Gott Nytt År, här fortsätter vi med texter från manuskriptet till Blå sommar och Röda segel.

Stadtlandet sticker som en knytnäve rätt ut i havet. Norsk Los säger:” Stadhavet har i lange tider varit kjent som ett meget vaerhart område”. Alla sjöfarare pratar med respekt om Stadt. Halvön är 13 sjömil från roten till yttersta udden. Från ön Silde ut till det utsatta landet är det 5 sjömil, passagen ytterst är 10 sjömil och sen är det 5 sjömil in till Kvemöy på nordsidan. Meteorologerna ger en särskild prognos för sträckan, man knappar in aktuell tidpunkt på Yr.no och får såväl förväntad våghöjd som vindprognos.

Vi smög respektfullt ut från Malöy för att ligga på ön Silde och invänta ett väderfönster. Solen sken, havet var blankt; förutsättningarna kunde inte bli bättre, jag ropade upp Ray på VHF.

– Du, jag tycker vi drar direkt, vädret kan inte bli bättre

– Hur långt är det egentligen?

– Härifrån tjugo mil, vi klarar det på fyra timmar. Vi har bestämt oss för att gå nu.

– OK, vi hänger på.

Vi höll någon sjömils passageavstånd och det var otrevlig skumpig strömsjö men inte värre än att jag kunde ta en eftermiddagslur nere på sjökojen medan Lisa styrde. Klippan var hotfull med skarpa skär. Men solen sken och vid en sandstrand inne i Stattvågen låg folk och badade. Själva udden är hög och grön, den för tankarna till Shetland.

Ray och jag enades över VHF att ligga över natt på Kvamsöy. Det kändes skönt att vara på rätt sida, Lisa och jag var lättade. Vi förtöjde vid en liten flytbrygga med plats för två båtar. Ray och Eva-Marie tog en tur i kvällningen och sa vid återkomsten till båtarna:

– Lika norskt som Vingåker är svenskt .

Nästa morgon försökte vi dörja efter makrill, Pela fick en lyrtorsk, på svenska kallar vi den för bleka. Öarna längre norrut var höga och gröna. Ön Runde är ett fågelberg, vi såg klipporna, vita av fågelträck. Ray och Eva-Marie stannade till och tog jollen in och berättade hur kryckjor, sulor och lunnefåglar delat upp klippan i separata revir.

Ålesunds hamn var trång och trivsam, mitt i stadskärnan. Vi förtöjde utanpå en segelbåt med sju ungar ombord. Från tonåringar med mössan lite snett till småbarn som föräldrarna bar i bärsele på ryggen. Kryckjorna hade i hamnen ett eget litet fågelberg på en husgrund, fredat med gula varningsbojar. Fågelboken ” The Svenson” hävdar att deras läte är kitt-i -vääik ! På engelska heter de Kittiwake.  På norska och i Bohuslän heter de kryckjor men det svenska kamerala namnet är tretåig mås, jag undrar hur man räknar fågeltår på en fågel i luften.

Ålesund brann ner till grunden 1904. Kejsar Wilhelm av Tyskland, som brukade besöka Ålesund sommartid hjälpte till med uppbyggnaden. Efter 2:a världskriget finns det inte många positiva minnesmärken efter tyskar men kejsaren har fortfarande en egen gata i Ålesund. Husen är gedigna och borgerliga, många i jugendstil. Snyggt och trivsamt. Men moderna arkitekter hade också släppts lösa med öststatspalats som redan vittrade och såg murkna ut. Bills vänner hade möte bara fem minuter från hamnen.

Vi lämnade Ray och Eva-Marie i Ålesund och pressade på norrut. Vi hade oförenliga planer, de ville ta det lugnt på uppvägen och Eva-Marie skulle flyga hem från Bodö först i början av augusti. Därefter skulle Ray segla med sin dotter däruppe några dagar och sedan på egen hand och med ”biffarna”; Lars-Åce och Björn snabbt segla söderut.

Vi ville ta oss upp snabbare för att träffa vännerna Sture och Enid och hinna segla lite i Lofoten innan Lisas son Per kommer till Bodö för sin födelsedags vecka. Och jag vill vara åter på Sörlandet och helst öster om Lindesnäs innan höstkulingarna börjar dra över Nordsjön.