Lisa och jag var i skärgården förra veckan. Så här fiskar man torsk på vintern. Gärna kommentarer !

Vi träffas hos Lennart i Hamn vid Möja Västerfjärd. Hans brorson Uffe hade bjudit oss att vara med på isfiske. Lennart berättar att byn har besök av tio-tolv rådjur som de utfodrar nu under vintern, djuren fördelar sig mellan gårdarna och tre, fyra kommer upp hit och äter varje natt. De får två kg viltfoder per natt som läggs ut på en barskrapad platta nere i snön.

– De äter upp fodret och lämnar i gengäld gödsel, skrattar Lennart och pekar på en hög svarta pärlor.

– Småfåglarna äter nästan lika mycket om man lägger ut det på fågelbordet, han nickar mot ett litet rött hus som dinglar under en björkgren.– Men de verkar inte gilla talgbollarna. Undrar om det är något fel på årets bollar, säger han lite frågande

– Trastarna på vår balkong gillar dom inte heller, säger Lisa. – Och mamma har sagt att även hennes småfåglar nere i Torekov undviker talgbollarna.

Uffe och hans far Gösta kör upp på varsin snöskoter, Åsa kommer med fyrhjulingen. Uffes och Åsas alla tre barn är med liksom Janina och hennes äldsta. Alla ungar har solglasögon och overall som för utflykt på fjället. Solen lyser stark på Västerfjärden men det är minusgrader i skuggan. Vi flyttar om till slädarna bakom skotrarna, Lisa och jag åker bakom Lennart, avgaserna berättar att det är en tvåtaktare. Uffe har röd flytoverall med Sjöräddningens emblem, Lennart har röda hängselbyxor och Gösta gula av Grundéns fabrikat. Gösta är äldst, 74 år, hans bror Lennart 71 och sonen Uffe är 38 år.

Vi stannar hundrafemtio meter väster om Svartbrant, där står en alklyka fastfrusen i snön med en blå lina uppskjuten över ena grenen, en alslana ligger över det fyrkantiga hålet med den blå linan fastfrusen, den håller nätet under isen. Lennart berättar att nätet är 110 meter långt och 6 meter djupt. Gösta och Uffe går ut till det yttre hålet mot väster. Lennart hackar med yxan upp isen försiktigt för att inte skada linan och tar bort isen med en skyffel. Han mäter isens tjocklek, den är dubbel och mäter totalt en sjuttio centimeter. Fjärden är 40 meter djup här närmast land och därute är det 105 meter till botten.

– Vi sätter nätet tidigt på vintern när isen är tunn, gärna kärnis så man kan se igenom den. Förr gjorde man det så fort den bar, nu var nog isen en tjugo centimeter säger Lennart.

– Vi borrar hål var tionde meter och för en lina under isen mellan hålen med hjälp av en slana, vår slana var nog en tretton meter lång, sen drar vi ner nätet under isen. Förr fiskade vi från isen även med strömmingskötar och sålde till stan, men numera fiskar vi mest för husbehov. Det är ju några till förutom vi gubbar som håller på, säger han och pekar på några figurer på isen söderut vid Möja ström.

Alla samlas vid det inre hålet och Lennart drar i överteln, Gösta i underteln och Uffe står emellan och tar loss fisken. De samarbetar med enkel självklarhet och Uffes son Simon trampar runt vid hålet och vill också vara med bland männen men förmanas ideligen av de äldre att akta sig och inte trilla i. Torskarna är gröngrå med en svartvit fin rand utmed sidan och Gösta tar emot dem och skär dem i gälarna för att blodet skall rinna ur så att köttet skall bli vitt och fint vid tillagningen. Blodet färgar snön röd och när Simon sedan räknar ligger det elva fiskar i högen.

Åsa och Janina passar de mindre barnen som klättrar upp och ner på skotrarna och tar på och av solglasögon, vantar och mössor. Två örnar svävar över Möjalandet, en ensam svan flyger med sjungande vingslag alldeles över oss med sikte på Strömmen. Uffe och Simon går ut till det yttre hålet och drar därifrån nätet åter ner under isen, Lennart manar ner överteln och Gösta ser till att underteln inte kinkar sig. Lennart lyfter ner sänket, en röd tegelsten, och lägger alslanan över hålet och samsar upp linan i klykan. Vi hoppar upp på slädarna och brummar upp mot Hamn.

Uppe vid husen fördelar fiskarna fångsten och vi lastar om till fyrhjulingen.

Åsa kör oss ned till båten, Lisa och jag skall in till stan. Alldeles innan vi går ombord på Waxholm 1:an kommer Uffe med skotern, han ger även oss åskådare en torsk till middagsmat, en generös kille!

Väl hemma vid Värtans strand kokar vi torsken och äter den med smält smör, mosat hårdkokt ägg och potatis. Nästa kväll lagar Lisa fisksufflé på resterna, återigen smält smör men denna kväll med pepparrot.