Från manuskriptet till Blå sommar och röda segel. Jag läser med glädje alla kommentarer.

Vid polcirkeln blev landskapet brutalt. Bergen var höga, svarta och kändes hotande, öarna var stora och fjordarna mäktiga. Jag föreställde mig hur storm och oväder skulle se ut och min uppmärksamhet var total. Här seglade vi på naturens villkor.

Mäktiga fjordar,

brutala höga fjäll.

Tryggt att vara två.

Selsö gav trygg förtöjning, jag kände mig lugnad av att ligga vid en brygga med kontakt med människor. Båtägarna kom ner och pysslade med sina ögonstenar, det var en vardagskväll och idyll. Lisa och jag firade att vi nått fram, Lisa kollade loggboken. Vi har gått 1000 mil på 28 dagar. Vi har väntat ut kuling i 6 dagar, haft motvind i 12 dagar, stiltje i 9 dagar och medvind 1 dag. Vi har gått för motor. Vi har haft sol alla dagar, några enstaka regn och hagelskurar och regn två nätter.

Lisa kände liknande oro som jag.

– Allt är så stort, fjordarna är flera sjömil breda och man får leta efter fyrarna med kikare.

– Jag oroar mig för fallvindar, svarade jag. Skönt att se lite hus nere vid stränderna. Skönt att det finns människor här. Och i ärlighetens namn skönt att mobiltelefon och internet fungerar. Den här vildmarken skrämmer.

– Och samtidigt så otroligt vackert med snöklädda fjäll och glaciärer. Vattnet är både mörkblått och ljusgrönt.

Handelsboden var fortfarande öppen och köttdeig blev grunden till pasta med köttfärssås. Vi sände ut stolta mail om korsandet av polcirkeln till släkt och vänner.

Sture och Enid mötte oss som avtalat i Inndyr. Sture ser ut som en norrman skall göra; lätt gråsprängd, regelbundna drag och bestämd haka, skrattande ögon, bredaxlad och snygg. Enid kom till Bodö, adopterad från Costa Rica, har korpsvart hår, ljusbrun hy och skrattande vita tänder, en skönhet. De har tre barn, Håkon 15 år, Ingrid 12 och Kristian 10 år. Pojkarna lite blyga, Ingrid lite öppnare. Och en engelsk setter, Arja. Hon ser ut som en långbent Tara och jag får åter ett stygn av längtan efter mina hundar. De har en 45 fots blå aluminiumkutter från Holland

Jag såg den höga riggen när vi sakta sökte oss in i hamnen. Det fanns en liten gästbrygga full med motorbåtar men Sture och Enid låg vid de bofastas brygga och vi förtöjde långsides. Detta var idyll och värme och trygghet. En stor bergknalle låg mitt i hamnen och tången hängde som brungula draperier utmed dess sidor. Röda rorbuer, sjöbodar på höga tidvattenstolpar, stod på stränderna. En stadig fiskekutter låg vid boj och ett varv låg på västsidan. Fjällbjörk och gula tuvor med fetknopp på strandklipporna.

Vi möttes för två år sedan i Farsund när de hämtade sin nya båt från Holland och seglade tillsammans till Egersund där vi alla gick på bio och såg Pirates of the Carribean. Vi enades då att mötas häruppe och nu har vi infriat detta löfte till oss själva. De bjöd på välkomstmiddag och vi satt uppe länge i den ljusa natten.

Vårt behov av aktivitet var begränsat, jag ville bara vila och låta själen komma ikapp. Jag har drivit på för hårt de senaste dagarna. Lisa hade sina aktiviteter för att komma ikapp. Jag kan ligga och titta i taket. Flitiga Lisa började tvätta och plocka och sedan startade hon ett sjömaningsarbete, en turkisk matta, jag började skriva.

Vi gjorde en utflykt till Gildekås kyrka från 1100talet. Vi vuxna vandrade utmed stranden och ungarna tog gummibåten. Stigen förde genom fjällbjörkskogen med kända växter, stormhatt, midsommarblomster och fjällsippa, till och med några halvmogna röda hjortron. Plötsligt stod vi vid en djup, oväntad havsvik. Sture började springa runt viken men innan han hunnit fram uppmärksammade ungarna vår belägenhet och hämtade oss med jollen.

Kyrkan var unik och hade kvar sin inredning från 1700talet som visade ståndsamhällets baksidor; lappar och utsocknes fick sitta längst ner på smala bänkar medan de välbesuttna satt bekvämt avskilda. Hemvägen förde oss förbi välskötta villaträdgårdar med syren, pioner och lupiner samtidigt i blom i juli. Sture sa – Vi har ingen vår här, vi går direkt från vinter till sommar, vi gläds när strandskatan kommer då vet vi att sommaren är nära.

Båtklubben har en stor rorbu, ett rejält hus, där det finns tvättstuga och dusch, bryggan vid land låg i lä. Vi grillade en gemensam middag och satt på bryggan och njöt av kvällssolens värme tills kylan drev ner oss i Siris kajuta. Lisa hade bakat en äppelpaj, ungarna granskade fotbollsresultat och hundvalpar på internet, vi vuxna pratade och pratade. Tonåringen var ute på egna äventyr, föräldrarna gick för att leta reda på honom. Numera har ungarna mobiltelefoner och vi har internet ombord men föräldrars omtanke och kärlek liksom tonåringars frihetslängtan är tidlösa.

Å eg veit meg eit land langt der oppe mot nord mellom högfjell og fjord, der eg gerne er gest.  Elia Blix, präst och NordNorges nationalpoet.