God Jul, denna episod från i somras drog flest besökare till bloggen, det får bli mitt julbrev.Vi skall pyssla om Ketch Siri i Torekov efter jul.

Larsa Lindblad har skrivit en positiv kommentar till den förra texten, tack för den.

Gärna fler kommentarer!

Vi smällde på Spättan söder om Lysekil. Grundet är väl utmärkt, vi seglade på rätt sida av pricken men för nära. Det var en slätslipad klippa, vi tog ner seglet och backade av grynnan. Skönt med plåtbåt, inget skadat utom min självkänsla. Och fåfängan som fick sig en törn. Jag har skämtat om att segling inomskärs är för svårt för oss, vi har nog med att navigera och manövrera, att föra segel komplicerar för mycket. Med 40 fot och 14 ton är det enklare att gå för motor, när vi seglade E-kanot vid senaste sekelskiftet var vi mer puritanska.

Christer seglade ut före oss från Lysekil och ute på södra fjärden drog han ut genuan och jag ville inte vara sämre. Under segelsättningen kom vi för nära Spättan, det blev en rejäl smäll och en dansk kutter stannade till för att se om vi behövde hjälp. Man säger ju att seglare finns i två kategorier, de som har gått på grund och de som skall gå på grund. Det var trettio år sedan jag gick på grund senast och hoppas det dröjer trettio år till nästa smäll. Det gör ont i magen att gå på grund!

Väderutsikterna för dagen var de vanliga kulingvarningarna, idag skulle det blåsa från nordost, och Christer guidade oss i farvattnen innanför Orust. Strömmarna var en förtjusande idyll med saltängar där kor betade i gräset ända ner till sandstranden. Hägrar stod blickstilla och tångruskorna smekte Ketch Siris bordläggning i den grunda, smala leden. Vi passerade de ryktbara Orustvarven respektfullt, dagens upplevelser hade fått mig än mer övertygad om stålskrovets förtjänster. Ute på de öppnare fjärdarna fick kulingen åter grepp, naturen blev barskare med mörk tallskog och det började regna. Vi sökte oss in till Slussen och förtöjde utanpå Lady Ellen, den tremastade skonaren.

Vinden låg på rätt in i viken, jag smög genom bojarna vid bryggan och girade upp i vind, undvek skonarens rigg och lät vinden hjälpa mig till lätt kontakt med skeppssidan, Lisa hoppade upp på relingen och förtöjde blixtsnabbt. En elegant manöver som återställde lite av min stukade självkänsla. Lisa bjöd på middag hos Christer, först en jättesallad därefter laxpasta, faten blev renskrapade.

Vännen Erik seglade med Christer, han är en trivsam maskiningenjör som är chief i handelsflottan och även maskinchef på polarkryssningar vid Svalbard. Han påpekade att både Christer och vi körde på för låga varv, någon timme om dagen skulle vi upp på höga varv och blåsa rent motorn. Om vi alltid gick på låga varv löpte vi risken att överhetta motorn när vi verkligen behövde höga varv och mycket kraft. Erik tittade också på vårt backslag och påminde oss med ett vänligt leende att vi inte skulle fylla på för mycket olja ”för säkerhets skull”. Den extra oljan sprutas ut ur säkerhetsventilen. Bra med råd från en professionell kompis

Under natten bytte kulingen riktning till sydost och vi beslöt att ta oss ned till Stenungsund. Både Måseskär och Vinga rapporterade vindstyrkor mellan 18 och 24 m/s under dagen, vi hade det hyfsat bakom vår sprayhood medan Christer blev väl genomblåst, han går alltid med sprayhooden nedfälld för att få bättre sikt. Vi lydde Eriks råd och gick flera timmar på 2300 varv/ minut och höll bra fart i motvinden.

I Stenungsund förtöjde vi på en bryggnock men blev anvisade en mer skyddad plats inne vid polishuset, det var ytterligare en precisionsmanöver. Vännerna Björn och Gunnel på Isa har flyttat till Tjörn, vi var bjudna på middag hos dem. När Björn skulle hämta oss på kvällen undrade han hur vi tagit oss in, det hjälpte till att återställa mitt självförtroende.