På söndag 28/2 berättar Lisa och jag om våra sjöfärder på ABF i Stockholm tillsammans med Jonas Ekblad. Idag torsdag 25/2 på Kryssarklubben på Nacka Strand. Välkomna!

I den gångna veckan har jag hållit en presentation av Lycka är ett Sommarskepp för Flottans Män i Linköping. En trevlig afton

Här är ett kapitel från manuskriptet till Blå sommar och Röda segel, gärna kommentarer

Kapten Nemo och hans ubåt Nautilus dras ner i malströmmen utanför Moskenes, Lofoten. Så skriver professor Aronnax ”Det är väl känt att tidvattenströmmarna mellan Färöarna och Lofoten strömmar samman i en så vild virvel att inget fartyg någonsin sluppit ur dess grepp. Höga vågor strålar samman och bildar en malström som med rätta kallas för ”jordens navel”. Den suger till sig fartyg från en radie av tio sjömil. Inte bara fartyg utan även valar och isbjörnar från fjärran nord dras ner.”

Professor Aronnax, hans trogne betjänt Conseil och harpuneraren Ned Land lyckas fly i jollen och oförklarligt ta sig i land på Lofoten. En fiskarfamilj tog hand om dem men de är osäkra om kapten Nemo och Nautilus går under eller överlever. Professorn: ”Det är här hos dessa goda människor som jag skriver ned min berättelse. Den är helt sanningsenlig. Intet har uteslutits, intet har överdrivits.”

Jules Verne skrev ”En världsomsegling under havet” 1869. Kanske hade han läst Edgar Allan Poe som 1849 publicerade ”A descent into the Maelström”. Berättaren: På fem minuter slogs havet av ett okontrollerbart raseri, det sträckte sig ut till ön Vurrg men det värsta hände mellan Moskoe och kusten. Hela sträckan genomströmmades av kanaler som slogs samman i frenetiska konvulsioner, de höjde sig, de kokade och fräste, de roterade i gigantiska och oräkneliga virvelströmmar, allt strömmade åt öster med en hastighet som vatten bara vanligen har i forsar och vattenfall.

Norsk Los är mindre poetisk och mer bunden av fakta. Den har tidvattenkartor som visar ”flo och fjaer” och skriver lite prosaiskt: Med stående vind etter flere dager godt vaer er det om sommeren ikke noe i veien for å passere. Ryktene om faren for större fartöyer i strömmen-Malströmmen– er sterkt overdrevet. Norsk Los har dock området söder om Lofotsudden angivet som ”Farlige bölger”.

Vi seglade från Landegode till Reine, vi satte segel upprepade gånger men vinden dog lika ofta, till sist puttrade vi över den beryktade Vesterfjorden. Solen sken, lätta sommarmoln sträckte sig västerut, luften var så klar att vi tyckte oss nära Lofotsväggen fast vår GPS visade att vi var halvvägs. Det är 50 sjömil tvärs över fjorden. I Reine hittade vi en vanlig brygga före gästbryggan vid campingplatsen. Svenske Janne seglade på en australiensisk segelbåt vid brygganoch tog kontakt, han hade flyttat från Södermalm för femtio år sedan, hans slanguttryck var från min uppväxt men nu så omoderna. Ingen säger ”rajdarej” numera när de vill att man skall skynda sig.  Lisa kom tillbaka efter en utflykt till matvaruaffären förskräckt över husvagnar och campingbilar. Alla öar har landförbindelse med broar och landturisterna söker sig naturligtvis också till världens vackraste plats.

Från Reine till Å är det bara fem sjömil, nästa dag tog vi det lugnt och dörjade, vi fick en makrill sååå stor, mellan ögonen, alltså. Fisket har inte varit så imponerande hittills. Jag vet nog inte hur man fiskar på Lofoten. Ute på den beryktade malströmen såg vi flera småbåtar ligga och fiska, det var strålande solsken och ingen vind, kanske är det som på Vestlandet, dangerous weather- dangerous waves.

Vi visste från våra båtgrannar att det inte fanns någon besöksbrygga i Å men gick ändå in och tittade. Vi lyckades förtöja vid världens enda torrfisk museum, vi kom vid lågvatten och la till vid en flytbrygga med småbåtar. Museets brygga är sex meter hög och har trappor på insidan med avsatser så att man kan pusta ut eller kliva in på vid högre vatten. Vår mast höll på att slå in i en lastkran på kajen och Lisa klättrade upp till kajkanten med förtöjningslinorna så vi fick spring som höll oss från kranen. Det var ju för detta museum som vi kommit till Å.

Hamnen är mest ett jack in i Moskenesön, skyddad från väster, norr och söder, en pir skyddar delvis men hamnen är öppen mot öster, vi såg Landegodes höga profil från museet. Höga spetsiga fjäll i väster, grå och svarta med gröna stråk, helt alpina. I hamnen ligger en förfallen ful, grå betongbyggnad som kryckjorna utnyttjar som fågelberg. De kivas ständigt och högljutt och uppskattade renset från makrillen. En gråtrut tog huvudet.

Byn har blivit en ren turistattraktion, museer, kaféer, gallerier och uthyrning av rorbuer, nybyggda stugor som liknar fiskebodar. Ett helt restaurangkomplex står på tidvattenstolpar. Vi seglare är ju också turister men känner oss naturligtvis förmer än motorbåtsägare, husvagnsfolk och campare. Vi långseglare i stålbåtar tycker oss stå högst på skalan, därnäst kommer långseglare i plastbåtar. Träbåtsägare och Colin Archer seglare är också accepterade. Lite löjligt…

Torrfiskmuseet är väldigt sevärt, föreståndaren var tidigare uppköpare och säljare av torrfisk, han konverserade på engelska, franska, italienska och spanska och visade mig hur man bultar på fisken med baksidan av en yxa för möra den och göra den lätt att äta utan annan tillagning. Nu vet jag också att klippfisk är uppsprättad, saltad och torkad torsk, torrfisk är hel torkad torsk. Fisket sker i Lofoten från januari till mars. Man torkar fisken på de ställningar vi sett stå tomma. All fisk torkar två till tre månader. Jag vet även att Italien och Portugal köper från Norge och Spanien köper från Island. Det finns sexton eller sjutton olika kvalitetsklasser. De sämsta går till Nigeria. Lisa har alltid berättat om sitt tidigare besök på världens enda torrfiskmuseum i Å på Lofoten, nu kan även jag skryta.

Vi avslutade dagen med rökt makrill och äggröra, ännu en gourmetmåltid från Lisa. Den heta dagen blev sval av drag från havet när solen försvann bakom bergen. Vi låg med långa linor för att klara tidvattnet.