När jag skall vara borta länge, som nu tre månader, saknar jag redan hundarna Gaia&Tara. Jag borde kanske sakna barn och barnbarn men de är inte del av vardagen som Gaia&Tara. Hundarna har det bra hos Ewa nu, jag är inte orolig. Men småpratet, promenaderna, en klapp då och då, ögonkontakt och värme, ja kärleken till hundarna är en del av vardagen som inte följer med ombord.

Men min dominerande känsla inför sjöfärden är förväntan och glädje. Vi har en frihet,  fylld av kärlek ombord, Lisa och jag. Och obruten tid. Tid att tänka och småprata.

Och obruten horisont!