Gibraltarklippan i Torekov ligger mot havet, väster om varvet och bevakar inloppet. Den befästes 1801 inför Amiral Horatio Nelsons väntade anfall på Sverige och Danmark. Kanonerna bar 300 meter vilket räckte för att skydda hamnen. Den brittiska flottan anföll Köpenhamn i stället för Torekov och fästningen har förfallit, en flaggstång står på klippans topp. I skrevorna blommar trift och styvmorsviol. På Shetland heter den rosa blomman thrift, på engelska kallas den sea-pink, det skandinaviska inflytandet på Shetlin, öarnas språk, är stort.

Vi skall torrsätta Siri på slipen i skydd av Trafalgar. Nu gör vi rent inombords och på däck. Lisa har nya blå gummihandskar och härligt färgfläckiga byxor, håret står åt alla håll. Hon tvättar varje vrå i skåp och hyllor med Klorinlösning, det doftar rent där hon drar fram. Jag håller till på däck och lyfter durkarna ur sittbrunnen, det är ett spännande pussel att baxa ut dem förbi piedestalen och motor reglaget. Jag använder diskmedel och skurar trallen på kajen.  Sprutar rent med vattenslangen, sand och grus flyter bort.  Sedan ringlar jag diskmedel över de smutsiga ytorna i cock-pit och skrubbar rent med skurborste och slår i knogarna. Vattnet rinner ut genom självlänsarna och det ligger skumdrivor kvar, precis som i diskbaljan hemma. Det är ännu mer spännande att lägga tillbaks durkarna, det måste göras i absolut rätt ordning annars skiter det sig. När vi skaffade sprayhood fick vi lägga till en extra tjock trall för att kunna se över skyddet. Original trallen är av ett rötbeständigt hårt tropiskt träslag, den nya är vanlig tryckimpregnerad tjock furu. När allt kommit på plats sprutar jag ROSTVÄCK på de ställen där färgen släppt fram rostangrepp, det doftar fränt, sittbrunnen ser nymålad ut, vi gjorde ett grundligt jobb förra året.

Fäladen är försommarvacker.  Oxel, rönn och syren blommar, när vinden sveper genom oxelns krona visar den bladens grå undersida och trädet byter skepnad till en skir, silvrig sky. Enbuskarna bildar gröna mattor som är formade av den dominerande västanvinden, lägre ner mot strandkanten, högre in mot land. Fåren håller den unika strandremsan under betestryck men människan måste hjälpa till med röjsåg för att bevara naturtypen. Vi ser gravänder med färggranna näbbar, strandskator som plockar insekter, Lisas systrar spelar golf när vi kommer förbi på kvällspromenad.

När vi möter andra flanörer här nere hälsar vi alltid vänligt på varandra. En snygg ung man med hund hälsar artigt på mig och jag hejar tillbaka. Vi möter några flamsande blondiner i hans släptåg.  – Såg du att det var prinsessan Madeleine? frågade Lisa. – Nej, du vet väl att jag inte tittar på unga tjejer, åtminstone inte när du är med. Vi fortsätter hemåt genom villakvarteren, det måste vara ett rododendronår i år. Buskarna syns inte bakom drivorna av blom. Kvällen doftar av syren. Naturligtvis sjunger näktergalen. Tur att jag är naturromantiker.

När Siri skall upp på slipen går vi ut på förspring men waterstaget skrapar i kajen och jag får backa och trixa för att ta oss ut. Det blåser inte så vi vrider oss lugnt runt i inre hamnbassängen och går ut till den yttre. Lisa skiftar plats på fendrar och förtöjningslinor och vi lägger oss i väntläge utanpå Gripen, livräddningskryssaren. Pojkarna släpper ut slipvagnen och vi förhalar oss in mellan stöttorna. Henrik står på land och måttar så vi ligger rätt och Viktor klättrar ner på stöttorna och skruvar in stöden så vi står stadigt. För fyra, fem år sedan klättrade jag runt, nu känns det skönt att få hjälp.

Det är spännande att inspektera bottenfärgen för att se hur vi klarat eventuell beväxning. Vi har bara några få havstulpaner men färgen har släppt i små prickar och bubblor främst under akterskeppet.  Undrar om det är tjuvströmmar som äter upp färgen, anoden på rodret måste bytas. Jag tar på mig röda oljekläder och stövlar och börjar högtryckstvätta, jag måste hålla strålen på avstånd för att inte skölja bort all färg. När det har torkat bygger vi upp ställningar och börja bättra med primer.

På bordläggningen har vi på vardera sidan klackar avsedda för tidvattenstöttor. Dessa har irriterat oss och förra sommaren fastnade förtöjningslinorna i klackarna och ställde till besvär.  Viktor hjälper oss skära bort dem med vinkelslip, gnistorna flyger och det luktar karakteristiskt, nästan svavel .

Stålkuttern Svea med Bengt och Christina som vi träffade här i Torekov sent på hösten kommer in och vi tar en trivsam kopp kaffe ombord nu i början av säsongen. De skall göra en Östersjösväng, vi möts nog i Skärhamn i slutet av augusti.

Det är stilla i hamnen, solen skiner, Lisa klänger på ställningarna och bättrar på de ställen där grundfärgen lyser genom bottenfärgen och där färgen skavts bort.  För ytorna under vattenlinjen använder vi tvåkomponentfärg. Viktor hjälper mig med hushållsvågen för att få korrekta proportioner. Lisa målar. Perfektionister är bra för båtar och underhåll. Känner flera duktiga, Ray, Göran, kanske Sune& Pelle, de är noggranna iallafall.  Gemensamt för dessa fyra är att de är civilingenjörer. Jag är lycklig att ha Lisa som fru och redare ombord, hon är också noggrann, hon brås på sin far, ingenjören.

Bra att ha ingenjörer som kompisar och Lisa, jag jobbar som handräckning och springpojke under vårrustningen.