Ny text från manuskriptet till Blå Sommar och Röda Segel.

Gärna kommentarer!

Straumene är en charmig inomskärsled som för norrut från fjordarna norr om Bergen. Den inledande passagen är smal och kringlig och Norsk Los rekommenderar att följa tidvattnet som kan vara upp till sex knop. Jag frågade vår båtgranne, han bor i Lille Bergen vid de trånga sunden, och han svarade att de bofasta inte brukade bry sig. Vi hade likafullt medström när vi kom dit, det låg en gubbe och fiskade och han visade stolt upp sin torsk när vi passerade. Det doftade nyklippt gräs, björklöv och varm tallskog. Det var sommar och vi hade shorts, jag hade till och med bar överkropp som en sann norrman.  En norsk man tar av sig skjortan när han står till rors!

Vi seglade tillsammans med Pela. Ray är både redare och kapten och har seglat henne i Medelhavet, över Atlanten, i Karibien och längs USA:s östkust och tillbaks till Sverige. Vi har seglat tillsammans tidigare, vi hade sällskap från Irland och hem för några år sedan. Ray är en mycket kompetent och erfaren seglare och sjöfarare som levt ombord i ett decennium, dessutom både trivsam och hjälpsam. Han spelar klassisk gitarr när andan faller på. Denna sommar var Eva-Marie ombord för första gången, hon är naturmänniska och har byggt sin egen havskajak med bara surrningar, ingen metall. Hon har varit rektor på Kjesäter, scouternas folkhögskola där även jag funnits i kulisserna så vi hade flera trevliga beröringspunkter.

Pela är en Vancouver 42:a byggd 1979. Längd 12, 80, bredd 3, 90, djup 1, 80. Vikt 14-16 ton. Segelyta 100 kvm. Maskin Solé Mini 62, 60 hk. Det är en stor båt. Ray är civilingenjör, 62 år, 1, 92 m, väger knappt 75 kg. Eva-Marie är doktorand och lärare vid Linköpings universitet, 50+år, 1,69 m och väger nog under 60 kg

Farleden följer smala sjöar med barrskogen långt nere vid vattenbrynet, ren insjökänsla, men vattnet är lika salt som ute i havet. Mot slutet på dagen hördes ett svischande ljud som vi inte kände igen. Lisa och jag tittade på varandra. Det är väl inte, vi vågade inte, ville inte säga backslaget.

– Kanske nå’t med autopiloten när den justerar sig? sa jag för att med magi undvika att säga högt det vi bägge fruktade.

– Vi får se, sa Lisa. Men nog låter det misstänkt.

Öronen hade blivit uppmärksamma. Vi kom ut ur Straumene på Sognesjön och sökte natthamn på öarna, vi ville ha naturhamn efter Bergen. Då upprepade sig ljudet och Lisa hoppade ner och öppnade den aktre luckan till maskinen. Ljudet kom igen, det kom från backväxeln, båtens växellåda. Båten sackade in som om framdrivningen påverkades. Det upprepades några gånger, vi måste stoppa och ta tag i problemet. Ray låg före och jag pratade med honom på VHF

– Ray, vi har problem, jag tror det är backslaget, vi måste stanna snabbt.

Han girade in på en flad och kastade ankar. Vi förtöjde långsides. Jag hoppade ner till motorn och tog hemvant upp oljestickan till backväxeln, för lite olja men långt från torrt. Motorrummet var nedsprutat med olja, det måste finnas en läcka. Förra årets upplevelser trängde sig fram, då hade bottenpluggen varit problemet. Jag sträckte ner handen under backslaget, där var nästan torrt. Jag fick en fast nyckel av Lisa som följde mina undersökningar med oroliga ögon. Det var inte samma problem, pluggen satt fast. Vi plockade fram olja och trattar och jag fyllde på så att oljenivån blev återställd. Problemet och ljudet var identifierat men vad var orsaken till läckaget?

Jag mådde illa och övervägde olika alternativ. Först flög förtvivlan och uppgivenhet genom huvudet, – inte nu igen, vi kan bara inte ha fått ännu ett trasigt backslag. Skall vi ge upp? Skall vi tvingas vända om, vill våra högre makter inte att vi skall göra långfärder till sjöss.  Lisa hade förberett middagen men jag petade bara i maten.

Jag började torka rent i motorrummet, oljan som läckt ut hade sprutats runt av drivaxelns rotation. Jag kollade i manualen, det ryms 1,6 liter olja i backslaget. Torkade först slangar och motorbädden med hushållspapper så det blev rent och torrt. Gick därefter över till själva backslaget, det var trångt mellan vattenlåset och backslaget. Jag kände med handryggen en vingmutter som jag inte sett tidigare då den var skymd. Manualen bekräftade att vingmuttern satt på oljefiltret. Den var lös! Jag skruvade fast den, hårt men bara med handkraft, jag ville inte riskera att dra av den.

Rent logiskt kunde detta förklara oljeläckaget. All olja i backslaget passerar genom filtret, om locket satt löst kunde den sippra ut så sakta. Jag torkade rent och var nöjd och lugn. Nu hade jag kanske hittat en möjlig orsak till att oljan droppade ut. Vibrationerna från motorn har fått vingmuttern att sakta, sakta skaka loss. Och oljan har sakta, sakta kunnat droppa ur.

Jag gick upp på däck, det var en fin ankarvik med barrskog kring lagunen, tallarna hade flera stammar ungefär som en hasselbuske, solen sken och de andra satt och drack kaffe på Pela. Jag bestämde mig för att bada och skölja bort all negativitet och glädja mig åt att jag kanske löst problemet. Kollade med termometern, det var 15 grader. Tog på min födelsedagspresent, mina nya röda badbyxor. Öppnade mantåget och släppte ned badstegen. Jag kände att jag måste dyka i, jag hade ju publik. Vattnet var härligt salt, vi skulle nog kunna fortsätta att segla…

De två följande dagarna kollade jag motorrummet och backslaget och oljenivån på mätstickan. Oljan som tidigare läckt ut stänkte runt och måste torkas bort men oljenivån var oförändrad. Vingmuttern kunde ta plats bland alla de smågrejor som regelbundet måste kontrolleras, fettkoppen på propelleraxeln, kylvattennivån, sträckningen på drivremmen, oljenivån till maskinen, och, och, och…