Sommarens segling är avslutad men loggboken lever och skall förädlas till ett manuskript med arbetsnamnet Blå sommar och Röda segel. Jag kommer att lägga ut en text, som regel på söndagseftermiddagarna, och vill gärna ha kommentarer och synpunkter. Texterna är längre, de är avsedda att läsas i en vanlig bok . Här kommer # 1.  Kommentarer?

De sju odygdiga systrarna och deras barnflicka Lekamöya badade nakna i försommarnatten på ön Landegode i Nordland. De var alla kända för sin skönhet men allra vackrast var Lekamöya.  Systrarna hade smitit ut dit från sin hårde far, kung Sulitelma som härskade över fastlandet i Jättarnas Rike.

Trollkungen Vågakallen härskade över Lofoten. Hans oregerlige son Hestemannen satt på Svolvaer och tittade över Vestfjorden då han hörde skratten och ropen över vattnet. Han hade tidigare i smyg beundrat Lekamöya och när han nu såg henne naken i vattnet blev han upptänd av lusta. Han kastade sig upp på sin springare och satte av; han skulle göra Lekamöya till sin kvinna. Manteln fladdrade, hans röda ögon lyste och hästens hovar slog gnistor.

Flickorna hörde hovslagen och flydde tillsammans med Lekamöya söderut. Hestemanen vann på dem, systrarna kastade sina klädknyten på ön Dönna och inväntade sitt öde på ön Alsten. Där nåddes de av solens strålar och förstenades men Lekamöya flydde vidare söderut. Hestemannen förstod att han inte skulle nå henne och beslöt att döda henne med ett pilskott; ingen annan man skulle få ta henne!

Skarfjellsgubben, kungen av Sömnafjell, såg Hestemannens onda avsikt och kastade sin hatt i pilens väg. Pilen genomborrade hatten och träffade aldrig sitt mål. Hestemannnen blev kvar på Hestmona vid Polcirkeln medan Lekamöya nådde ön Leka innan solens strålar träffade henne så att även hon förstenades.  Stävan med messmör föll ur hennes hand och färgade öns västsida vackert brandgul. Hatten blev till ön Torghatten och ligger där, genomskjuten, till vittnesmål om sagans sanning.

Vi seglade mot Lofoten och när vi la till vid ön Leka norr om Rörvik kom vi in i Jättarnas Rike. Här börjar ”Den saganatt som senker, senker drömme till vår jord”. Jag visste inte det inte då men från Leka och norrut kom vi att stäva vi in i större fjordar, förbi högre berg och i vildare natur än någonsin tidigare under våra sjöfärder. Allt blev gigantiskt, min vanliga vaksamhet förstärktes med ett ständigt stänk av oro, jag kände mig aldrig trygg. Jag ville förtöja ketch Siri i säkra natthamnar och hade alltid en reservplan i bakhuvudet. Vi seglar alltid på havets villkor, här härskade även Jättarna.

Sagans Jättar har starkare sinnen och tar större steg än vi nutida sjöfarare. Hestemannen såg de sju systrarna och Lekamöya bada nakna 50 sjömil över Vestfjorden. Systrarna hann fly 100 sjömil till ön Alsten innan de förstenades av solen. Torghatten som genomborrades av pilen fick ett rejält hål; 160 meter långt, 30 meter högt och 25 meter brett. Lekamöya nådde ön Leka 150 sjömil från badplatsen innan hon blev stenstod på bergets sluttning, hennes vänstra bröst har blivit skadat av seklers frostsprängningar. Det messmör som rann ut på Lekas berg förklarar forskarna vara resterna av en sammanstötning med den amerikanska kontinenten under geologisk tidsrymd.

Nordlandprästen och diktaren Peter Dass gav de sju odygdiga systrarna mer anständiga namn: Botnkrona, Grytfoten, Skjaeringen, Tvillingarna, Kvasstinden, Stortinden . De vakade över oss i vår nästa natthamn, Sandnessjön, fortfarande i juli iklädda pryda snötäcken och följde oss länge med blicken…

Ketch Siri dansar

Blå sommar och Röda segel

Lofoten lockar