristin berättade – Här togs en treårig flicka av en örn som flög med henne upp till en hylla på berget där borta. Min morfar var med i uppbådet, det var 5 juni 1932. Det hade varit barndop på ön och föräldrarna sov middag. När de kom ut på gårdsplanen var dottern Svanfrid borta. De hittade henne på en bergshylla där uppe. Ser du den vita fläcken? Där satt hon, hennes klänning och sjal bar spår av örnklor, hennes lackskor var rena och fina. Hon drömde sen om ”jättemåsen” i flera år. Ja, ornitologer har försökt hitta andra förklaringar men vi Lekavaeringar, vi vet ju att det inte finns någon annan förklaring.

Vi åkte förbi Solsemhula där människor bott från år 1800 till 200 före Kristus och lämnat grottmålningar efter sig. Grottmålningar finns ju annars runt Pyrenéerna, där är de dessutom tiotusen år äldre. Man tror att denna grotta dels varit boplats dels varit offerplats.

Nu satt vi åter ombord på Ketch Siri, vi berättade om våra funderingar att återkomma nästa sommar och då låta Siri övervintra i Bodö. JanLeo varnade för att Bodö är utsatt för hårt väder och föreslog att vi skulle lägga Siri vid boj i en skyddad fjord på Leka. Det tål att tänka på. JanLeo och Kristin bjöd oss att komma på middag hemma hos dem – Nu är de vår tur att bjuda, dokker får komma hjem til oss när dokker seglar förbi neste sommer.

Vi seglade iväg nästa morgon och lämnade Jättarnas Kungarike, vi seglade ur Nordland in i Tröndelag. Sagan om Hestemannen som försökte fånga den åtråvärda Lekamöya och som försökte döda henne med ett pilskott börjar i Lofoten och slutar här. Torghatten som genomborrades av pilen ligger synlig i norr. Hålet i berget är 160 meter långt, 35 meter högt och 12 meter brett.  ”En fullrigget Nordlandsjakt kan sejle igenom det”. Och Lekamöya står förstenad av solen på södra ön. JanLeo berättade att hennes ena bröst blivit skadat av frosten.

Jag har varit överväldigad av det gigantiska i Nordland, fjordarna är så stora, bergen så höga. Jag har hela tiden oroat mig för väder och vind, jag har velat ligga fast förtöjd i en brygga om natten. Vestfjorden som ligger mellan fastlandet och Lofoten betecknas som ett av världens farligaste vatten.  Hugo från Svolvaer, Lofoten berättade att ett besökande hangarfartyg fick halva besättningen utslagen av sjösjuka i en höststorm.

Nu i Tröndelag kände jag mig mera hemma, bergen var mera lagom. Det beryktade Folla gick vi över i stiltje, en äkta seglare skulle väl sakna vinden men jag tyckte det var helt OK. Dyningen var två, tre meter och det var otrevlig strömsjö, Lisa kände av sjön, själv sov jag lugnt min vanliga middagslur. JanLeo hade tipsat om Saetervika och när vi tagit oss till kaj innanför Buholmsråsa, gav Lisa mig sockerkaka med vispgrädde och hjortronsylt . Trevlig namnsdagspresent på Perdagen.