När maskinen startar drar jag en tyst suck av lättnad. Kylvattnet som pumpar ut genom avgasröret är grönt, uppblandat med glykol. Motorljudet är musik i mina öron, avgaserna som parfym i min näsa. Siri har sovit hela vintern, hon har legat i Torekovs inre hamn. Motorn har varit konserverad och vi har haft glykol i alla skrovgenomföringar. Varvsgrabbarna Henrik och Viktor är med när vi startar motorn, vi skall till sjöss för att kolla autopiloten. Förra året, när vi skulle ut, skar motorn, den tvärdog. Inga trick fick igång maskinen, den var död. Det har kostat mycket pengar, svett och tid att ersätta den. Vår nya Solé 74:a startar utan problem i år, säsongen börjar bra.

Henrik gör loss i land, knoparna sitter hårt åtdragna efter vintern, han står på knä i sina grå arbetsbyxor, hans skyddskor har skavts över stålhättan som speglar solskenet. Jag testar att vi har driv i propellern och vi flyttar oss ett snäpp såväl förut som akterut.

– Loss i fören, ropar Henrik

– Vi går ut på akterspring, Viktor, säger jag. Håll fast i häcken så länge.

Henrik skjuter ut fören när jag backar mot springet. Lisa bär av med en fender. Viktor hoppar snabbt ombord innan jag styr ut från kajen. Grabbarna är smidiga och sjövana, Kungl. Flottan har trimmat dem, de är med i Sjöräddningen och jobbar dagligen med båtar och de är fyrtio år yngre än jag. Lisa står på fördäck i sin röda vindjacka, jag tror hon njuter av att grabbarna kutar runt. Det är trångt i hamnen och jag känner hennes granskande blickar när jag får backa några gånger för att komma runt. Det är ingen vind och vi styr ut. Johan, fiskaren, står vid sin båt Malou och granskar vänligt vår manöver.

– Vi har med oss kaffebröd, säger Henrik

– Tor inte vi har kaffe ombord, säger Lisa. Men kanske tepåsar

Vi är lite vinterrostiga men Lisa får fart på spisen och snart sitter vi alla fyra i cockpit och smaskar te och wienerbröd, flätade läckerheter med nötter och russin. Vi passerar inseglingsmärkena och jag styr ut mot Väderön. Sjön är blank och solen lyser så skönt att jag bara har en tunn fleecetröja, bra väder för ett första test av autopiloten. Förra sommaren fungerade den otillfredsställande. Enligt handboken skall vi kunna segla med den i grov sjö. Vi kunde bara använda den för motor i svag motvind utan sjögång. Grabbarna har monterat tjockare kablar i avsikt att minska det elektriska motståndet. Viktor leder testet.

– Per, håll kurs mot fyren, säger Viktor. Rör inte ratten nu, vi går på autopilot.

Siri håller kursen, Lisa sitter på rufftaket, Henrik vid en av skotkvarnarna, alla håller vi andan och följer framfarten. Viktor girar styrbord lite lugnt med hjälp av knappsatsen på manöverdosan. Henrik dyker ner under däck till installationen.

– Allt ser OK ut härnere, hojtar han.

Viktor girar babord, lite kraftigare denna gång, girar sedan tillbaka så att vi åker som i en storslalombana. Då kommer felsignalen, vi hör upprepade ilskna signaler från manöverdosan som berättar att autopiloten tappat kursen. Båda pojkarna dyker ner och checkar installationen. Det finns inga fel därnere.

– Låt oss se om vi kan upprepa felet, säger Viktor

Vi återtar vårt slalomåkande och felet upprepar sig. Det är bra, kan vi få felet att uppstå ökar chanserna för att kunna rätta till orsaken. Slumpmässiga fel är frustrerande.

Pojkarna har under vintern monterat bort och installerat ett nytt backslag. De har säkrat styrmekanismen med dubbla muttrar och Locktight. Vi har fått ett bättre dricksvattensystem. Och bättre elinstallation med fler lyspunkter och 220 volt kontakter. Men autopiloten måste fortsatt upp till en fullgod funktion. Testturen har nått sitt syfte. Vi ville alla att det skulle funka. Viktor ringer generalagenten, de lovar oss sitt stöd och har flera förslag till åtgärder. Men dessa kan bara utföras hamn.

Jag styr in mot hamnen. Om babord har jag kardinalmärket och ser de gröna och röda prickarna. Gudingarna gungar inne vid piren. Inom mig känner jag stilla glädje, härligt att vara till sjöss igen.

– Vi gör en babordstilläggning, vi får inte sätta några märken på Celestine. Du Henrik på fördäck, Viktor tar häcken, Lisa tar fendrarna, säger jag och smyger in Siri under Vasas bogspröt och utmed kajkanten. Grabbarna hoppar raskt upp på kajen, det är lågvatten. Viktor drar in häcken med ett avhåll på pollaren. Vi förtöjer med spring och tross.

I hamnen är det varmt. Våren är tidigare här än i Täby, tibasten blommar. Den första potatisen sattes 5 mars. Flera fält är täckta med vit väv för att ge värme, i skymningen ser de ut som snöfält. Lisa och jag är upprymda efter vårens första tur på Ketch Siri och småpratar på hemvägen om allt vi vill färdigställa före avseglingen. Säsongen har börjat.