Till sist lyckades vi ta upp egen torsk. Inger från Trondheim som har fångat såväl torsk som hälleflundra här uppe tipsade oss om ”harpa” och Stingsild, en giftgrön pilk. En ”harpa” är en pilk med omväxlande röda, blanka och gula krokförsedda tofsar där vi på Ingers råd bytt ut det sedvanliga röda sänket till den superfarliga Stingsilden, 400 gram tung. Hugo från Svolvaer hade gett oss rådet att fiska vid en ”skalle”, en grundklack som sticker upp till en åtta, tio meters djup.

Torsk

Person hade flytväst och vi var väl förberedda med harpa och spann för fångsten när vi satt på fördäck. Lisa stoppade Siri och vi drev med strömmen över en serie ”skallar”. Efter några minuter högg det, jag var för ivrig och tappade fisken. Nästa torsk fick jag upp, den var vackert mörkbrun med en nästan svart linje som följde kroppen från huvud till stjärt och mörka bruna fläckar i ett jämnt mönster, buken var vit. En liten skäggflik på huvudets undersida.

Örn

Vi drev i lä av en varde, ett kummel. På kumlet satt två havsörnar, skuldra vid skuldra. Mörkbruna med vita huvuden och gula näbbar bevakade de oss. De vet att vi är ofarliga, örnen har inga naturliga fiender. De flög upp och deras stjärtfjädrar var helt vita, the Svenson, fågelboken berättade att de är gamla fåglar. Med tunga vingslag tog de mäktiga härskarna en sväng över fjäll och fjord och återvände till sin utkikspunkt, de bromsade, de sträckte fram de gula gripklorna och satte sig tillrätta igen.

Vi fick ytterligare två torskar på några minuter, nu hade vår fiskarära återupprättats, vi hade lyckats fånga torsk i Lofoten. Lisa fotograferade Person som strålade med fisk i handen. Jag fileade fiskarna på akterdäck och Lisa la ner påsen i kylsvinet.

Kjerringöya

Vi hade lätt motvind från Skutvik till Kjerringöya och vi följde inomskärsleden, det krävde noggrann navigering, det var lågvatten och tätt mellan tångruskor och stenar. Skären var låga och grå med saltängar med fjällbjörk och stora stånd med rallarros. I öster stod fjällen höga och kraftfulla, i väster låg Lofotenväggen. Vinden var ljummen och det var kortbyxväder. När regnmolnen senare drog över oss tog jag på mig regnkläderna, det brukar stoppa regnet. Det hjälpte inte utan vi la till vid Kjerringöya i regn. Hamnen hade fått en ny molo, en pir som skyddade inloppet. Kajerna hade långa räckor av nybyggda rorbuer, sjöbodar, de verkade ämnade för förvaring av turister, inte redskap.

Till middag hade vi fenalår till förrätt, stekt torsk till varmrätt, därefter ostbricka och till sist björnkaka med grädde och lingonsylt. Regnet vräkte ned, vi satt lugnt inne vid fotogenlampan. Per slog Lisa i Yatse, jag låg i akterruffen och läste. Fiskarens liv är hårt…